Fördjupning


Lisa Berthelson
Fria.Nu

Det osynliga våldet

Våldet inom samkönade relationer tycks ställa den feministiska analysen på kant. Hbt-rörelsen fruktar ytterligare utanförskap. Våldet osynliggörs och hbt-personer som utsätts för våld inom sin relation får bristfällig hjälp. Men våldet som inte finns har nu kartlagts av forskarna Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist.

I bland önskade jag att vi varit heterosexuella. Att jag var hans fru. Det hade varit bättre. För då hade det kallats hustrumisshandel. Nu var det två män som slogs på lika villkor och om jag inte slog tillbaka, ja då fick jag skylla mig själv.
Så säger en man intervjuad i rapporten Kvinna slår Kvinna. Man slår Man. Homosexuell partnermisshandel.
Det var inte länge sedan kvinnor som blivit utsatta för mäns våld inom sina relationer ansågs få skylla sig själva. Våldtäkt inom den olikkönade relationen betraktades inte som ett brott förrän 1965. Och i dag är mäns våld mot kvinnor uppe på den politiska dagordningen. Heterosexuella kvinnor som far illa inom eller utanför sin relation har sedan tjugofem år tillbaka kunnat vända sig till jourverksamheter för att få stöd och hjälp.

Men så ser det inte ut för alla. Trots att många hbt-personer har blivit utsatta för våld inom sin relation tar varken hbt- eller kvinnorörelsen tag i frågan. Fortfarande används den heteronormativa könsmaktsordningen som förklaringsmodell för våld inom alla relationer. Något som får konsekvensen att hbt-personer många gånger inte får det stöd de behöver från polis, sjukvårdspersonal och socialsekreterare. Eller från kommunala och ideella jourverksamheter.
- Våld inom samkönade relationer kräver en annan förståelse än den etablerade heterosexuella könsmaktsförståelsen. Förväntningar, krav och fördomar som hbt-personer upplever i samhället skapar andra förutsättningar för relationer, berättar kuratorn Anneli Svens-son.
Hon har länge arbetat med att bland annat synliggöra våld inom samkönade relationer och de negativa konsekvenserna av den he-
teronormativa könsmaktsordningen. Anneli Svensson har byggt upp RFSL:s brottsofferjour i Stockholm. Dit har hbt-personer kunnat vända sig då de exempelvis blivit utsatta för våld inom sin relation.
Enligt Anneli Svensson vänder sig runt tvåhundra personer till jouren per år. Av dessa är det mellan tjugo och trettio som blivit utsatta för våld inom relationen.

Då jouren i dag saknar finansiering är endast en telefonlinje öppen och Anneli Svensson arbetar inte kvar. Men under sina sju år på brottsofferjouren har hon mött många människor som fallit mellan stolarna.
- Utifrån ett heteronormativt perspektiv består en relation, hårddraget, av en aktiv man och en passiv kvinna. Detta skapar bilden att en man inte kan falla offer för våld i ett förhållande och att en kvinna inte är våldsam, förklarar hon.
  Det var på Anneli Svenssons initiativ som den första svenska kartläggningen av våld inom samkönade relationer genomfördes. Och forskarna Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist blev nyligen klara med rapporten Våldsamt lika och olika - Om våld inom samkönade parrelationer.
  Ulrika Stjernqvist arbetade tidigare med sexualpo-
litik på RFSL i Göteborg. Trots att hon visste att det ibland förekom våld inom samkönade relationer så omformulerade hon våldet till individuella problem - våldet gällde just den kvinnan, i just den relationen.

I dag när hon ser tillbaka har hon svårt att förstå varför relationsvåldet inte kom upp till ytan.
- Vi hade regelbundna träffar med kuratorerna, men dessa berättade aldrig om denna problematik. Det handlade mer om komma-ut-processen och samhällets homofobi, säger Ulrika Stjernqvist.
I dag förklarar hon motståndet som fanns och fortfarande finns inom hbt-rörelsen med en oro inför hur relationsvåldet skulle kunna komma att användas mot hbt-personer.
- Rädslan för ytterligare stigmatisering - de är inte bara onormala, de slår varandra också - är stark, berättar Ulrika Stjernqvist. Inte bara i Sverige utan även runt om i världen.
När hon till slut tog tag i frågan mötte hon motstånd, främst bland manliga hbt-personer. Kollegor sa åt henne att låta bli att lägga sitt - kvinnliga - offerpaket på dem. Något hon tror beror på att 'män' och 'offer' i allmänhet och 'män' och 'offer inom relationen' i synnerhet är en osynliggjord och därför svårgripbar analogi.
- När det gäller hatbrott är det betydligt lättare att tala om män som offer. Men just offer för relationsvåld är starkt förknippat med kvinnlighet. Något män - oavsett sexuell läggning - inte vill associeras med, resonerar Ulrika Stjernqvist.

Inför kartläggningen letade Ulrika Stjern-qvist och Carin Holmberg bland tidigare forskning. Över lag fann de väldigt lite om våld inom samkönade relationer. Allra minst hittade de om våld mellan homo- och bisexuella män. Den internationella forskningen har kommit längre. Men även denna är bristfällig, menar både Ulrika Stjernqvist och Carin Holmberg.
- Det är i regel kvinnliga forskare som studerat våld inom relationen, och då främst våld inom den olikkönade relationen. Men på senare tid har även våld inom den lesbiska relationen synliggjorts. Däremot har det förblivit tyst om våld inom manliga samkönade relationer, berättar Carin Holmberg.
Under tiden de arbetade med kartläggningen kontaktades de av studenter som ville skriva om våld inom just lesbiska relationer. Då de påtalade att studenterna istället kanske skulle försöka problematisera våldet inom en relation mellan två män var det ingen som nappade.
- Många, såväl vänner, journalister och studenter, trodde att vår kartläggning enbart skulle ta upp våld inom lesbiska relationer, säger Carin Holmberg.

Att våld inom olikkönade relationer kom upp på dagordningen är mycket tack vare den feministiska aktivismen och den feministiska forskningen. Utgångspunkten och förklarings- modellen har varit könsmaktsperspektivet, som bygger på att män är överordnade kvinnor och att mannens våld mot kvinnan är det mest extrema uttrycket för denna maktordning.
På senare år har även våld inom samkönade relationer försökts täckas in. Bland annat genom att inte kalla våld inom relationer för 'mäns våld mot kvinnor'. Istället bör den mer könsneutrala benämningen 'våld inom relationer' användas. Något författarna till Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt, från 2004, ställer sig kritiska till. Deras slutsats är att om maktobalansen mellan könen inte inbegrips förblir åtgärder mot mäns våld mot kvinnor ineffektiva. Därför ska inte könsneutrala begrepp användas.
Carin Holmberg har svårt att förstå varför den feministiska analysen ser ett synliggörande av våld inom samkönade relationer som ett osynliggörande av könsmaktsordningen.
- Det är viktigt att hålla isär våldets struktur och manligheten. Annars görs våld till en manlig essens, det vill säga att våldet blir något inneboende hos enbart män. Detta utan att släppa könsmaktsanalysen, menar hon.
Författaren och feministen Petra Östergren har sedan 80-talet engagerat sig i frågan. Hon menar att vi inte, som hon anser att radikalfeminismen gör, ska utgå från en endimensionell maktanalys där män är överordnade kvinnor - utan att vi måste våga se komplexa mönster och ställa oss komplexa frågor.
- Annars riskerar vi det som nu är ett faktum - att våld inom samkönade relationer inte uppmärksammas och att hbt-personer saknar forum där de kan och vågar prata om vad de blivit utsatta för. Och att de fortfarande inte får det stöd och den hjälp de behöver för att kunna gå vidare i livet, berättar hon.
För hjälpen är i dag bristfällig. I Våldsamt lika och olika framkommer att hbt-personer inte kan vända sig till stödverksamheter utan att riskera att osynliggöras eller utsättas för homofobiska kränkningar.
  Särskilt är det homo- och bisexuella män som drabbas.
  - De har ofta ingenstans att vända sig - mansjourerna tar inte emot dem och skyddat boende för män finns inte på kartan, utbrister Carin Holmberg.

På Stockholms mansjour är det ovanligt att man tar emot män som blivit utsatta för våld inom sin relation.
  - Detta kan beror på att det är skamligare för en man att berätta att han har blivit slagen än att han slår, tror Mårten af Ekenstam som är ordförande för jouren.
Han uppskattar att de får ungefär ett samtal varannan vecka från heterosexuella män som blivit utsatta för våld inom relationen. Det är ännu mer sällsynt att homosexuella män vänder sig till dem.
- De har väl andra kanaler, spekulerar Mårten af Ekenstam.
Även lesbiska och bisexuella kvinnor riskerar att osynliggöras eller bli utsatta för kränkningar. Jourkvinnan Kicki Svahnström berättar i tidskriften Kvinnotryck (nr 2:2002) att hon känner kvinnor som, av rädsla för hur de ska bli behandlade, sagt att de blivit misshandlade av en man, fast det egentligen var deras flickvän som slagit dem.
Carin Holmberg menar att kvinnorörelsen har historiska och nutida problem med att synliggöra lesbiskas livssituation. Men hon betonar att man inte får glömma att det finns en tendens att tycka att kvinnojourerna ska göra allt - motverka allt förtyck. Och detta ofta helt utan statlig finansiering.
- I dag tar de ideella kvinnojourerna stora delar av kommunernas, landstingens och statens ansvar för kvinnor som blir utsatta för våld. Eftersom kvinnojourer är ideella verksamheter har de rätt att själva bestämma hur och för vilka de ska arbeta, betonar hon.

Våldsamt lika och olika pekar på det faktum att jourverksamheterna många gånger inte uttryckligen välkomnar hbt-personer. Något som gör att många hbt-personer utifrån erfarenheter av samhällets homofobi inte räknar med att de är välkomna.
  - Att välja att inte gå till en mottagning som inte explicit vänder sig till hbt-personer är många gånger en del av en väl inövad överlevnadsstrategi, säger Ulrika Stjernqvist.
Enligt Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist gömmer sig många av ideella jourverksamheterna bakom en lika-tanke, det vill säga att man anser att mekanismerna bakom våldet är detsamma i samkönade som i olikkönade relationer.
Denna lika-tanke tar således inte hänsyn till den homofobi och heteronormativitet som finns i samhället. Vilket gör att resultatet i praktiken blir såväl homofobiskt som diskriminerande.

Många av de tillfrågade på jourerna menar att de välkomnar hbt-personer och betonar att de bemöter alla lika. Men de flesta medger att de inte mött någon hbt-person. Något de menar beror på att hbt-personerna väljer att vända sig till så kallade hbt-jourer.
- De har med stor säkerhet träffat fler hbt-personer än de vet om. De har bara inte uppmärksammat det. I dag är det ofta en slump om en hbt-person som blivit utsatt för våld i sin relation får ett bra bemötande och får den hjälp han eller hon är i behov av, eller om personer återigen blir kränkta vid det tillfälle de ber om hjälp, säger Carin Holmberg.
Anneli Svensson menar att det är ett väldigt fattigt samhälle som inte kan hjälpa medborgare i nöd.
- Medborgare som fruktar för sina liv.
Att RFSL:s brottsofferjour - som varit den jour som yrkesverksamma, andra hbt-jourer, brottsofferjourer och kvinnojourer men också tjänstemän inom regeringen vänt sig till för att få kunskap om bland annat våld inom samkönade relationer - tvingas dra ner på sin verksamhet sänder knappast signaler om ett rikt samhälle.
- Det signalerar att våldet inte finns, säger Anneli Svensson.

Fakta: 

Våldsamt lika och olika - Om våld i samkönade relationer
* Kartläggningen bygger på en enkät som besvarats av medlemmar i RFSL. Intervjuer har även gjorts med personal på kvinno- och mansjourer, kriscentrum för män, brottsofferjourer och hbt-jourer på fem orter i landet.
* Sammanlagt 2 013 personer har deltagit i kartläggningen. Av dem har nära 25 procent utsatts för någon form av våld inom sin nuvarande eller tidigare relation. Av dessa är nära 10 procent utsatta för någon form av våld av sin nuvarande partner. Motsvarande siffra för olikkönade relationer är 11 procent, enligt kartläggningen av våld inom olikkönade relationer Slagen Dam. Om mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige. En omfångsundersökning.
* Homosexuella män är den största gruppen som rapporterat om utsatthet i sin nuvarande relation. Lesbiska är den grupp som i störst utsträckning blivit utsatt för våld i en tidigare relation.
* Knappt 30 procent har polisanmält det våld de blivit utsatta för inom sin relation. Kvinnor polisanmäler enligt enkäten i större utsträckning än män.
* Endast 12 procent av dem som är eller har varit utsatta för våld inom sin relation har sökt hjälp. Kvinnor söker hjälp i större utsträckning än män. Av dem som har sökt hjälp är 29 stycken kvinnor, 6 stycken män och 6 stycken har inte angett någon självdefinition.

Lagen gör skillnad på kvinnor och kvinnor
* I dag rubriceras våld i en relation där förövaren är man och den som utsatts kvinna, som grov kvinno-fridkränkning. Men om både förövaren och den utsatta är kvinnor rubriceras brottet istället grov fridskränkning. Om en man slår en kvinna är hon alltså kvinna. Men om en kvinna slår en kvinna är hon inte kvinna.
* Lagtextsformuleringen gör alltså skillnad på heterosexuella och homosexuella relationer samt på vem som slår vem. Nationella Rådet för Kvinnofrid uppmärksammade detta 2002 och menar att lagtexten styrs av ett heteronormativt tankesätt som ger intryck av att endast heterosexuella relationer ska omfattas av ett särskilt skydd. Något som vare sig ligger i kvinnofridens eller samhällets intresse. Frågan kvarstår att utredas.

Källa: Kvinnofridslagsstiftningen, brottsbalken. Råd för Kvinnofrid till regeringen. Slutrapport för Nationellt Råd för Kvinnofrid 2003

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

Fria.Nu

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria