Debatt


Per Almgren
Stockholms Fria

Regeringen behöver en lektion i samhällsekonomi

Ekonomi På SvD:s Brännpunkt den 24 juni skrev finansmarknadsminister Mats Odell att svenska folket borde lära sig finanskunskap. Detta kan vara bra, men ännu bättre vore om regeringens och riksdagens ledamöter lärde sig mer om samhällsekonomi. I dag förs, liksom under förra mandatperioden, en ekonomisk politik som knappast tyder på djupare kunskaper om hur samhällsekonomin fungerar. Det står inte heller mycket hjälp till buds från dem som anses sakkunniga. Vore så fallet, skulle ju världsekonomin inte se ut som den gör, eftersom politikerna lyder råden från ”experterna”.

Läroböckerna i nationalekonomi påstår att inflationen ska bekämpas genom att höja räntenivån. Då minskar efterfrågan på varor och tjänster vilket i sin tur pressar ner prisnivån. Verkligheten är annorlunda. Varje människa med egen tankeförmåga borde inse att om man höjer priset på den del (räntor och vinster) som totalt sett utgör mellan 20 och 50 procent av totalkostnaden för varor och tjänster, så blir varorna och tjänsterna faktiskt dyrare och inte billigare.

Riksbankens och Statistiska Centralbyråns officiella statistik under mer än 15 år visar att den prishöjning som en räntehöjning ger i medeltal slår igenom cirka fyra månader efter räntehöjningen. Den är ungefär dubbelt så stor som den prisdämpande effekten, orsakad av de påtvingade besparingarna (minskning av personal och inköp) som den höjda räntan tvingar fram. Denna prisminskning uppträder i medeltal mellan åtta och nio månader efter att räntan blivit högre. Har man dessa fakta klart för sig så kan man kanske förstå att det samtidigt kan vara hög ränta och hög arbetslöshet. Ekonomerna kallar det för stagflation, en kombination av orden stagnation och inflation.

En serie av räntesänkningar medför därför att inflationen efterhand minskar, en serie räntehöjningar medför att den ökar. Detta strider mot vad de flesta ekonomer och politiker fått lära sig. Det är inte konstigt att riksbankens ledning har svårt att styra penningvärdet eftersom de själva tror på det som de läst i böckerna istället för att studera verkligheten. Man borde åtminstone ha kontrollerat hur åtgärderna fungerat innan man trampar vidare i samma riktning.

Det är inte bara räntan som är inflationsdrivande. Vinstutdelningarna och bonushysterin har också en roll i det hela, men här är statistiken mer svårtillgänglig i den mån den över huvud taget existerar. I princip verkar dessa utbetalningar i samma riktning som räntan, större vinstutbetalningar ger högre inflation.

Många politiker och en del ekonomer tror fortfarande att något som kallas Phillipskurvan visar ett samband mellan inflation och arbetslöshet. Att så inte är fallet visades redan på 1970-talet. Enligt denna kurva, som bygger på statistik långt tillbaka, så blir det hög inflation när arbetslösheten är låg och låg inflation när arbetslösheten är hög.

Inflation betyder att priserna stiger. Då måste åtminstone en del av kostnaderna som ingår i priserna öka. Om antalet arbetslösa inte ändras så innebär detta heller inte någon inverkan på kostnaden för de produkter som säljs. Det är därför inte nivån på arbetslösheten i sig som har någon inverkan på inflationen. Däremot kan en minskning av arbetslösheten öka den sammanlagda kostnaden för löner och a-kassa eftersom lönen i allmänhet är högre än den ersättning man får som arbetslös.

Om inte mängden sålda varor och tjänster ökar så mycket att summan av den höjda kostnaden för ökade löner och minskningen av kostnaderna för a-kassan balanseras av ökande försäljningsintäkter så blir det prishöjningar om inte vinsterna minskas.

Ränte- och vinstinkomster som inte helt och hållet används direkt för inköp av varor och tjänster tvingar fram en växande skuldsättning om inte arbetslösheten ökar eller summan av löner och a-kassa minskar. En sådan ökad skuldsättning medför växande räntekostnader och därmed inflation.

Sammanfattningsvis: Vill man minska inflationen ska man sänka räntan, vill man öka inflationen ska man höja räntan.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Är public service-anställda bättre på att googla?

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar.Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon de Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Sargon de Basso är av åsikten att berörda mediekanaler fyller en viktig funktion eftersom han anser att de är de enda som har någorlunda hederlighet och ansvarskänsla. Här delar Jens Ganman med sig av varför han snarare tycker att de statligt stödda mediebolagen helt har spelat ut sin roll.

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Stockholms Fria