Antroposofiska läkemedel kan inte bedömas som traditionell medicin

Ett spöke går genom det svenska samhället. Materialismen är här. Denna accelererande utveckling är oroande och riskerar att avhumanisera vår värdegrund. Vi måste därför med gemensamma krafter agera nu. En rad åtgärder från den borgerliga alliansen vittnar om dessa andefattiga ideologiska ställningstaganden.

För närvarande är det den antroposofiska medicinen som befinner sig i farozonen. Om regeringen väljer att följa Läkemedelsverkets rekommendationer kommer tillståndet för antroposofiska läkemedel att dras in från årsskiftet, då de inte anses förenliga med svensk läkemedelslagstiftning. För att bli det måste de godkännas enligt samma normer som skolmedicinska läkemedel, vilket enligt sakkunniga är problematiskt då tillräcklig dokumentation saknas. Med andra ord är de antroposofiska läkemedlens verkan, enligt det materialistiska paradigmet, inte möjlig att vetenskapligt belägga.

Om den antroposofiska medicinen inte betraktas som vetenskap, låt oss då begrunda några av den vedertagna läkekonstens meriter. Inom konventionell läkemedelsindustri undersöks artificiella substanser, som utmynnar i patenterbara preparat skräddarsydda för skolmedicinens symptomklassifikationer.

Ett av dess flaggskepp är de så kallade statinerna, det vill säga de kolesterolsänkande preparat, vilka i dag är världens mest sålda läkemedel. I USA har till och med förespråkats ordination redan från två års ålder för att minska risken för senare hjärt-/kärlsjukdom. Många forskare är dock skeptiska till kolesterolmyterna. Forskningsrön visar enligt bland andra docent Ravnskov att statinerna har en rad allvarliga biverkningar som cancer, muskelförsvagning, förvirring och demensliknande symptom.

De hyllade antidepressiva SSRI-preparaten kan orsaka impotens, menstruationsrubbningar, viktuppgång, ångest, koncentrationssvårigheter och förvirringstillstånd. Modern neuroleptika har visat sig medverka till utveckling av metabolt syndrom med fetma, högt blodtryck och diabetes bland komplikationerna.

Nyligen rapporterade massmedia om gravt medvetandesänkande biverkningar av antiepileptika, som i det aktuella fallet berövade patienten mer än ett decennium av sitt liv. För att få bukt med biverkningarna ordineras ytterligare mediciner och den vedertagna forskningen går framgångsrikt vidare.

Samtidigt ökar antalet resistenta bakteriestammar och aktuella fynd vittnar om hur febernedsättande egenvårdspreparat underblåser utvecklingen av astma och allergi. Läkemedelsbiverkningar har tidigare, enligt Journal of american medical association, fastställts som den fjärde vanligaste dödsorsaken i USA.

Dessa dyrköpta missräkningar karaktäriseras likväl som en vetenskaplig utvecklings naturliga steg, ett resonemang som aldrig skulle accepteras i andra forskningssammanhang.

Är detta vårt samhälles vetenskapliga ideal? En väsentlig skillnad mellan villkoren för traditionell och antroposofisk läkemedelsberedning torde vara av ideologisk natur. En avgörande ledstjärna för läkemedelsindustrin är vinstintressen med multinationella förtecken – samma krafter som trots allmän vetskap om rökningens hälsorisker säkrar fortsatt handel med tobak.

Den antroposofiska medicinen, med sin grund i naturens gemensamma rikedomar, kan aldrig generera detta slags materiella tillgångar och monopol. Däremot är den förmögen till kunskap om djupare läkeprocesser hos människan som helhet. Kroppens naturliga reaktioner understöds och i första hand förskrivs läkebefrämjande preparat framför kortison och antibiotika.

Följaktligen behandlas också framgångsrikt en rad tillstånd som astma, allergi, hudåkommor och reumatism, för vilka skolmedicinen sällan kan erbjuda mer än livslånga, symptomdämpande insatser.

Materialismens spöke vandrar dock sin ideologiskt utstakade väg. En trosföreställning? Men det är i namn av vetenskaplighet man nu vill inskränka möjligheterna att välja den antroposofiska medicinen i Sverige. Argumentet är det samma som exkluderat Waldorf-lärarutbildningen från fortsatt akademisk anknytning.

Likaså känns retoriken igen från ifrågasättandet av examensrätten för och evidensen hos psykoterapeutiska metoder med fokus vid människans inre liv och den terapeutiska relationen. Det svenska samhällets syn på vetenskaplighet är på väg att stagnera i det materiellas sfär. Vart tog mångfalden vägen?

För att närma sig det finstämda, som verkningsmekanismerna hos antroposofiska läkemedel, behövs kvalitativ metodik. Här är varje fall unikt, vilket omöjliggör standardförskrivningar och likriktade behandlingsförlopp.

Utvärderingsmetoderna måste omfatta både det subtila och helheten – ge rum åt det levande. Sådan forskning och utveckling är också ett etablerat inslag i den antroposofiska läkekonsten. Dess samhälleliga erkännande är likväl ytterst en ideologisk fråga.

Var finns den valfrihet regeringen utlovar? Det borde vara grundläggande för politiker i en modern demokrati att också i handling slå vakt om rätten till ideologisk mångfald.