Bild:

BILD: Knut Erik Wedberg

Teaser:

SFTs skribent Tova Gerge här tillsammans med Klara Olander i Lova, Lova, Lova som scensättes på Dramalabbet

Brytningstid mellan barn och vuxen

Kulturnyheter | Dramalabbet har fått en ny ledning. Grundarna, regissören Martin Geijer och dramatikern Lisa Linder, har lämnat över verksamheten efter att ha främjat nyskriven svensk dramatik sedan 1998. Den nuvarande styrelsen - Sara Arvidsson, Hannes Delling, Nils Edwall, Martin Odh, Maja Salomonsson, Gustav Tegby och Dag Thelander - är samma gäng som står bakom den nystartade teatertidningen Nya scen. Med hjälp av devisen 'nu kör vi' har de gett sig själva i uppdrag att under projektet Nya året undersöka hur de ska förändra världen, vilket bland annat innebär en satsning på dramatik av kvinnor.

Publicerad: Fredag 21 januari 2005 | 00:00

Lova, lova, Lova
Regissör: Tova Gerge och Klara Olander
Regi: Lisa Rudenhed
Medverkande: Tova Gerge och Klara Olander
Scen: Dramalabbet, Hagagatan 48
Speldatum: 22-23, 27-28 januari

Först ut är Tova Gerges och Klara Olanders pjäs Lova, lova, lova i regi av Lisa Rudenhed. Författarna är också föreställningens skådespelare. En text om mötet mellan 14-åriga Liv och 16-åriga Felicia. Liv har klarat nästan alla hinder och passeringspunkter i skolorienteringen trots att hon egentligen inte ville genomföra loppet. Kompassen som borde ge trygghet och vägriktning tar nu en annan vändning. Plötsligt ser hon Felicia i skogen sittande på den sista kontrollen. Efter att ha blivit avslängd från ett tåg för att hon hade inte betalt en biljett gick hon rätt ut i skogen och satte sig under en gran.

Med ett poetiskt anslag skildras brytningstiden mellan barn och vuxen då självbilden och identiteten formas. En text om tonåringens rädsla, tomhet och vilsenhet; känslan av att inte vara någon, att inte finnas; behovet av att skapa sitt eget norm- och regelverk, sin egen verklighet; överdriften och lusten till fantasihistorier. En berättelse om två unga tjejers vänskap och vikten av att ha någon som lyssnar. Ibland mynnar deras samtal ut i barnsliga lekar med ekon från en vuxenvärld. De två karaktärerna speglar sig i varandra. Kanske finns Felicia bara i Livs huvud eller är en annan sida av henne.

Texten anspelar på och har tagit direkta citat från Cornelis Vreeswijks sång Felicia, adjö som avslutar hans Felicia-cykel. Kvinnan som i sitt namn bär på ett löfte om en utopisk lycka men som till sist dör. Den nästan aborterade Liv, som fick sitt namn av sin mamma när hon kände hur ett nytt liv växte i magen, dras till och brottas med Felicia. Livs inre scenario blir alltmer svårhanterligt och smärtsamt, samtidigt som en eventuell befriande brytning eller försoning med Felicia sker.

Skådespelarna och texten verkar ibland lite utsatta och utlämnade på scenen. En mer definierad och specifik scenografi snarare än att använda det befintliga rummet skulle ha skapat en mer förtätad och tydlig föreställning. Texten skulle ha fått ett motstånd och skådespelarna något att förhålla sig till och utnyttja i spelet. Eller kanske en annan väg att gå hade varit fullfölja det redan antydda koreografiska greppet fullt ut och förankra texten i det fysiska uttrycket.

Yvonne Granath