Fredag:

En störtskur kommer samtidigt med mig till Linnéplatsen. Kön är lång och jag missar hälften av festivalens första konsert. Mycket beklagligt. För det japanerna i Boredoms har att bjuda på är sanslöst. En slagverksexplosion. En utsökt kakofoni av ljud, framförd med fantastisk frenesi. Man måste förmoda att kompositionerna är mycket fria och inslagen av improvisation många. Japanerna sjunger, skriker, slår och bankar utan att det bara blir oväsen. Det är ett i allra högsta grad snyggt väsen Osakaborna producerar.

Det enda som känns fel är tidpunkten. För det här är egentligen inte alls någon mitt på dagen-musik. Dessbättre spelar Boredoms på den enda tältförsedda scenen, med klubbkänsla och inomhuskaraktär. Fast när man kliver ur tältet ut i eftermiddagsljuset – det har slutat regna – känns det en aning udda. Även om festivalen näppeligen kunde fått en mer explosionsartad inledning.

Att kontrasten till nästa inslag, på en av de båda stora utomhusscenerna, är stor beror inte enbart på dagsljuset. SALEM AL FAKIR serverar glad och glättig sommarsoul, tillbakalutad och popförpackad. Själv är han iförd röd kostym och verkar lika glad som alltid när han visar upp sig. Den riktigt stora publiken har ännu inte ställt upp framför Flamingoscenen men större delen av de många som ändå är där verkar smittas av glädjen.

Själv går jag tillbaka in i tältet till Linnéscenen när Koop inleder med vågskvalp och skri från samplade måsar som tyvärr blir lite störda av Salems trummor. Men när männen i klänning dykt upp minns man vare sig Salem eller hans trummis. På platta är Koop en duo som gästas av diverse vokalister. Lite som Fläskkvartetten. Men Koop spelar ingen rock eller pop. Koop gör modern jazz med gamla rötter.

Live är orkestern utökad. Samplaren Magnus Zingmark och klaviaturspelaren Oscar Simonsson får sällskap av ytterligare sex personer. En brokig skara: originalduon i sina klänningar, den skäggige Max Grundstroem i kostym framför vibrafon och marimba, kontrabasisten Martin Höper som ser ut som Lewis från tv-serien Love My Way i ölhävarlinne. Bara två vokalister, en manlig och en kvinnlig, tar hand om samtliga sånginsatser. Hilde Louise Asbjørnsen är med blonderat hår och mycket rött på läppen också hon som en samplad pastisch från det förflutna. Till en början väl inpackad i mycket åtsmitande skinnjacka över den svarta aftonklänningen. Inte särskilt avundsvärt i det åskvarmt klibbiga och tryckande göteborgsvädret.

Festivalområdet är i det närmaste perfekt. Alldeles lagom dimensionerat och lätt att överblicka. Man tar sig snabbt mellan scenerna som är så välplacerade och justerade att de inte stör varandra. Enda undantaget är att det läcker från Flamingoscenen in i tältet över Linnéscenen när det därinne framförs lågmälda kompositioner.

Regnet som hela eftermiddagen har hängt i luften utan att falla kommer ner nu. Inte allt på en gång, men en mindre, snabb, kaskad. Resten blir fortfarande hängande och det är svårt att inte tycka lite synd om arrangörerna. Tidigare i veckan visade sig göteborgsvädret faktiskt från sin bästa sida. På fredagen gör staden skäl för sitt smeknamn Lilla London. Eller kanske inte – egentligen är det mer som en dålig version av tropikerna.

På Azaleascenen, den andra av de stora utomhusscenerna, spelar ALBERT HAMMOND JR som under eget namn lyckas frambringa musik som jag finner betydligt mer tilltalande än den han gör med The Strokes. Inte så förbaskat märkvärdig kanske. Rockpop med 50- och 60-talsinfluenser (Beach Boys, Buddy Holly etc) i mer nutida förpackning. Det låter bra om både honom och hans band och musiken fungerar finfint på stor festivalscen.

Mindre bra låter det när THE HELLACOPTERS strax efteråt gör sin enda Sverigespelning det här året på utomhusscenen intill. Ljudteknikern har grava problem med att få ordning på sångljudet som hela tiden – i alla fall under de fyra första låtarna – både ligger på och passerar gränsen till rundgång. Även om jag tycker att det är skönt att det fortfarande finns grabbar som står med rejält mellanrum mellan fötterna när de hängivet slänger med alla sina långa hårstrån och som sparkar i luften vid de flesta cymbalslag finner jag dem inte tillräckligt intressanta för att jag ska stå ut med monitorernas läckage till sångmicken längre än de där fyra låtarna.

Regnet som hela eftermiddagen har hängt i luften utan att falla kommer ner nu. Inte allt på en gång, men en mindre, snabb, kaskad. Resten blir fortfarande hängande och det är svårt att inte tycka lite synd om arrangörerna. Tidigare i veckan visade sig ju göteborgsvädret faktiskt från sin bästa sida. Idag gör staden skäl för sitt smeknamn Lilla London. Eller kanske inte – egentligen är det mer som en dålig version av tropikerna.

Många på festivalen snackar om EAGLES OF DEATH METAL som någonting som inte får missas. Någon dödsmetall är det inte fråga om. Det ska vara skämtsam partyrock. Men vitsen går mig förbi. Frontmannen Jesse Hughes showar visserligen ganska friskt och uppträder emellanåt som en fanatisk sydstatspastor för att frälsa massan framför Azaleascenen, men om det här är på skoj är humorn inte tillräckligt tydlig. Eller tillräckligt rolig. Och går i vilket fall som helst inte ihop med musiken. Bandet lirar vanlig boogierock och gör det helt okej. Men man får mer musikalisk kvalitet för pengarna om man lyssnar på en gammal ZZ Top-platta. När Eagles of DM gör en ovanligt odynamisk version av Stuck in the middle with you är det till och med så att man fått mer om man gått och sett ett erfaret coverband. Och när de slänger ur sig en cover på Stones Brown Sugar undrar man om det är det som är skämtet. Ironin är allt annat än uppenbar. Och jag hade gärna missat alltsammans.

Det är dags för de första uppenbara publikfavoriterna. Det blir riktigt trångt framför den andra utomhusscenen när det är dags för THE HIVES. Och även om Hives musik ärligt talat inte är så fantastiskt speciell är det lätt att förstå fanskaran. Howlin Pelle Almqvist är en läskigt skicklig publikdomptör. Det abnormt uppblåsta självförtroendet borde egentligen fylla en med avsmak, men Almqvist är ett klassiskt busfrö. Charmig som fan och det är uppenbart att hans obehagligt svullna ego inte existerar på riktigt. Eller åtminstone att han överdriver det rejält. Dialekten gör väl kanske att han kommer undan med mer än andra också. Han pratar om sig själv i tredje person, kallar sig självgod griskulting och säger ideligen saker som Alla säger välkomna The Hives, Alla pekar på The Hives nu medan jag berättar det här, Ni kommer vilja hoppa upp och ner när låten börjar, så ni kan lika gärna börja nu – alla hoppar upp och ner NU. Publiken följer lydigt anvisningarna.

Också de andra – inte minst Nicholaus Arson – har en kaxig attityd och röjer på bra. Trummisen som ensam inleder konserten har ökat åtminstone tjugo bpm när andra versen börjar. De är som vanligt snygga, matchande klädda i svartvitt, och spelar tajt. Pelle klättrar överallt och kastar sig ut bland publiken. Det – häpnadsväckande långa – ögonblick då hela bandet fryser i sina poser är synnerligen stiligt.

Men så är det återigen det här med ljudet. Det är sisådär. Sången hörs bara ibland oavsett hur mycket Howlin Pelle vrålar. Det blir något bättre efter hand och låter riktigt hyggligt när de kommer fram till sin kommande singel, från den kommande skivan med den lyckade titeln The Black and White Album, Tick Tick Boom. Texten handlar om saker som exploderar, men musiken handlar om att supa och knulla.

Jag konstaterar att jag är nöjd med att ha bevittnat konserten.

När MANU CHAO gör sitt första Sverigeframträdande någonsin måste man förstås vara tillbaka på plats. Jag har tjuvkikat på honom en stund tidigare då han i ett tält på pressområdet höll hov för ett begränsat sällskap som de festivalansvariga titulerade de av Manu Chaos turnébolags utvalda journalister som blev kallade till denna lilla presskonferens. Och när bolaget kallar ställer journalisterna lydigt upp.

På Flamingoscenen lyckas den franskfödde spanjoren och hans band, Radio Bemba, få varenda medlem av fredagens största publik att röra på sig. Det är verkligen så. Ingen i det enorma folkhavet står stilla. Det är omöjligt att värja sig. Marken gungar. På riktigt. När publiken studsar i samma takt som den lille mannen med trekvartsbrallorna, den uppknäppta skjortan och palestinsjalen runt huvudet rör sig marken i Slottsskogen.

De jobbar sig ordentligt svettiga däruppe på scenen. Inte minst sologitarristen, Madjid Fahem, imponerar. Särskilt när han släpper den distade elguran och spelar nylonsträngat. Basisten som arbetar fram lika mycket ljud med munnen som med fingrarna är också en klippa. Det är suverän partymusik de levererar. Precis som på skivorna flyter låtarna ofta ihop, påminner om och lånar inslag av varandra. Det kan bli tröttsamt på skiva men knappt alls när det på scen blir en enda lång festivalkavalkad av dansant smitta. Att en tekniker på en utomhusscen för första gången hittills under festivalen (möjligen med undantag av Hammond Jr) lyckas få allting att låta riktigt bra bidrar förstås till att man inte tröttnar fortare på tvåtakterna.

Textmässigt blir det dock lite tjatigt. Det är mycket corazón och Washingtón, Tijuana och marijuana. Och jag blir inte riktigt klok på Manu Chaos, eller Oscar Tramors, budskap. Under tiden med Mano Negra stödde han zapatisterna. Han är medlem i franska Attac. Han sjunger om invandrare. Och om marijuana. Jag har svårt för drogliberaler och får inte ihop det när han mitt i Me Gustas Tu säger att han är ledsen över att behöva tillägna sången till alla politiker som bestämmer sig för att bekämpa våld med våld. Mr White House, the only way to fight violence is with schools, education, everybody getting a chance, gastar han och fortsätter att sjunga om att han gillar marijuana. Den här kvällen är hans tydligaste budskap att this world go crazy och att sluta slåss. Rätt simpelt.

Ja, ja, Oscar är förvisso inte den ende knarkaren på scen idag. Jesse Hughes är misstänkt tjackig och strax ska en man som borde vårdas på annat sätt än genom rockstjärneturné fösas in på Azaleascenen.

Och hur som helst är det en storslagen festivalupplevelse han bjussar på. Manu Chao ska göra ett andra Sverigebesök redan i oktober. Och faktum är att de inte vill avsluta sitt första, inte vill sluta spela.

Men det gör de tyvärr. För att lämna plats åt fredagens sista attraktionen i Slottsskogen. Och det räcker med att se irländska folkpunkarna THE POGUES frontman Shane MacGowan för att man ska förstå att Manu Chao borde fått fortsätta och att han – Shane – borde vistas någon helt annanstans. På juldagen fyller han femtio, men han rör sig som någon som endast ytterst tillfälligt klivit upp ur dödsbädden. Det här är underhållning när den är som sämst. Värre än varje cirkus. Det är en freakshow. Lyteskomik. MacGowan vallas runt på scenen och gapar ur sig ramsor utan vare sig ton eller tajming. Det är svårt att avgöra om det bara är de grava drog- och alkoholskadorna som gör att han låter som han låter eller om han är packad också i detta nu. Och det är egentligen ointressant. Det är obegripligt att bolag och övriga musiker (skickliga sådana, som fortfarande kan göra ett bra jobb – i andra orkestrar; den här borde inte längre existera) ställer upp på att visa upp den gamle bandmotorn såhär. Han trasslar in sig i mikrofonsladden, får hjälp att komma loss, föses av scenen och blir avlöst som sångare av Spider Stacy. Så leds han tillbaka in. Det tandlösa mellansnacket är omöjligt att uppfatta och när han sjunger är känslan för frasering helt bortblåst. Att det dessutom är ännu en konsert med tydliga ljudtekniska brister gör den inte bättre. Alltsammans är bara tragiskt. Jag måste gå därifrån. (De som stannade fick ändå inte höra Fairytale of New York.)

En sådan tur att Laakso ska spela på Sticky Fingers, en av festivalklubbarna. Jag har sett fram emot att se dem live och skyndar mig. De borde kunna skölja bort den svårsmälta eftersmaken av The Pogues.

Trodde jag, ja.

En timme före utsatt spelstart kommer jag till Sticky Fingers. Det är kö. Eller rättare sagt två oorganiserade köer. Jag frågar dörrvakten hur man nu ska bete sig. Hon pekar på den ena kön och säger att det är den kön som gäller. För alla. Trots informationen om att de med festivalband ska ha företräde? Ja. Så där står vi. Men ingenting händer. Irritationen växer. Folk släpps ut men inte in. Ingen information om läget lämnas. När klockan blivit halv två och bandet troligtvis börjat spela kommer någon ut och sätter upp en skylt i entrén. Fullsatt, står det.

En bedrövlig avslutning på en till största delen fantastisk musikdag.

Klubbarna kan inte sägas vara en del av festivalen om det ska vara så att festivalbesökarna får köa i över en timme för att inte få se sina favoritband. Naturligtvis är risken för trängsel stor om 16 000 människor ska kunna ta sig in på sex eller sju klubbar. På den punkten måste arrangörerna planera sitt arbete bättre inför nästa år.

Lördag:

Jag lyssnar på Doktor Kosmos låt om deras frontman, Å vem fan e du?, och anländer till festivalområdet – den stora gräsmattan nedanför Björngårdsvillan – lagom för att se sista delen av SHOUT OUT LOUDS konsert. Bandet klarar inte av att fylla en stor utomhusscen som Flamingo. Det låter alldeles för tunt. Och när de avslutar med Tonight I Have to Leave it blir det pinsamt uppenbart att dess stora hitpotential är ett resultat av en ovanligt lyckad skivproduktion snarare än en ovanligt lyckad bandkonstellation. Nu svänger låten inte alls. Kanske hade ett gästspel av mannen som på plattan trakterar koklockorna, John Eriksson, kunnat rädda finalen – han är ju på plats, men värmer förmodligen upp med sitt eget band som ska framträda om en dryg timme. Som det nu är hade SOL vunnit på att avsluta med näst sista låten, Hard Rain, där de får besök av såväl Laaksos Markus Krunegård som Lykke Li Johansson, och där trycket blir högre.

Det blir plötsligt tyst på festivalområdet. Den enda pausen i spelschemat är här. Märkligt nog låter de tusentals besökarna nästan ingenting när musiken tystnat. Man undrar var festivalstämningen befinner sig någonstans. Kanske anländer den först senare.

Det är bättre väder idag. Till en början. Luftfuktigheten är fortfarande på tropisk nivå men solen skiner. Så många lyssnar till den barbröstade, långhårige, långskäggige DEVENDRA BANHART sittande och solande i gröngräset framför Azalea. Hans musik är synnerligen lämpad för den sortens lyssnande och gör sig utmärkt i gassande solljus. Hans utseende skriker hippie och musiken är mycket riktigt starkt influerad av det psykedeliska 70-talets. Men han tillför många spännande element och är en påtagligt begåvad och skicklig musiker. Det är gott om lugnare melodier och partier. Eftersom han är uppvuxen i både Venezuela och USA behärskar han spanska till fullo och sjunger ibland på detta hemspråk, som i utmärkta Carmencita från senaste plattan. Också musikaliska inslag kan spåras till de södra delarna av Amerika och ibland är det rumbarock med flummiga förtecken han skänker oss. Han verkar trivas utmärkt på festival och plockar upp nyfunna gästartister från publiken på scen. Bandet ackompanjerar en svensk snubbe som framför en egen komposition och tar paus för att släppa fram poeten Kent som läser en dikt. Riktigt roligt.

Efter alla lyriska skildringar av MONEYBROTHERs liveframträdanden förväntar jag mig någonting extra när det är dags för Anders Wendin och hans band att kliva upp på Flamingo. Men det blir ingen explosiv entré. Överhuvudtaget ingen explosivitet. Han blandar hits med låtar från kommande albumet Mount Pleasure, som Just Another Summer (där det låter jobbigt mycket Springsteen om sången) och lugna It Will Not Happen Here. När han spelar sin svenska version av Tom Waits Downtown Train påminner han sanslöst mycket om en tjugo år yngre Plura. Inget fel i det men heller inget extra. Jag har svårt att förstå lyrikerna och besviken förflyttar jag mig till Linnés tält.

Där blir jag inte det minsta besviken när PETER BJORN AND JOHN spelar upp till dans. Härlig modern gammaldags pop i klassisk rocktriosättning – gitarr, bas, trummor. Och de gör det så bra! Alla turas om att sjunga även om trummande John Eriksson (Kroumata) får sjunga något mindre än de andra och istället koncentrera sig på det han gör bäst – bland de bästa i landet. Björn Yttling, som också arbetar som producent och jobbat med bland andra Sahara Hotnights, Shout Out Louds och The Hives, påstår att han aldrig tidigare varit i Göteborg. Sannerligen på tiden i så fall. På hitspåret Young Folks får Peter Morén här sjunga duett med Annika Norlin istället för, som på inspelningen, Victoria Bergsman. Det är ett av de mest lysande ögonblicken på festivalen.

På Azaleascenen slår en leende REGINA SPEKTOR sig ner framför pianotangenterna. Även om det inte går att förneka att Samson är en underbart vacker och fint framförd komposition är jag skam till sägandes inte tillräckligt inlyssnad på den Sovjetfödda judinnan för att få full behållning av konserten. Själv får jag klart för mig att att Spektor är något av en knasboll och galna infallskompositör och att hon sjunger bättre än de flesta andra sådana. Att konserten säkert skulle platsa på festivalens topplista över höjdpunkter om jag bara gjort min research som jag uppenbarligen borde gjort och att jag nästa gång jag får möjlighet att se henne både bör och kommer att vara väl inlyssnad.

Vid Linnéscenen, som snart är till trängsel fyllt, golvas vi av vad som ska visa sig bli festivalens bästa konsert. Göteborgaren TIMO RÄISÄNEN och hans band levererar sin musik med grym tyngd, smittsam entusiasm och den där explosiviteten man trånat efter sedan Moneybrothers gig och längre än så. Det är tajt spelat med ordentligt jävlaranamma och gott om glimtar i ögonen. Räisänen bevisar att han är en av rocksveriges bästa sångare. Han strippar till den vanliga porrmusiken och skämtar friskt i mellansnacken. Utnämner 37-årige Patrik Herrström till världens äldsta trummis. Det är ett sanslöst tryck i tältet när hittar som Fear no darkness, promised child och Dont let the devil ruin it all spelas. Allt tillförs mer tyngd och intensitet och låter ännu bättre live än på skiva. För första gången under festivalen hittar jag inte en enda liten skavank att anmärka på. Jag saknar ingenting (det skulle vara Bollen måste dö då) och lämnar tältet tillfredsställd och lycklig.

Jag hinner både få en skymt av ERYKAH BADU iförd ett linne med Pink Floyd/Dark side of the moon-motiv och höra henne och hennes stora orkester framföra ett par nummer. Hon är en av mina favoriter i en genre som inte alls tillhör mina favoriter och det svänger som bara den.

Bortsett från Juliette Lewis grymma rockstjärneattityd och sanslösa utspel är det inget märkvärdigt med JULIETTE & THE LICKS. Musiken är enkel standardrock av den typ som The Cult gör bättre än några andra på albumet Electric. Men Juliette röjer något hejdlöst. Man förstår att de lägger av efter 45 minuter och ställer sig frågan om hon hade orkat mycket längre. Jag hörde sägas att Lewis skulle ge upp sin skådespelarkarriär till förmån för den här. Det vore synd. Hon är en stor scenpersonlighet men ingen vidare sångerska. Både hon och bandet låter bättre på skiva än live. Ljudteknikern har dessutom problem igen. Så jag bryter halvvägs.

För att istället gå tillbaka till Linnétältet och se SÄKERT! när de annonserar sin sista spelning någonsin. Om det stämmer är det en värdig och fin avslutning. Ljudet är bra och de svenska texterna, som Annika Norlin nu ska ta med sig till Hello Saferide istället om jag fattat det hela rätt, går fram nästan hela och hållna. Jag kan hålla med vännen som tycker att det är övertydligt att Norlin suttit med ett kollegieblock i knät och skrivit en förbaskad massa text rätt upp och ner och sedan jobbat sig för att hittat en musikalisk form att knö in den i. Sådant blir sällan kul. Men Säkert! är nog undantaget som bekräftar regeln. Texterna är bra, så även sången. Kan hända att det är dialekten som räddar det hela. Men det spelar ingen roll. Både de fartigare och de lugnare numren fungerar utmärkt. I Är du fortfarande arg? jublar publiken så högt att tältet vidgas. Annika Norlin verkar nästan lika nöjd som publiken och bjuder på extranummer. Publiken är alldeles till sig.

Under tiden sparkar glampoparna i THE ARK igång på Flamingo med Clamour for glamour. Det är ganska lustigt att se vilka det är som sjunger med i Oh padeo oh pa padeo – det är nämligen i stort sett alla. I alla åldrar och med alla sorters attribut och klädkoder. Och visst, The Ark har gjort så många hits att de bara behöver rada upp dem från scenen för att i stort sett vem som helst ska kunna sjunga med. Jag kan också. Ola Salo pladdrar på om The Arks budskap att man ska vara sig själv fullt ut och att det är då man blir en lyckad och lycklig människa. Det låter bra. The Ark har funnits i sexton år och är rutinerade. Men det är inte tillräckligt spännande för att jag ska stanna när den monsunlika störtskuren drar in över Way Out West.

Det är först nu det börjar se riktigt hotfullt ut för Slottsskogens stora gräsmatta som inleder en transformering mot leråker när över 30 000 fötter trampar på den genomvåta marken. I efterhand ska det dock visa sig att den klarat det riktigt bra.

Engelska LILY ALLEN ligger hemma med halsinfektion och har tvingats ställa in. Som blixtinkallade ersättare fungerar svenska TEDDYBEARS, som verkar ha slopat tillägget STHLM sedan de lanserats i USA. Man kan fundera över hur ett band som inte befinner sig på turné klarar av att på så kort varsel ställa sig på scenen. Men när bandet ifråga är ett sådant som Teddybears är det ganska logiskt – de behöver inte göra mycket mer än att trycka på play-knappen och sjunga/rappa till det förinspelade kompet. Med de enkla medlen lyckas de ställa till en rejäl fest. Det gungas, dansas och sjungs. Cobrastyle, Different Sound, Little Stereo och Hey Boy kommer alla tidigt i settet och åhörarna blir snabbt frälsta.

Och visst är det imponerande att det band som bokades i särklass sist – långt efter det att alla biljetter redan sålts – lyckas dra den hittills största publiken. Själv funderar jag över om Jocke Åhlund fyller någon annan funktion på scen än att elda på publiken. Någon musikalisk. Hans bas hörs inte. Men det gör den förinspelade. Jag funderar också över vart Patrik Arve har tagit vägen. Och jag gungar med. Redan innan de avslutar med Hiphopper.

Det är ungefär så mycket hiphoppare jag är. Att jag kan skråla med i Hiphopper – även om jag hellre sjunger Punkrocker – inte mer. Så jag förväntar mig inte att jag ska älska KANYE WEST. Men eftersom han sägs vara genreöverskridande hoppas jag ändå på att hans show skulle kunna innehålla något även för mig. En amerikansk medborgare som bråkar med sin president och i nationell TV berättar för honom att han inte bryr sig om den svarta befolkningen förtjänar också ett visst mått av respekt. Det är minst lika mycket folk som väntar på honom framför Flamingo som det nyss var framför Azalea och Teddybears. Han är den enda av festivalens superstjärnor som beter sig som en och börjar långt efter den utsatta tiden. Den stråksextett som ska ackompanjera honom får stå en bra stund på scenen och vänta på att spela upp. Publiken väntar tålmodigt. När han väl kommer, i t-shirt och kofta, och börjar rappa väntar jag några låtar på att den där genreöverskridande musiken ska nå mig. Men den kommer inte. För mig låter det som vilken hiphop som helst och jag förflyttar mig. Det är först när jag senare kommer tillbaka och Peter Bjorn and John gjort Kanye West sällskap på scen jag finner det en smula kul. West har ju samplat deras Young Folks och nu framför de den tillsammans. Småtrevligt när superstjärna möter mindre hjältar. Men låten lät många gånger bättre tillsammans med Annika Norlin under PB&Js egen konsert.

Samtidigt som den amerikanske hiphop-stjärnan spelar hajpade göteborgsbröderna FRANKE med band i det mindre än halvfulla tältet. Dem förstår jag mig inte heller på. Det är slamrigt värre och i de svenska texterna går det inte att urskilja mer än något enstaka ord här och var. De är allt annat än publikfriande. Nicklas Frankes närvaro på scenen är musikaliskt meningslös. Han står med ryggen mot publiken i sin mc-jacka. Han sätter sig ned. Han går omkring och skramlar med maracas. Bara någon enstaka gång orkar han sjunga lite i mikrofonen. Och då hörs han inte. Det är bara när han då och då fyller i med ett vrål han tillför någonting. Mer än attityd, alltså. En tuff attityd, kanske. Men tråkig. Förmedlar mest en bristande respekt för publiken. Brorsan står alltså för större delen av sången. Liksom för de rockabillyriff som verkar integreras med slamret i låtarna från kommande plattan. Man kan inte klaga på bandets driv, men faktiskt på nästan allting annat.

Jag lämnar festivalområdet och klättrar upp till Slottsskogens observatorium. Där arrangeras Far Out West som någon sorts mindre protestaktion mot den kommersiella festivalkolossen. Här har ett par hundra samlats för att dansa till levande musik och dj:s, käka grillat och umgås. Jag trivs bättre med musiken från göteborgsbandet LAVA än med den som avslutar Way Out West. Även om jag inte, som Far Out-arrangörerna, förfasas över att Slottsskogen under en helg tjänstgör som evenemangsarena för ett jippo som kostar publiken drygt 1200 kronor. Som musikälskande göteborgare välkomnar jag alla festivaler – små som stora – och tycker att den gångna helgen är en av de bästa på mycket, mycket länge.