Inledare


Jessica Mann
Fria.Nu

Stoppa försäljningen av gåslever

Operakällaren slutar med foie gras. Det är sannerligen goda nyheter. Gåslever får säljas i Sverige trots att det görs på ett sätt som gör att det inte lever upp till djurskyddslagen, på långa vägar, och alltså inte får produceras här. Gässen tvångsmatas till dess att deras lever är redo att sprängas och den makabra varan renderar i sådant djurplågeri att det är besynnerligt att någon kan vilja äta den.

När nu finkrogen säger nej till denna 'lyxvara' följer förhoppningsvis fler efter - Villa Brevik har redan gjort det.

När man studerar människor med allvarlig fetma, så verkar det följa den socioekonomiska skalan, i alla fall i vissa länder. Ju sämre ställt och ju lägre utbildning, desto fetare. Detta för att den onyttiga maten är lätt att få tag i och dessutom billig. Ekologiska grönsaker och fiberrik frukt kräver engagemang och hög inkomst. Engagemang så till vida att man måste känna till vilken kostcirkel som ska följas för att det ska ge resultat. Engagemang så till vida att det kräver ett visst mått av kunskap och intresse. De rika och välutbildade har kunskaper att hålla sig á jour med de senaste rönen, och råd med det bästa - och kan alltså se till att äta det de behöver. Den goda, nyttiga maten. Den rena maten.
Men så är det det där med djurrätt. Det som aldrig verkar följa gängse regler. Många av de djurrättare jag känner har inte särskilt mycket pengar, men skulle aldrig i livet köpa billig köttfärs. Därtill är deras medvetenhet för stor. Både riktigt billiga varor, och riktigt dyra, härstammar från djurriket. De som har pengar har råd att införskaffa de värsta produkterna. Till det hör definitivt gåslever. Här hör tydligen inte medvetenhet och ekonomi ihop: små patéskivor på rostat bröd sköljs ner med dyr champagne. Dämpar dåligt samvete gör man månntro genom frikostig dricks?

Allt detta tänker jag när jag läser det glädjande beskedet om Operakällaren. Och tänker att kanske finns det hopp ändå? Kanske kan medvetenheten äntligen ha tagit sig förbi märkesväskan (ja, säkert i skinn) ut på menyn. Jag blir glad. Men så minns jag middagen med åtta personer härförleden. Det åts kycklingvingar i stark sås. Jag satt i hörnet med min vegetariska ciabatta och bet mig i kinderna för att inte säga något. För när måltiden var slut och alla var mätta låg det kycklingvingar ouppätna på tallrikarna. Inte bara en eller två, utan ett tjog. Det innebär att ett halvt tjog kycklingar blivit slaktade för sina vingars skull, helt i onödan. Det är groteskt nog att bli dödad för att bli mat - det vet ni, kära läsare, att jag tycker. Men att bli dödad och kvarlämnad, det är bara bisarrt. Jag kan inte låta bli att tycka det.

Och de kycklingvingar som lämnades kvar, de lämnades inte på någon finkrog. De människorna som var där var vanligt folk. Restaurangens klientel bestod av folk som folk är mest: totalt ointresserade av djurens väl och ve. Helt inriktade på att äta, utan tanke på varken foie gras eller djurrätt. Döma hunden efter håren, eller för den delen en man efter hans plånbok, går med andra ord inte. Men att följa Operakällarens exempel, det borde fler.

ANNONSER

© 2024 Stockholms Fria