Hon har gjort pjäser utifrån författaren Eric Ericsons brev till myndigheter och företag och ekonomijournalisten Andreas Cervenkas krönikor. Nu blåser Ellen Lamm liv i en rapport från Stockholms stad i föreställningen Skillnadernas Stockholm, som har premiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 oktober.

– Det är någonting väldigt annorlunda med att gå in i en repperiod med ett abstrakt material, det finns ingen karta över hur man arbetar med den här typen av material. Man måste skapa en arbetsmetodik, det gör att det blir mer kreativa processer.

Ellen Lamm kom i kontakt med rapporten under en period när hon funderade på att flytta.

– Det väcktes tankar om var vill man bo? Vad har jag råd med? Boendet har ju så mycket att göra med grundtrygghet och var man vill att barnen ska växa upp. Och då läste jag en intervju i Dagens Industri med Viktoria Walldin, socialantropolog från White Arkitekter. Intervjun handlade om de dialoger med boende som hon har under planeringen av stora byggprojekt. Jag tog kontakt med henne och hon tipsade mig om rapporten Skillnadernas Stockholm.

Ellen Lamm menar att rapporten inte innehöll något särskilt oväntat om ojämlikheten i Stockholm. Ändå fångade den hennes intresse.

– Jag tyckte att det var jättespännande, det var drabbande att se fakta staplade – hur samma områden är färgade på samma sätt vad gäller både hälsa, skola och sjukvård. Då tänkte jag att jag ville göra teater av det.

Var det något som förvånade dig?

– Jag blev mest förvånad över skillnaden i karies hos treåringar. Vi har områden med 1 procent karies och områden med 13 procent, trots att det är fri tandvård för barn upp till 19 år. Utsattheten går ända ner till antalet hål i tänderna.

Hon valde ut delar av rapporten som intresserade henne. Sedan bad hon författaren Eric Ericson att skriva texter utifrån materialet.

– Det han skrev är absurt och väldigt roligt. Eric är en ovanlig person, begåvad och egensinnig. Sedan har jag lånat in en del citat från andra texter när jag tyckt att jag velat ha in mer poesi. Det är ett spretigt material vi har där staden eller förhållandet till staden är huvudperson.

Att skapa en intrig och utveckla karaktärer har inte stått i fokus.

– Jag har varit ganska noga med att det intressanta inte är att berätta om någon i Jordbro som lever i utsatthet eller om någon som lever på Östermalm och är rik. Jag tyckte att det intressanta inte var att skildra enskilda människor utan att skildra ett system. Jag har försökt se hur man kan nå människor känslomässigt även om texterna är byråkratiska, säger Ellen Lamm och fortsätter:

– Det blir en slags berättelse utifrån fyra personer som håller föredrag, de berättar det här på väldigt många olika sätt. Rapporten säger inget nytt, men hur många olika sätt kan vi säga det på? Jag tänker att genom att säga det många gånger på olika sätt når man fram med budskapet.

Hon menar att alla förlorar på ojämlikhet.

– Ju större skillnader, desto fattigare stad för alla. Vem vill bo i en sådan stad? Lever man i ekonomisk utsatthet är det förstås värre än att bo i en stor villa i Djursholm, men villaägarna har samtidigt en trygghet att förlora i ett ojämlikt samhälle.

Föreställningen kommer att spelas i Stockholmsrummet, som ligger bredvid Designtorget på Kulturhusets bottenvåning. I rummet finns en modell av Stockholm under plexiglas som uppdateras varje år.

– Vi kommer att spela i det rummet och tar bara in 30 personer åt gången. Personerna sitter på stolar i rummet, det har varit en idé att göra platsspecifik föreställning. Publiken blir som en grupp, nästan som om man känner varandra.

Vad kommer de att få se?

– Jag skulle beskriva det som en komedi. Det är inte så att folk kommer att asgarva i en timme men det finns en absurd komisk ton.