ANALYS | Kriget i Georgien

USA har många militära allierade världen över, men Georgien är, eller kanske var, en av de närmsta. Sedan 1994 har Pentagon utrustat och utbildat georgierna, som svarat med att sluta upp i USA:s krig. Innan amerikanska militära transportplan skjutsade hem de georgiska trupperna i början av veckan, för att de skulle kunna försvara sitt hemland, var Georgien den tredje största ockupationsmakten i Irak.

De två sista veckorna i juli genomfördes militärövningen Immediate Response i Georgien där ett par tusen amerikanska och georgiska trupper tränade tillsammans. Den amerikansk-georgiska manövern, där även ukrainska, azeriska och armenska trupper deltog, skulle enligt nyhetsbyrån AP pågå i tre veckor.

Det betyder i princip att de georgiska trupperna aldrig riktigt ”lade ned vapnen” utan direkt från övningen rörde sig mot utbrytarområdet Sydossetien, där stridigheter utbröt med separatisterna den 1 augusti. Ryska förband var i området som fredsbevarare enligt ett FN-mandat från 1994 och den 8 augusti gav de sig in i striderna och bombade bland annat Vaziani-flygbasen som USA-trupperna just hade lämnat.

Det förefaller mot den här bakgrunden orimligt att de amerikanska militära coacherna inte skulle ha känt till, och haft möjlighet att påverka, sina georgiska vapenbröders offensiv.

Enligt Pentagon fanns omkring 130 amerikanska militära rådgivare i landet vid krigsutbrottet. Nog måste de under alla år ha diskuterat precis sådana här scenarier med sina georgiska kollegor? En politisk ledning som sedan 1994 tagit emot militärt bistånd värt uppåt 200 miljoner US-dollar lyssnar rimligen på sina välgörare.

I så fall kan hela händelseförloppet vara en miss inte bara av georgiska befälhavare med president Michail Saakasjvili i spetsen, utan också av Pentagon, som underskattade ryssarnas beslutsamhet. Frågan uppstår då vad som sades mellan Tbilisi och Washington innan angreppet. Uppfattade Saakasjvili rentav att han om det behövdes skulle få militärt stöd av USA?

Oavsett svaren på sådana spekulationer är faktum nu att USA fått en ordentlig smäll på fingrarna av sin gamla ärkerival Ryssland. På tv är ryssarna klädsamt allvarliga, men inom sig myser premiärminister Vladimir Putin. Hans armé har besegrat trupper som bar amerikanska vapen, amerikanska uniformer och utrustning samt var utbildade av befäl som förmodligen gått på kurs i USA.

Det är en tydlig signal inte bara om att Ryssland åter är lika starkt och hänsynslöst som någon annan stormakt, utan också om att USA brustit i sitt omdöme eller sin kontroll över sina nära allierade. Kanske betyder den signalen att USA nu bestämmer sig för att nästa gång sätta hårt mot hårt, för att inte tappa mer prestige. Kanske underminerar den USA-stödda diktaturer världen över.

Så långt realpolitiskt. Ryssland är mäktigare än USA i sitt närområde, rent militärt och av hävd.

Folkrättsligt är givetvis Ryssland djupt olämplig i rollen som ”fredsbevarare” i trakten. Moskva vill annektera båda utbrytarområdena Sydossetien och Abchasien, och destabilisera Tbilisi. Bombningarna i hela Georgien såväl som kraven på president Saakasjvili att avgå borde diskvalificera Ryssland som part och FN borde skicka in opartiska fredsbevarare någon annanstans ifrån.

Men dessa ”borden” utgår från en etik och juridik som inte respekteras i internationella relationer. Geopolitiken är omoralisk eftersom de mäktigaste länderna vill ha det så. När USA med EU:s stöd skapar eller göder laglöshet och kaos i Irak, Afghanistan och Mellanöstern berövar de sig själva sitt mandat att kritisera brott mot folkrätten och mänskliga rättigheter. Och de bekräftar auktoritära regimer, såsom Ryssland men även i viss mån Georgien och Sydossetien och Abchasien, i att det är den starkes rätt som gäller, oavsett vad man säger i media eller skriver i sin konstitution.

Därför dör tusentals civila, och åter tusentals manliga stridande på alla sidor. Därför slås tillvaron sönder för hundratusentals flyktingar: stolta georgier, persiskättade ossetier men också en hel del patriotiska ryssar.

Det blir en drivbänk för styrkans och vansinnighetens rätt också i det lilla. Rån och hot kommer att löna sig, förbittring och hat sprida sig mot grannar av den etnicitet som dödade en förälder, och vanmäktiga män kommer att avreagera sig hemma på sina familjer.

Frilansjournalisten Andreas Hedfors är tidigare FT-medarbetare som har bott och arbetat i Ryssland och Centralasien.