Det brukar sägas att det började i Seattle. Protesterna mot Världshandelsorganisationen, WTO, ringde ut det gamla millenniet och in en ny era av den globala rättviserörelsens motstånd. I Europa visade den rörelse som kallats en rörelse av rörelser sin handlingskraft vid Internationella valutafondens sammankomst i Prag 2000 och vid EU:s toppmöte i Göteborg och G8-ländernas dito i italienska Genua året därpå. Kom som en objuden gäst och ställde obekväma frågor. Och vägrade inte bara att på direkta uppmaningar lämna festen, utan avfärdade dessutom värdarnas rätt att diktera de ekonomiska spelreglera för resten av världen.

I media kom rörelsen i hög utsträckning att förknippas med våldsamheter i anslutning till toppmöten. Men med en mångfald av kampmetoder lyckades rörelsen också föra upp frågor om global rättvisa i fördelning på den massmediala och samhälleliga agendan. Det var efter de massiva toppmötesmobiliseringarna inte längre möjligt för företrädare för WTO, G8 med flera att inte förhålla sig till dessa sociala frågor. Kanhända mot sin vilja tvingades de bli en del av en diskussion om globaliseringens negativa konsekvenser. Definitivt mot sin vilja blev de även i hög utsträckning symboler för just dessa konsekvenser. Toppmöten började förläggas till alltmer svårtillgängliga platser för att undvika den uppmärksamhet protesterna drog med sig. WTO:s Doharunda kollapsade och har ännu inte slutförts.

Men någonting hände. Under European social forum, ESF, föreläste politiske filosofen Michael Hardt om sina och samarbetspartnern Antonio Negris teorier om rörelsens olika faser. Den första fasen anses ha börjat antingen den 1 januari 1994 – då zapatisterna förklarade krig mot Mexikos regering – eller i anslutning till protesterna i Seattle. Det var en fas präglad av mångfald och kreativitet, där varje nytt toppmöte var ett slags experiment med nya former av motstånd.

Den andra fasen tog enligt parets teorier sin början antingen den 11 september 2001, eller i anslutning till invasionen av Irak våren 2003, och karaktäriserades kanske främst av konservatism i fråga om strategi och taktik. Istället för det som identifierats som den globala rättviserörelsens styrka – mångfalden av aktörer, mål och praktiker – enades rörelsen av rörelser under det gemensamma målet att stoppa Irakkriget. En, poängterar Hardt och Negri, i allra högsta grad legitim målsättning. Men likväl en målsättning som fick den organisatoriska följden att rörelsen centraliserades och dränerades på såväl entusiasm som effektivitet.

Men kanske, menar Hardt och Negri, inleddes en tredje fas i anslutning till G8-protesterna i tyska Rostock förra sommaren.

Nästa år äger ett flertal toppmöten rum. Och när mobiliseringarna till dessa diskuteras under ESF är just Rostock en återkommande referenspunkt. När Christoph Kleine från Interventionistische linke, som var med och samordnade protesterna, fick reda på att G8-mötet skulle hållas i Tyskland reagerade han med skräckblandad förtjusning. Å ena sidan fanns en beslutsamhet att organisera ett effektivt motstånd, å andra sidan en rädsla att misslyckas.

Målet var att finna kampmetoder som på en gång var inkluderande och offensiva. G8-mötena i Genua 2001 respektive skotska Gleneagles 2005 bildade utgångspunkter för arbetet.

– I Genua var konfrontationen på en högre nivå än vad de flesta aktivister kände att de kunde ta. Det fanns ett behov av att vara mer inkluderande så att fler kunde vara med. I Gleneagles var det tvärtom. Olika ideella organisationer dominerade protesterna som blev tandlösa.

Lösningen blev en storskalig blockad. Minst 10 000 aktivister, varav omkring 4000 dessförinnan deltagit i aktionsträningar, blockerade under hela mötet bil- och spårvägar till den lilla badorten Heiligendamm. Så fort polisen bröt upp en blockad flyttade sig deltagarna vidare.

– Vi kände att det var en nivå av konfrontation som tillät oss att ha många människor med oss, säger Christoph Kleine. Det var på ett sätt fredligt och icke-konfrontativt, men i denna kontext av massiv polisnärvaro och våld överallt var det offensivt. Vi sade att vi inte skulle attackera polisen, men också att vi inte skulle lyda eller låta dem stoppa oss.

Han beskriver G8-mötet som i sista instans ett slag om legitimitet. Som ett led i ifrågasättandet av det slutna toppmötet var därför protesterna mot detsamma öppna för insyn. Blockadplanerna var aldrig hemliga, organisatörerna debatterade dem offentligt med såväl ideologiska motståndare som varandra.

Att blockaderna inte skulle inbegripa våld – åtminstone inte från de blockerandes sida – var också en del i detta. Däremot var det inte ett moraliskt avståndstagande från mer konfrontativa taktiker.

– Vi hade inte ideologin ickevåld eftersom vi ville ha med oss människor av olika bakgrund och erfarenheter. Men vi separerade metoden från ideologin och definierade den genom praktiska argument, säger Christoph Kleine.

När nästa års kanske mest omtalade toppmöte, FN:s klimatkonferens i Köpenhamn, nu förbereds kommer inspirationen från den taktik som först prövades i Tyskland. Den 13–14 september träffades organisationer och grupper från 21 länder i Köpenhamn för att planera mobiliseringen. Sammankomsten resulterade i fyra olika föreslagna strategier. Kring dessa ska nu en öppen diskussion föras, en slags remissrunda för den utomparlamentariska vänstern, innan nästa stormöte äger rum i mars.

De fyra förslagen gick ut på att antingen anordna en massiv demonstration, stänga ute delegaterna från mötet, ställa krav och stänga in delegaterna på mötet till dess att kraven tillmötesgåtts, eller att ta sig in på mötet.

Tadzio Müller från Turbulence, en tidskrift som behandlar den framväxande antikapitalistiska klimatrörelsens frågor, har ännu inte bestämt sig för vilket av alternativen han förespråkar.

– Men jag lutar åt att låsa in dem, det är lättast att sälja, säger han.

Legitimiteten i protesterna är viktig, men att bara demonstrera ser Tadzio Müller inte som ett alternativ. De krafter som kapitaliserat på att förstöra klimatet försöker nu övertala dem som drabbats hårdast om överlåta ansvaret för lösningarna på dem.

– De försöker få det till en situation där det inte finns någon antagonism. De säger att med klimatförändringarna sitter vi alla i samma båt, luta er tillbaka och låt de gröna kapitalisterna ta hand om det här. Men vårt arbete måste bestå i att hålla antagonismen öppen. Vi vet att alla inte sitter i samma båt med klimatförändringarna, generellt är det de som bidragit minst som blir mest överkörda.

Klimatkonferensen tar sin början den 30 november, på dagen tio år efter att WTO inledde sitt möte i Seattle. Onekligen en tilltalande symbolik för dem som hoppas att mötet nästa vinter ska ge rörelsen samma uppsving som förhandlingarna i Seattle gjorde då.

På ESF är optimismen påtaglig. Och många menar att FN – åtminstone om de vill undvika konflikter – begick ett misstag då de valde att förlägga konferensen till just den stad som hela det radikala Europa just nu riktar blickarna mot och hämtar inspiration från.

Köpenhamn har en lång historia av offensivt motstånd. Våren 1971 intogs fristaden Christiania. Drygt tio år senare ockuperade den livskraftiga BZ-rörelsen Ungdomshuset på Jagtvej 69. Och i början av 1990-talet samlades en bred koalition av såväl utomparlamentariska grupper som frivilligorganisationer och etablerade partier inom motståndet mot EU:s Maastrichtfördrag, vilket Danmark som enda europeiska land förkastade i en folkomröstning.

Den mest aktuella fasen av Köpenhamns historia som Europas informella motståndshuvudstad började dock med den dramatiska stormningen av Ungdomshuset den 1 mars 2007. Kring kravet på ett nytt hus formerades en rörelse som bara växte i styrka ju längre politiker och polis vägrade föra dialog.

På Nørrebros gator rasade striderna mellan ordningsmakten och aktivisterna. Ockupationer och demonstrationer avlöste varandra Men trots att rörelsen både hade slagit rot och spirade upplevde många att den blivit maktlös, en del av status quo. Ett utmattningskrig mot det etablerade samhällets institutioner, där rörelsen förvisso försvarade sina positioner men inte vann ny terräng. Det menar danske aktivisten Lars Gaardsoe.

– Då kom G8, och det var därifrån vi hämtade konceptet till G13.

G13 var namnet på en olydnadsdag den 6 oktober förra året. Målet var att ockupera en fastighet på Grøndalsvænge 13, metoderna var inspirerade av motståndet i Rostock.

Fem block i olika färger försökte genom fem olika taktiker – vissa konfrontativa, alla ickevåldsliga – ta sig fram till huset. Planerna var helt offentliga, och aktionen fick stort genomslag. Kort därefter fattade staden beslut om att upplåta ett nytt ungdomshus till aktivisterna.

Kampviljan som protesterna både genererade och koordinerade har ännu inte lagt sig. Den 25 oktober planerar den danska rörelsen att stänga ner landets största flyktingförvar, Sandholmslejren.

Det är fråga om en minst sagt ambitiös aktion, men på Lars Gaardsoe låter det mest som någonting Köpenhamns aktivister hittat på för att göra av med lite överskottsenergi.

– Det är en ganska stor uppgift, men just nu tror vi att vi kan göra allt.

Kanske inkluderar det att återigen göra den europeiska toppmötesrörelsen till en politisk kraft att räkna med, att skriva nästa kapitel i den tredje fas Hardt och Negri hoppas började i Rostock.