FRIA TIDNINGEN – Det är ett spänt läge just nu. Alla politiska partier borde enas, annars kan det bli ett mycket allvarligt läge i Nepal.
Den som säger det är Narendra Kadel, ordförande för Nepali business association in UK, och därtill ägare av dels en nepalesisk veckotidning, dels en nättidning. Han är tillfälligt inrest till Nepal några veckor före valet i april. Han är en av de många som lobbat hårt för att även exilnepaleser ska få rösta. Men det finns starka krafter för att bevara en "stabilitet" i landet, såväl interna som externa, menar Kadel.
Nepal är ett av världens fattigaste länder, härjat av drygt tio års inbördeskrig som kostat upp emot 13 000 människoliv. Inbördeskriget har också slagit hårt mot landets viktigaste näring – turistbranschen. Men sedan vapenvilan ingicks 2006 har landets interimsregering, bestående av en sjupartikoalition, kunnat fokusera mer på landets enorma problem. Den snabbt ökande befolkningen är ett av dem. Nepal har drygt 29 miljoner innevånare, och cirka 40 procent av dem är under 15 år. De trängs på en yta som är cirka en tredjedel av Sveriges – men bara drygt 15 procent av landet består av odlingsbar mark. Men så ligger här också åtta av världens tio högsta berg.

Valet i torsdags var ett ödesval för nepaleserna på fler än ett sätt, trots att det "bara" gäller val av konstitutionsförsamling. Maoistgerillan, som sedan tidigt 90-tal har krävt monarkins avskaffande, har nu fått stöd från alla ledande partier i landet. I december förra året tog koalitionsregeringen beslut om att man ska avskaffa monarkin och inrätta en republik – under förutsättning att den konstituerande församling som nu ska väljas, godkänner beslutet med enkel majoritet. Det är för övrigt första gången som det nepalesiska folket får vara med och påverka konstitutionsprocessen. Oavsett vilka som står som segrare efter valet är det troligast att en monarki nu går i graven.
De kommunistiska krafterna i Nepal är starka. I "sjupartialliansen" som regerar landet är fyra partier kommunistiska, två är socialistiska och bara ett konservativt. Fyra av de sju största partierna i landet är uttalat kommunistiska. Det största partiet, Nepali Congress, är dock "demokratiskt" och medlem av Socialistinternationalen. Men blir valet en stor framgång för kommunisterna i Nepal kan det innebära ansträngda relationer med grannen i söder, Indien.
I december förra året sade Indiens premiärminister, Manmohan Singh, att "extremvänstern är troligen det största hotet mot den inre säkerheten i den indiska staten".
– Om kommunisterna i Nepal når stora framgångar i valet kommer det antagligen att ge även maoisterna i Indien – naxaliterna – vind i seglen, säger Yuba Nath Lamsal, redaktör för dagstidningen The Rising Nepal.
– Indierna är mycket misstänksamma mot kommunisterna i Nepal, och vill absolut inte se att de når några framgångar i det här valet. Så Indien har aktivt stöttat Nepali Congress Party, och de har aktivt blandat sig i Nepals inre angelägenheter, tillägger Lamsal.

Men en framgång för kommunisterna är inte bara ett indirekt hot mot Indien. Flera källor berättar om hur utländska intressen, inte bara indiska, blandar sig i valrörelsen på olika sätt:
– Medierna i Nepal blir stadigt bättre, men de är influerade av starka externa krafter. Många medier är uppenbarligen inte lönsamma, utan får stöd från annat håll. Personligen misstänker jag att de personer som stödjer medierna i dag kommer att vilja ha större inflytande i framtiden, säger Narendra Kadel försiktigt.
Själv är han affärsman och vill bara se en politisk stabilitet. Han vill kunna återvända till Nepal och starta upp företag för att snabbt kunna bygga upp landet.
– Men politikerföraktet är utbrett i Nepal, och det är också en av orsakerna till maoisternas framgångar, menar Kadel.
Narendra Kadel är inte kommunist själv. Men han uttrycker sitt gillande i försiktiga ordalag:
– Nepals kommunister ska ses som gammaldags kommunister. De flesta av dem har accepterat en flerpartilösning, har lagt ned vapnen och vill arbeta för att förbättra situationen för de fattigaste i landet, med utbildning, vård, uppbyggnad av infrastrukturen et cetera. Kommer de till makten i Nepal kan de säkert utföra mycket gott, förutsatt att de får stöd från andra länder också, säger Kadel.

Nepals granne i norr – Kina, hur ställer de sig då till maoisterna i Nepal? Frågan går till en annan journalist, Tirtha Koirala, nyhetschef på Kantipur Television Network – den största kommersiella TV-stationen i Nepal:
– Kina kör med tyst diplomati, de går sällan i polemik med Nepal, och det är aldrig lätt att veta vad de egentligen vill. De har dock en huvudlinje – de vill inte att Indien ska få större inflytande i Nepal. Samtidigt vill de inte stöta sig med Indien, för de har en bra marknad där för kinesiska varor.
– Kineserna har tidigare åtminstone indirekt stött kung Gyanendras regim, mer för att bibehålla en stabilitet i området än för att de stöttat hans politik. Nu ligger de lågt, säger Tirtha Koirala.
Han får indirekt medhåll av Yuba Nath Lamsal, som menar att Kina har legat mycket lågt tills för två år sedan.
– Nu är de mer aktiva. Men trots att Kina har en kommunistisk regering stödjer de inte kommunisterna i Nepal, åtminstone inte öppet.
Lamsal hävdar att det som Kina antagligen är mest rädd för är att den tibetanska befolkningen i Nepal ska demonstrera mot den kinesiska ockupationen av Tibet. Det handlar om cirka 20 000 exiltibetaner som lever under svåra omständigheter i flyktingläger, utan reella möjligheter att få ett arbete – eller ens ett pass för att bygga sig en framtid någon annanstans.

Nepals regering har emellertid en resolut inställning i Tibetfrågan. Den officiella hållningen är att det är en angelägenhet mellan Tibet och Kina, och ingenting som Nepal ska lägga sig i. Den inställningen delas också av de flesta nepaleser, enligt Tirtha Koirala.
Nepals premiärminister, Girija Prasad Koirala, försäkrade senast i måndags Kinas ambassadör, Zheng Xianglin, att de kommer att göra sitt yttersta för att förhindra "anti-kinesiska aktiviteter" i Nepal. Att det handlar om att ta i med hårdhandskarna mot eventuella tibetanska protester behöver man inte tveka om.
Den tredje parten som har intressen i Nepals politiska utveckling är USA. På frågan om USA har blandat sig i Nepals politik svarar Yuba Nath Lamsal:
– CIA finns överallt och de har en stor närvaro och spelar också en aktiv roll i Nepal. USA är emot all kommunistisk och socialistisk utveckling över hela världen, så naturligtvis försöker de försvaga den kommunistiska rörelsen i Nepal.
– Dels försöker de splittra de kommunistiska partierna inifrån, dels går de in med betydande ekonomiskt stöd till andra partier.
Tirtha Koirala ger en annan bild av amerikanernas agerande:
– Amerikanerna är smarta och taktiska. Nepalesiska politiker gör inte alltid som amerikanerna vill. Men sedan två år tillbaka reser folk från USA:s ambassad i skytteltrafik mellan Kathmandu och Delhi. Så snart det blir ett spänt läge i Nepal så reser den amerikanske ambassadören till Delhi och gör upp en plan med indierna. Sedan får våra politiker veta från Indien hur de ska agera.

Tirtha Koirala är även han mycket kritisk till de nepalesiska politikerna. Han anser att de beter sig som slavar för indierna, och att de ser till sina privata intressen i första hand.
– Politiker har samma kultur som en ung, global generation. De är kunniga på vissa områden, vet att föra sig i salonger och har träffat andra ledare och politiker, från exempelvis europeiska länder. Men jag har sett dem på nära håll och jag tror inte att de har den klokskap som krävs. De är upplysta och bra på att prata, men de saknar erfarenhet och visdom. Och så springer de som knähundar kring de indiska ledarnas fötter.
– Frågor man måste ställa sig är: Vad är de grundläggande behoven för Nepal i dag? Vad behöver det nepalesiska folket mest, och hur ska vi nå dit på snabbaste sätt?
– Jag tror att våra politiker helt enkelt saknar den sortens analysförmåga. De tänker inte på det sättet.

Trots att Koirala arbetar som en chef på en kommersiell tv-station säger han upprepade gånger att han är marxist. På frågan om det inte är en paradox svarar han att han inte är ensam:
– Jag reser runt i landet som journalistlärare, och då brukar jag fråga folk vilka de ska rösta på. De flesta säger att de stödjer maoisterna, för att deras kamp har lett till ett öppnare samhälle. Men när det väl kommer till valdagen – ja, det är en helt annan sak.
Koirala gissar att Nepali Congress kommer att bli det största partiet i valet, men att de inte kommer att få ensam majoritet i församlingen.

Jag berättar att maoisterna nästan uteslutande beskrivs som terrorister i västmedierna. Men hur uppfattas de av det nepalesiska folket?
– Maoiströrelsen har skapat en medvetenhet bland folket. Visst har de begått övergrepp mot folket på vissa håll, men det är snarare undantag. Det är bara vissa lokala ledare som har stått för övergrepp, och de får statuera exempel i medierna. Det händer inom alla politiska rörelser.
– Men i huvudsak har maoisterna stått på folkets sida och på senare tid har de verkligen blivit lojala mot folket. Nu hälsar de med den vänliga nepalesiska frasen "namaste" istället för med en "red salut" – en maoisthälsning. De kommer att bli starka om de fortsätter så.
– Jag tror själv på marxism, nu. Alla filosofier har goda motiv och en sund kärna, men det hänger på ledarskapet, hur politikerna lever upp till idealen, säger Tirtha Koirala.

Men Maoisternas väpnade kamp mot monarkin och det hinduistiska kastsystemet har kostat mycket. Förutom nära 13 000 döda har nära 2 miljoner tvingats fly landet, och ytterligare 200 000 lever på flykt i det egna landet. Enligt INSEC – en nepalesisk människorättsbyrå – ska dessutom cirka 46 000 ha blivit bortförda och tvångsrekryterade till den maoistiska gerillarörelsen.
Som fjärde joker i leken har vi kungahuset i Nepal. Kungen själv, Gyanendra Bir Bikram Shah Dev, har varit en omstridd figur sedan han kom till makten 2001. Gyanendra utnämndes till kung efter att den tidigare regenten, Kung Birendra, och hela hans familj mördades av sonen, kronprins Dipendra. Den officiella versionen säger att kronprinsen, som var drogmissbrukare och alkoholist, var upprörd för att han inte fick gifta sig med den kvinna han ville ha, Devyani Rana.
Vid en familjemiddag ska Dipendra ha blivit för full, gått och lagt sig, för att en timme senare återvända, beväpnad med två automatvapen, och fullkomligt slaktat sin familj. Nio personer dog och ytterligare fem skadades, innan Dipendra avrundade sin gärning med att skjuta sig själv. Kung Birendras yngre bror, Gyanendra, var inte med under middagen, vilket omedelbart resulterade i rykten om en konspiration från hans sida. Märkliga omständigheter är att kronprins Dipandra påstås ha varit kraftigt alkohol- och narkotikapåverkad och han lär dessutom ha skjutit sig själv med flera skott. I dag tycks de flesta nepaleser förkasta den officiella rapporten; en uppfattning som möjligen kan ha spätts på genom Kung Gyanendras vanskötsel av landet.

Kronprins Dipendra överlevde tre dagar, tillräckligt länge för att hinna utropas som ny regent – trots att han enligt de officiella källorna var fadersmördaren. Att han dog förhindrade inte en allvarlig diskussion kring konstitutionen i Nepal: genom att kungahuset åtnjuter immunitet hade Dipendra aldrig kunna åtalas. Immuniteten hade ifrågasatts tidigare, bland annat för att Gyanendras son, nuvarande kronprins Paras, är en notorisk rattfyllerist som orsakat flera trafikolyckor. Kronprinsen körde bland annat över Praveen Gurung, en populär nepalesisk artist, och orsakade därigenom dennes död. Trots en massiv namninsamling med över en halv miljon underskrifter blev det inget åtal.

När Dipendra dog i juni 2001 utropades Gyanendra till ny kung, och han tog snabbt i med hårdhandskarna. Han lät fängsla kritiska journalister och i november 2001 lät han utfärda utegångsförbud. I oktober 2002 tog han makten själv, avskaffade regeringen och mobiliserade armen mot maoistgerillan. Som högste befälhavare för Nepals armé höll han makten i ett fast grepp under de följande åren. Under tiden växte sig maoistgerillan allt starkare och det växande folkliga missnöjet mot det kungliga enväldet växte. Samtidigt fick Nepal stora bidrag, både i form av pengar och krigsmateriel, ifrån bland andra USA, EU och Indien. Förevändningen var dels att den nepalesiska regeringen tog parti i USA:s krig mot terrorismen, dels att det handlade om att bygga upp en "failed state" – en svag stat – som annars kunde innebära att "anti-demokratiska krafter" skulle göra hela regionen instabil.
När kung Gyanendra åter tog full kontroll över landet som envåldshärskare blev det kraftiga internationella protester och bidragen till diktatorn skars bort.
Efter en politisk kräftgång under ett år tvingades Kung Gyanendra i april 2006 att återupprätta det tidigare upplösta parlamentet. En sjupartikoalition bildade en interimsregering och de fråntog kungen huvuddelen av hans makt. I november 2006 ingick den nya regeringen ett fredsavtal med maoisterna. Ett avtal som ändade ett tio år långt inbördeskrig som kostat minst 13 000 människor livet.

Det sägs att Kung Gyanendra fortfarande har ett finger med i det politiska spelet i Nepal, att han ännu har pengar och inflytande nog att påverka utvecklingen. De flesta politiska bedömare anser dock att han spelat ut sin roll. Dagen före valet, skickade Kung Gyanendra en hälsning till folket om ett Gott nytt år 2065 – enligt Nepals egen tideräkning – och en förhoppning om ett bra val. Kanske blir det hans sista hälsning till folket i egenskap av kung. Kung Gyanendra går antagligen till historien som den siste i Nepals regentlängd.