• Från Anna Christofferssons debut på jazzklubb Fasching. Vid flygeln Steve Dobrogosz som upptäckte Anna.
Stockholms Fria

Forskare eller sångerska - Anna valde scenen

En del människor unnar man framgång. Härom månaden kom det ut en skiva som uppmärksammats vida utöver Sveriges gränser. Få hade hört talas om Anna Christoffersson när debutskivan It"s always you med den långt mer välkände Steve Dobrogoszs kompositioner, texter och ackompanjemang släpptes i samband med en spelning på jazzklubb Fasching i Stockholm. Plötsligt talade alla om den softa stämman som redan lät så fullmogen.

Anna flyttade till Stockholm från Göteborg 2003 för att gå på Kulturama. Året därpå sökte hon till en utbildning i sångpedagogik på hög- skolenivå vid Sveriges Musikpedagogiska Institut, SMI. Ordinarie pianist vid inträdesproven var indisponibel, den inflyttade amerikanske musikern Steve Dobrogosz ställde upp med kort varsel, och tur var det - för Anna, för Steve och för oss musikälskare.

Den blues som Anna sjöng fastnade i Dobrogosz bakhuvud och när han ytterligare ett år senare behövde en sångerska till sin skiva i vardande, flöt minnet upp till ytan. Anna fick sjunga på albumet.

Vem är då Anna Christoffersson?

- Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Hemma, folkmusik med farmor, i skolan, och så vidare, berättar Anna som har en timme över för ett samtal. Jag är uppvuxen med en väldig massa musik. Pappa har alltid spelat rock"n"roll, Elvis alla låtar kan jag utantill! Min storebror har ett postrockband.

- Fast jag höll upp med att sjunga flera år när jag var ung. Inte hemma, förstås, men annars. Jag vågade inte, säger Anna eftertänksamt. Först för några år sedan tog jag upp det igen. Jag hade längtat så. Jag var tvungen att ta tag i det, prova om det verkligen var så viktigt för mig, så jag gick en kurs på Folkuniversitetet i Göteborg. Sedan fortsatte jag med Kulturama på heltid, för att få veta - jag visste inte vad som fanns i mig. Då var jag 24 år gammal.

Anna trodde att soul låg henne varmast om hjärtat, men på Kulturama upptäckte hon mer och mer musik - blues, gospel. Och jazz. Friheten att improvisera. Sång är så personligt.

Vad är musik?

- Musik är mitt liv, faktiskt. Det är glädje, dans, det är så mycket. Mitt uttryck. Det är svårt att förklara i ord. Det kanske är därför man har musik. Den där direktkontakten med andra. Och sig själv!

Sedan Anna flyttade till Stockholm har hon sjungit med Immanuelkyrkans gospelkör. Hon konstaterar ivrigt att det är något speciellt med just gospel.

- Man får sådan enorm kraft och energi av att sjunga tillsammans! Men också av det att man ger, ger till andra.

Finns det en andlig dimension i dig?

- Oh, ja! Inte någon speciell kyrka eller så. Alla i kören har olika sorters tro men ändå något gemensamt. För mig inverkar andligheten absolut på min gospelsång. Det handlar om en tacksamhet för livet, över att finnas till. Det är helande. Inte bara att sjunga utan också att förmedla.

- Summan är kärlek. Kärlek och energi. Också svårt att sätta ord på!

Vad är ditt mål med SMI?

- Jag ska bli sångpedagog. Jag är oskolad själv från början, men de senaste åren har jag haft sångpedagog och det har varit bra för mig. Jag vill verkligen gärna jobba som det parallellt med musiken, men det är knepigt. Jag har själv elever nu, och ser dem utvecklas. Man kommer dem nära. Samtidigt märker jag att skapandet blir mer och mer viktigt - och vill man vara artist måste man välja. För att kunna ge allt som artist gäller det att fokusera. Det går inte att ha för mycket vid sidan om samtidigt.

Anna har skaffat sig en hel del scenvana på Kulturama och med kören. Men det är först på senare tid hon varit soloartist. Många lördagseftermiddagar har hon stått på jazzpuben Stampens scen och sjungit på de populära bluesjammen.

- Där har jag skaffat mig erfarenhet. I början var jag väldigt nervös, men nu är det bara häftigt. Man måste vara professionell inför framträdanden. Tekniken ska fixas. Det går inte att slarva, då blir man osäker på scen - börjar kolla vad de andra gör, och så vidare.

- Men väl där på scenen släpper jag allting, är helt mig själv, helt inne i musiken, i nuet. Återigen, den där kontakten. Jag har lärt mig jättemycket på Stampen. Att fylla i text vid jammen, till exempel, när man inte kan låten eller har tappat tråden, säger hon med ett stort skratt.

Anna poängterar att texterna är det stora jobbet. Texten är det man uttrycker. Hon läser dem noga, skriver dem, sjunger dem, allt för att lära sig utantill. Tolkar dem. Nöter dem, vårdar dem ömt. Det är ett hantverk som är väldigt viktigt.

- Särskilt nu när jag jobbat med Steve. Man använder rösten som ett verktyg, genom frasering, och man skapar sound, med konsonanterna och vokalerna. Rösten är ett instrument.

Hur känns uppmärksamheten?

- Nu är det ganska milt, men några dagar var det lite mycket! Det är klart att det känns jättekul, med många positiva och trevliga erfarenheter. Samtidigt kändes det konstigt, då. Affischer på stan, förstasidan på Dagens Nyheter. Jag trodde att det var en låtsastidning som någon kompis låtit göra! skrattar Anna.

- Och så fick jag massor med mejl och annan respons. Då fattar man. Och när folk börjar fråga: vad tror du om jazzmusiken i Sverige om 15 år?

Anna skriver själv, både musik och texter. Hon hade just gjort en demo med eget material när hon träffade Steve. Det får vila lite nu. Hon spelar lite piano, använder det när hon komponerar, men kan inte läsa noter.

- Äh, jag brukar kalla det fuskinstrument, fnissar hon ödmjukt. Jag började sent och använder det när jag skriver. Men jag är helt såld på slagverk. Dröminstrument! Kan lite, men vill gärna lära mer, congas och latin.

Hur ser närmaste framtiden ut?

- Jag vet faktiskt inte, ler Anna förvånat. Vi har en bokare nu, det har jag aldrig haft förut. Men framåt hösten blir det fler och fler spelningar. Under sommaren några strögig. Skivan kom så sent på våren att alla festivaler och sådant redan var uppbokade. Annars vore Skeppsholmsfestivalen en dröm! För att inte tala om Newport!

Om inte Anna hade fastnat för sången hade hon gärna forskat om fred och utveckling. Hon var nästan färdig med en examen i internationella relationer när musiken tog över. Hon har dessutom 60 poäng och fullgjord C-uppsats i engelska. Som om inte det var nog är hon också utbildad ridlärare.

- Jag var typisk hästtjej i tonåren. Jag tävlade i hoppning, vann ett DM en gång i tiden. Det saknar jag faktiskt. Jag har inte tid att rida eller ha häst nu. Inte pengar heller för den delen. Men när jag är hemma i Göteborg har jag möjlighet att rida ut ibland.

När Anna var 19, 20 år gammal bodde hon halvårsvis i St. Anton i Österrike där hon gjorde av med alla sparade pengar, jobbade så lite som möjligt, och ägnade sig åt skid- och snowboardåkning dagarna i ända. Eller i London. Där arbetade hon på kafé och flummade runt och hade kul.

Vad har varit roligast?

- Kvällen på Fasching när skivan släpptes! Tänk dig - det var knökfullt en onsdagskväll, folk fick vända och gå hem. Där skulle jag göra både skiv- och Faschingdebut! Det var jäkligt kul!

Och tråkigast?

- För några år sedan hade jag läkarorder på total tystnad. Över ett år. Jag fick sjunga en timme eller två per dag, lektioner. Det var en svår tid.

Kan du avslutningsvis dela med dig av ditt senaste musikfynd?

- Musik från Kap Verde-öarna! Det är akustiskt, låter som en blandning av fado och bossanova. Väldigt soft och rytmiskt. Kolla in Cesaria Evora. Annars, om jag ska vara ärlig, Daddy Yankee, storskrattar Anna och tycks känna sig tvungen att skämmas lite. Det är världens ös!

Det är lätt att prata med Anna Christoffersson. Hon skrattar mycket, gestikulerar, och det lyser i hennes ögon när hon talar om musik. Visst är fred på jorden ett angeläget ämne. Visst är det viktigt att forska kring internationella relationer. Men just i Annas fall undrar jag om hon inte uppnår minst lika goda resultat genom sitt val av bana. Hennes musik kan också förena och få människor att mötas över alla gränser.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Althögern lanseras i Skandinavien

Intervju

Två konkurrerande nyfascistiska nätverk lanseras samtidigt i Stockholm kommande helg. Mathias Wåg förklarar konflikten i alternativhögern.

© 2024 Stockholms Fria