Maria-Pia Boëthius arbete med Mediatan var från början tänkt att ta sex månader men har istället tagit tre år.
- Det har varit fruktansvärt svårt. Det är oerhört smärtsamt att gå djupare och se vad medierna gör med världen och med oss journalister. Mediatan är namnet på den enorma informationsexplosion som drabbar hela världen. Berättelsen om världen och det vi får veta ägs numera av storföretagsamheten som har som mål att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det sätter hela demokratin ur spel.
Till skillnad från Maria-Pia Boëthius tidigare bok, Mediernas svarta bok, är Mediatan fiktion, en roman.
- Fast jag kallar den för en oroman. Jag söker inte efter det slags sanning som i fakta utan den sanning som är den djupast mänskliga, sociologiska. Huvudpersonen Barcelona är en mediedrottning sammansatt av en lång rad mediedrottningar. Alla som känner igen sig har rätt, men ingen behöver ta ansvar för att vara Barcelona, hon är ett kollage av många.
Barcelona insjuknar i cancer. Hon vet att hon kommer att dö och rannsakar sig själv och vad hon egentligen har gjort i sitt 'medieliv'. Trots det är hon fortfarande totalt förlorad i att vara en stjärna i medievärlden. I olika skrivstycken till sin bästa vän - under mottot 'ska vi tala med varandra som om vi redan var döda?' - berättar hon precis allt. Det Barcelona säger och tycker överensstämmer inte alltid med Maria-Pia Boëthius egna åsikter. Tanken är att hon, utifrån Barcelona, ska kunna prata och debattera om medievärlden.

Maria-Pia Boëthius valde journalistyrket när hon var nitton år gammal. Hon lärde sig allt mycket snabbt och blev 'en liten mediestjärna'. Hon och Åsa Moberg blev de första tabloidfeministerna - hon på Expressen, Åsa Moberg på Aftonbladet. I motsats till Barcelona insåg hon ganska snart hur medievärlden fungerar.
- Man kommer in i de stora tidningarna, gör någonting utomordentligt medelmåttigt och de säger 'lysande'. Man lär sig det som är, blir jätteduktig på det och får ett gigantiskt uppblåst ego. Medievärlden behöver inte begåvning, den behöver bara medelmåttighet - då är man stjärna. Det man upplever när man går till djupet med ett yrke, oavsett vilket, är att makten inte är i behov av starka, individuella människor med fri vilja.
1994, under arbetet 'på andra sidan' med Stödstrumporna, började Maria-Pia Boëthius att fjärma sig från medievärlden. Hon insåg att hon inte alls speglade det hon ville: vad som formar världen och hur demokratin fungerar. Istället skrev hon om det hon redan kunde och visste.
- Jag började avprogrammera mig, som man gör från sekter. Barcelona, i boken, sätter sig ner och tänker, skannar hela Sverige, världen och alla kända människor och inser att hon har en jobbåsikt om varenda en. Hon insåg plötsligt att det bredvid hennes själ fanns en kommersiell själ, som hon döpte till Grotesken. Du måste skaffa dig en Grotesk om du ska jobba i medievärlden.
Grotesken förvärvas genom att andra talar om vad som är bra eller dåligt och genom det beröm vi får eller inte får. Den uppstår genom att vi ser vilka av våra idéer som godkänns och inte, genom att se vad som kommer in i tidningar och inte.
- Jag tror att det kan bli en väldigt spännande tid för journalister. För det kommer ett uppror. Vi journalister klarar inte av att göra det själva utan det är människorna, lyssnarna, tittarna, medborgarna som måste kräva andra medier. Vi borde debattera medierna dygnet runt i flera år, det är den viktigaste demokratiska frågan.

Mediatan handlar inte om de många människorna utan försöker borra i vad det är journalister gör och är medlöpare till.
- Jag tycker att det finns många bra och hederliga journalister. Men så länge vi inte tar med mediernas roll hela tiden är vi medlöpare. Vi är den största makten, större än den politiska, och låtsas inte om det. Man vill ge analyser men säger inget. Journalister ser aktivt till att människor inte får tala om mediernas skuld i olika frågor. Det är ungefär som ett totalitärt parti, det är helt absurt.
Maria-Pia Boëthius menar att medierna krossar den som försöker sticka upp. Att Fi inte fick finnas till är något hon har vetat hela tiden. Men hon har svårt att förstå varför 'vänsterpressen och den radikala pressen' teg och lät det ske. Kanske inte heller de ville att Fi skulle lyckas, är en fråga hon ställer sig.
- Den enda som skrev emot det oavbrutet under tiden det pågick var jag. Jag är beredd att ställa upp för mina värsta fiender. Stegö-Chilò och Borelius är skandaler utan like och personligen tycker jag att det är skönt att de inte sitter i regeringen. Men att de sparkas medan Bildt och Borg sitter kvar, det är chockerande. Och vi låter det ske. Det är inte frånvaron av godhet som är ondska, det är närvaron av likgiltighet. Man låter dessa drev pågå. Det man gör Lars Danielsson är fullständigt vedervärdigt. Det man gjorde Tiina Rosenberg likaså.

Maria-Pia Boëthius beskriver sig själv som en absolut självtänkare. Sedan femton år tillbaka är hennes stora projekt att ta reda på hur fri man egentligen kan bli.
- När jag avprogrammerade mig från medievärlden tänkte jag, hur fri kan man bli i huvudet när man har gjort upp med en sådan gigantisk livslögn som jag har gjort? Jag har säkert många kvar men det är mitt stora projekt, hur fri kan man bli?
Maria-Pia Boëthius tycker att hon är så pass gammal nu att hon inte behöver vara rädd för någonting.
- När jag var nitton och precis hade börjat på Expressen var jag skiträdd. Jag läste en intervju med Marie-Louise Ekman. Om jag är rädd för något, då gör jag det genast, sade hon. Jag har haft det som mitt universitet sedan dess.
Att förändra världen är fortfarande drivkraften för Maria-Pia Boëthius, som menar att människor har oförtjänt dåligt rykte.
- Jag har träffat många människor över hela världen. Människor är så fantastiskt mycket bättre än sitt rykte. Men de förtalas i medierna bortom allt förnuft. Varje dag, oavbrutet, framställs vi som vedervärdiga varelser.
Det är bland annat detta förtalande som hon menar sig utreda i Mediatan.
- Jag är övertygad om att medierna alltid har varit i elitens tjänst och styrt påken. Nya spännande tidningar och tänkare kämpas alltid ner och försvinner. Medierna är till för att rapportera om männens inbördes kamp om dominansen. Det är det som driver världen. Inte kärleken. 70 procent av alla som förekommer i medier är män, efter 40 års kamp.

När Mediatans huvudperson tänker tillbaka på sitt medieliv kommer hon fram till att hon gick in i den värld som grabbarna är tvungna att gå in i och underkastade sig.
- I stora delar av världen är kvinnor fortfarande kvar i vad jag kallar tigerburar. Och ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria. Vi är så nya i världen vi kvinnor, vi har bara varit ute i femtio år. Vi måste därför gå alla återvändsgränderna. Barcelona har gått rakt in i återvändsgränden, men hon har ändå hyggligheten att berätta det innan hon dör. För vi måste tala om det för varandra.
Trots allt är Maria-Pia Boëthius hoppfull inför framtiden och menar att det finns en ny sorts man som inte liknar sina förlagor i världshistorien, som inte vill ställa upp på krig.
- Jag är väldigt optimistisk på det sättet. För varje generation som jag har sett finns det allt fler ljuvligheter. De är inte i majoritet, men de är många.