• att skapa stämningar.
Stockholms Fria

Mästare på skuld och skam

Det genomgående temat i <i>Brorsan är mätt</i> är hämningarnas radarpar, skam och skuld. Skammen över det egna arvet och skuldkänslan över att förneka det.

Mirja Unges texter känns ofta som om de är framvästa ur mungipan. Lite sluddriga, satser tas om, ibland har man svårt att höra vad som sägs. De skulle ligga rätt i munnen på en missbrukare eller en byfåne utanför Konsum i någon bortglömd obygd. Mirja Unge mejslar ut ett diffust dialektalt språk som man inte kommer på var det härstammar från, eftersom det förstås härstammar från Unge och inte någon landsdel. Efter tre romaner kommer nu Mirja Unge med en kort, komprimerad novellsamling som innehåller 16 berättelser om kvinnor. Eller flickor kanske är en bättre benämning, för det är något omoget och ofullbordat över Unges karaktärer. De stryker längs väggarna genom livet.

I titelnovellen får en kvinna veta att hennes bror rymt från ett sinnessjukhus. Han kommer hem till henne och travar runt i lägenheten, byter ideligen snus och granskar henne misstänksamt medan hon försöker få tillfälle att obemärkt ringa polisen. Unge är fenomenal på att skapa stämningar. Redan i novellens inledningsmening ser man hennes teknik att låta berättaren vara rörig och otydlig i sin framställning, samtidigt som hon förmedlar en knivskarp känsla:
Det blev nån oro efter att dom ringt, gick runt där i lägenheten gjorde jag och jag hade ju och läsa men inte kunde jag läsa för den där oron som kommit och inte försvann.
I Det var nån fest jobbar en tjej som personlig assistent åt en rullstolsburen. Hon hjälper honom till en fest ute på landet där han äter kräftor och super och sedan tar de bilen därifrån. Det händer inte så mycket. En man stöter på tjejen och sluddrar i hennes öra om hur snygg hon är. Ett barn klänger i hennes knä. Hon sitter tyst och låter allt bara ske omkring henne. Unge lyckas utan några åthävor ge en stark bild av en passiv tjej som inte har lärt sig att sätta gränser, stå upp för sig själv. Han skulle med bilen nånstans och Lina visste inte vart och hon frågade inte för hon visste inte om man skulle fråga såna saker.

Återkommande i de flesta av novellerna är någon eller något som det måste smusslas med. Ett förflutet, ett ärr, en gammal släkting. Ofta en alkoholiserad far eller bror, en missbrukare som tränger sig på. Flera av kvinnorna i Unges berättelser har gjort en klassresa och känner sig osäkra i den nya miljön. Gör sitt bästa för att passa in, försöker ängsligt att föra sig.
Det genomgående temat i Brorsan är mätt är hämningarnas radarpar, skam och skuld. Skammen över det egna arvet och skuldkänslan över att förneka det.
I Fyra hundra kronor har en kvinna en ny relation med en arkitekt. Hon är noga med vilka böcker som ligger framme när han ska komma och är rädd för att han ska upptäcka något när han tittar i hennes skåp. Hon anstränger sig för att göra ett sofistikerat och intelligent intryck. En kväll när de träffas går de och handlar i affären och träffar på hennes bror, en narkoman. Man kan riktigt känna hettan i kvinnans kinder över en broder som kommer dreglande och spastisk och tigger pengar. Och sedan det malande dova i bröstet över att ha förnekat honom.

De unga kvinnorna som Unge skildrar är undfallande, förminskar sig själva. De ler inte för att de är lyckliga utan för att skyla över skammen, ofärdigheten. De tycks alla ha ett hål inom sig, en stor tomhet. Som det står i Det var väl som det skulle: fisken den låg på tallriken och smakade knappt någonting men hon var ju hungrig jämt var hon och hade nåt som var tomt och hon sörplade på.
Som läsare vet man att det inte handlar om fisk och hunger efter mat utan hunger efter kärlek och liv.
När man läser Unge förförs man inte bara av hennes vackra språk. Man känner sig smart också. Det är inte alla författare som bjuder på det.

Fakta: 

Brorsan är mätt
Författare: Mirja Unge
Förlag: Norstedts

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mellan vykort och verklighet

För att främja turistnäringen gör politiker och näringsliv ofta gemensam sak i en strävan att försköna det egna landet. Det kan märkas i dagstidningar, i politiska program och i reklam. Men allra mest skimrar turistromantiken på kioskståndens vykort.

Fria.Nu

Drömmen om framtidens filmbransch

Varje år arrangerar Svenska Filminstitutet Drömfabriken, en branschfestival för manusförfattare, regissörer och andra filmarbetare. SFT var där och lyssnade bland annat på en debatt om kvalitet som främst kom att handla om männens makt över filmvärlden.

Karikatyr av ungdomen

Hata Göteborg tecknar motsättningarna mellan mjukt och hårt, manligt och kvinnligt i alltför skrikiga färger. Och så fort det bränner till gömmer sig filmen bakom sina egna skämt.

© 2024 Stockholms Fria