Krönika: Obama, baby!
Febern bryter ut i känslosvall. En ung kvinna gråter tyst framför tevekamerorna och kamerablixtarna som försöker fånga extasens ögonblick. Ögonblicket när teveskärmen talar om att Barack Obama är USA:s nya president. Publiken bokstavligen brister ut i vrål.
– We did it, we did it! slungas fram och tillbaka mellan en grupp dansande kvinnor.
Ingenting i världen kan just nu ta ifrån Harlems befolkning att de har den ledare de efterfrågat. Förändring!
En man har precis rubbat världens största demokrati i grunden och de som stöttat honom har fått sin seger. Förlorarna buas ut som pestbärare, McCain/Palin är inte värda en ”dime” i Harlem. Det skakar i asfalten, det trummar i öronen, det skälver i varenda människa inom synhåll. Hur kan en enda man skapa denna eufori?
Bilar tutar. Folk springer rakt ut i gatan och skriker. Alla hejar på varandra med ett ”Obama”. Det är omöjligt att inte dras med i ruset som sväller i New Yorks ådror just nu. Det är omöjligt att ignorera det faktum att det som händer är en milstolpe i historien. USA har sin första färgade president. USA har sin första folkkära president – som enar unga och gamla, högutbildade såväl som lågutbildade.
– I´m so blessed I could see this, jag är så lycklig som fick se det här, säger en kvinna i telefonen när hon korsar en gata alldeles intill mig.
Hemma i Sverige kan det tyckas överdrivet och svulstigt, men man kan inte ignorera människors lycka. Och den fullkomligt lyser över New York ikväll.
Hjälp oss fortsätta genom att prenumerera eller ge bort en prenumeration
Tipsa om det här
Krönika: Obama, baby!
