Den 24 april anordnades ett nationellt heldagsseminarium i Västerås där hjälpare av olika slag, experter, politiker och utsatta personer möttes för att diskutera arbetsmarknadsproblematiken.

De politiska förändringarna på 90-talet ledde till stora förändringar på arbetsmarkanden. Det ledde till att en stor grupp långtidssjukskrivna lämnades utanför arbetsmarknaden. Åtgärderna för att hjälpa dem kom att tjäna besparingssyften istället för att skapa social trygghet för den enskilde. Under seminariet ställdes många frågor: Vem bär ansvaret för den ökade sjukfrånvaron? Är det fel på systemet eller beror det på ökat fusk i välfärdsamhället?

Enligt Jan Rydh som är utredare finns det inget samband mellan ökad sjukfrånvaro och ett ökat antal sjuka. Problemet handlar om en försämrad arbetssituation och i hur sjukfrånvaron hanteras. Om arbetssituationen förbättras och anpassas efter människans förmåga kommer sjukfrånvaron att sjunka. Framför allt menar han att arbetsgivarna behöver ta ett större ansvar i rehabiliteringsprocessen.

De senaste åren har den långa sjukfrånvaron ökat inom kommuner och landsting, i synnerhet inom kvinnodominerade arbeten. Detta kan inte förklaras med att kvinnor är mer sjukdomsbenägna utan pekar istället på att någonting inte fungerar på arbetsplatsen och i systemet.

Att fusket ökat, att läkare slarvar och att Sverige har alltför generösa ersättningssystem är myter som alltför länge cirkulerat i debatten om den ökade sjukfrånvaron. Enligt Jan Rydh har till exempel Danmark ett bättre ersättningssystem än Sverige, men mindre sjukfrånvaro. Samtidigt är det orimligt att fusk och slarv skulle 'öka' de senaste åren när ersättningssystemet länge varit detsamma.

Problemet beror främst på att rehabiliteringen inte fungerar eftersom ansvarsrollen är otydlig mellan de olika rehabiliteringsaktörerna det vill säga staten och berörda organisationer.

Enligt Jan Ekholm, professor i rehabiliteringsmedicin, finns en rad systemfel i rehabiliteringsprocessen. Det största felet är att man inte tillämpar den lagstiftning som redan finns så att rättsäkerheten sätts ur spel. Det andra stora systemfelet är bristen på samverkan mellan olika rehabiliteringsaktörer. Det leder till att den lilla människan hamnar i kläm i systemet och rehabiliteringen tar då antingen lång tid eller misslyckas helt.