Ulf Kihlanders och Ola Åstrands stora utställning Tänd Mörkret, med och om svensk konst från perioden 1975-1985, väckte mycket uppmärksamhet när den i höstas öppnade på Göteborgs konsthall. När turen kommit till Stockholm och Millesgården så är det i en aningen bantad version.
I mycket är utställningen en fortsättning på Kihlanders och Åstrands Hjärtat sitter till vänster från 1998. Då undersökte de hur de utopiska visionerna under perioden 1965-1975 kom till uttryck i konsten. Även nu handlar det om att försöka belysa strömningar i närhistorien och curatorerna använder ett brett grepp för att formulera sina påståenden. Förutom utställningen Tänd Mörkret finns med samma namn en enkelt men snyggt formgiven bok, samt ett soundtrack av bland andra gruppen DK, som även deltar i utställningen.

Boken inleds med Thomas Millroths vindlande långa essä 'Kärlek med förhinder'. Det är en personlig betraktelse med närvarokänsla som samtidigt andas gedigen kunskap. Ibland blir det en väl svindlande vandring i textens alla snabbt förbiglidande namn på konstnärer, platser och projekt - i varje fall för mig som inte själv var med då det begav sig. Särskilt som man ändå känner att det till stora delar just handlar om ett ganska personligt urval. Men lärorik och intressant är den. Så också samtalet mellan Millroth och Mats B. som mer dröjer vid några händelser. Dessa texter kompletteras fint av Sinziana Ravinis mer distanserade och systematiska berättelse 'Det avpolitiserade fältet'.
Någon av texterna kan med förtjänst läsas före besöket på Millesgården. För att vara en historisk utställning är det nämligen ganska sparsamt med information på plats.

En hel del av verken känns utan tvivel daterade, men annat är knappast att vänta av en epokutställning som enligt arrangörerna själva främst syftar till att lyfta fram konstnärer som de menar med tiden hamnat lite i bakgrunden.
Det otidsenliga är heller inte alltid negativt. Johan Donners och Ulf Nilssons Resan till muren är en skakig och flimrig film till stor del tagen från ett bilfönster samt med tidstypiska specialeffekter som dubbelexponeringar av inlånat material, bland annat från storpolitikens mötesplatser. 'Muren' i titeln är västsidan av Berlinmuren, i bilradion hörs aktuella temperaturförhållanden i Västberlin. I dag återstår bara minnet av dessa synnerligen konkreta ingredienser, Berlinmuren har ersatts av Schengensamarbete och videoeffekten av en uppsjö digitala dito. Men filmens tema känns mer existentiellt än politiskt och tidens tand blir här snarast en produktiv faktor, ytterligare ett lager som ökar resonansen.

En helt annan resa är Kalle Berggrens Resa till Åland, en milt vemodig bildsvit med Ålandskryssning och dansband, askkoppar och öde soffor. Det kunde ha varit i dag. Men i detaljerna uppstår samma distans som hos Donner och Nilsson, och kanske är det den som gör att jag upplever sorgesamt skimmer över helheten.
Utställningen rymmer också humor, som i Joakim Pirinens och Gunnar Lundkvists upphängda seriestrippar. Fast själv vill jag hellre lyfta fram Ivar Södergrens stillsamt absurdistiska och ibland lätt corny små gouacher. Inför motiv som revirpinkande ölburkar och fiskar med svärd och piska är det svårt att inte dra på smilbanden.

Ett av verken är, om jag förstått det hela rätt, helt nytt. Det är DK (Amy Lindau, Inger Arvidsson, Lena Zachrisson och Katrin von Rettig) som mitt i den stora salen har slagit upp ett tält med namnet 'DK kamping'. På tyget har de tryckt upp dokumentation från sin verksamhet under åttiotalets första år. Olika flyers och fotografier berättar om hur gruppen arrangerade utställningar, sociala händelser, fester och musik. Ett avslappnat, anspråkslöst verk som antagligen ligger helt i linje med deras tidigare verksamhet. Och roligt att en stund betrakta med flackande blick.

Målaren och grafikern Petter Zennström har länge varit en personlig favorit. På Millesgården visas bilder ur hans båda publikationer Dödens Nyheter utgivna 1978 och 1980. Även om de onekligen rent kronologiskt passar perfekt i utställningen så tycker jag att hans verk befinner sig bortom dess snäva tioårsperiod. Det finns, för att använda ett otidsenligt ord, något tidlöst över dessa gestaltningar av olika maktrelationer.
Två konstnärer som knappast kan påstås befinna sig i bakgrunden är Leif Elggren och Margaretha Åsberg. Däremot har väl bägge ett slags oberoendeställning i konstlivet, Elggren genom att med viss stökighet odla en outsiderposition inne i konstvärlden och Åsberg (som bland annat grundat Moderna dansteatern) som en gränsgestalt mellan modern dans och samtida konst. Det går att uppfatta Elggrens bidrag, en dokumentation av svartgula varningsskyltar i tunnelbanan, som ett slags tidig street art. Också Åsberg bidrar med en dokumentation, en video av ett av sina mest berömda verk, Life-boat från 1976, en performance med inslag av dans och qigong. Samt poesi, som när hon långsamt och med sirliga bokstäver skriver 'Ingenting finns' på en smutsig glasruta.

Det breda greppet och mångfalden gör att utställningen borde vara en angelägenhet för varje person med intresse för den närmaste kulturhistorien.