Fördjupning


Rosa Lönneborg
  • Majoriteten - 60 procent - av studenterna vid Sveriges universitet och högskolor är kvinnor. Men statistiken är nedslående för dem som vill forska och bli professorer: för varje nivå uppåt i den akademiska hierarkin blir kvinnorna färre. Av professorerna
Stockholms Fria

Kvinnor diskrimineras i forskningen

Hur ser en professor ut? En del kanske ser professor Kalkyl med sin pendel framför sig, andra en gammal vithårig gubbe med glasögon, omgiven av böcker. Ingen av bilderna stämmer särskilt väl överens med hur en professor ser ut i dag, förutom på en punkt: om du skulle stöta på en professor så är det förmodligen en man.

Endast 17 procent av alla professorer är i dag kvinnor, trots att 60 procent av samtliga studerande på universitets- och högskoleutbildningar och 48 procent av alla doktorander är kvinnor. Andelen kvinnliga pro-
fessorer har ökat något på senare år. Men ökningen sker långsamt; med dagens ökningstakt skulle vi ha en representativ könsfördelning om 30-40 år.
Förutom att den skeva könsfördelningen är orättvis så betyder det att kompetenta forskare missgynnas på grund av att de har 'fel' kön. I förlängningen innebär det att de skattepengar som läggs på forskning inte används på bästa sätt. Exempelvis skulle bristen på forskning om kvinnors sjukdomsbild troligen inte ha uppstått om fler kvinnor hade haft inflytelserika positioner inom medicinsk forskning.
Dessutom är forskning i hög grad en kreativ verksamhet, som precis som många andra kreativa processer skulle bli rikare av en större mångfald av utövare.

Är det så att forskning i dag utförs av män för män? Nja, det är en viss överdrift, men det finns en underrepresentation av kvinnor på ledande positioner inom forskningen på samma sätt som inom andra områden i samhället. De flesta organisationer inom näringslivet har i dag en plattare organisation än för tjugo år sedan, men det är inget som har fått något större genomslag inom den akademiska världen. Där finns fortfarande en starkt hierarkisk toppstyrd struktur, vilket gör det väldigt tydligt att fler och fler kvinnor försvinner för varje nivå uppåt i hierarkin. En karriär inom naturvetenskaplig/medicinsk forskning börjar med att man doktorerar i 4-5 år, och sedan gör en postdoc i minst 1-2 år (helst utomlands) men ofta under längre tid. Därefter kan man om man har tur få en rad korta och tidsbegränsade anställningar vid en svensk högskola/universitet. I genomsnitt tar det cirka sju år efter disputation - då doktorandtiden tar slut - tills en person får en fast anställning, vilket kan vara en svår situation för vem som helst. För kvinnor är den tiden dessutom längre. Ungefär en tredjedel av personalen vid landets universitet och högskolor saknar fast anställning, och bland forskare utan fast anställning är kvinnor överrepresenterade.
Leif Pagrotsky uppmärksammade på DN debatt i år (den 28/4) att kvinnor systematiskt missgynnas i forskningen. En åtgärd som han vill se är just att minska antalet tillfälliga anställningar. Det skulle definitivt göra en akademisk karriär mer attraktiv inte bara för kvinnor utan också för män, förutsatt att också möjligheten till fast anställning samtidigt ökar. Men han föreslår inte några konkreta åtgärder för att hindra att kvinnor väljs bort vid anställning, och det har visats att kvinnor missgynnas just vid tillsättning av tjänster och vid utdelning av forskningsanslag.

På varje nivå uppåt i karriärstegen blir kvinnorna färre och färre. Det är lätt att tro att det beror på att färre kvinnor utbildade sig förr i tiden, och att det är därför som så få kvinnor är professorer i dag. Det stämmer dock inte. Män som har doktorerat blir professorer i dubbelt så stor utsträckning som kvinnor som har doktorerat. Anta att det tar ungefär 20 år från att en person blir antagen som doktorand tills att samma person blir professor. Då skulle dagens professorer ha börjat doktorera runt 1985, och könsfördelningen då reflekteras i andelen kvinnliga professorer i dag. Andelen antagna kvinnliga doktorander på Karolinska institutet (KI) vid den tiden var 34 procent. År 2005 var andelen kvinnliga professorer på KI 17 procent, så någonstans på vägen har kvinnorna försvunnit. Om man dessutom ser till hur kvinnor i dag är i överväldigande majoritet bland dem som studerar på KI blir det desto sorgligare att så få kvinnor lyckas nå fram till höga positioner.

Ett vanligt sätt att bortförklara det kvinnliga bortfallet är att lägga ansvaret på kvinnorna själva. Det sägs att kvinnor inte vill göra karriär, utan väljer att ta större ansvar för familj och barn. Om det resonemanget stämmer borde singelkvinnor utan barn vara mycket bättre på att göra karriär än kvinnor med familj och barn. Så är inte fallet. En undersökning från USA visar att färre kvinnor utan barn går vidare till en forskartjänst efter disputation än kvinnor med barn. Senare undersökningar visar dessutom att kvinnor med barn är mer produktiva inom forskning än kvinnor utan barn. Så att ha familj och barn är alltså snarare positivt för karriären! Dessutom borde det vara färre kvinnor som söker anslag, om de inte är intresserade av en fortsatt karriär. Det visar sig dock att problemet inte består i att kvinnor inte söker tjänster och anslag, utan att de inte beviljas dem i samma utsträckning som män.
Däremot kan det vara så att det räcker med att omgivningen antar att kvinnor kommer att satsa mindre på karriären på grund av barnafödande för att många möjligheter ska stängas för samtliga kvinnor. Omgivningens fördomar kan lätt bli bekräftade; det är lättare att ge upp karriären som kvinna om du måste jobba betydligt mer än en man för att komma någonstans.

Christine Wennerås och Agnes Wold publicerade år 1997 en uppmärksammad studie i Nature, en av de mest välansedda vetenskapliga tidskrifterna, om hur det medicinska forskningsrådet i Sverige konsekvent missgynnade kvinnliga sökande. De upptäckte att det krävdes 2,6 gånger fler publiceringar för kvinnliga sökande för att de skulle beviljas anslag jämfört med manliga sökande. Det var alltså inte den sökandes kompetens som bedömdes i första hand, utan vilket kön den sökande hade spelade i högsta grad roll. En annan faktor som spelade in var om den ansökande hade någon koppling till någon av dem som bedömde ansökningarna. Verkligheten var alltså långt ifrån idealet där anslagspengarna går till den som har lyckats bedriva den bästa forskningen. Däremot bekräftade den vetenskapliga studien talesättet att en kvinna måste jobba åtminstone dubbelt så hårt som en man för att nå lika långt.
Tyvärr verkar inte mycket ha ändrats sedan dess. I en artikel i Svenska dagbladet den 30 juli i år konstaterade ett antal forskare att det strategiska forskningsstödet nästan enbart delas ut till äldre manliga forskare.

Jag är själv doktorand i biokemi på Stockholms universitet, och att se den här sortens statistik är inte direkt uppmuntrande. Är det någon idé att ens försöka sig på en karriär? Ja, det görs trots allt en hel del för att förbättra situationen. Till exempel ledde Wennerås och Wolds uppmärksammade artikel om det medicinska forskningsrådet till att stora delar av rådets medlemmar byttes ut. Numera studeras i efterhand hur många kvinnliga respektive manliga sökande som har fått anslagspengar, och det finns en diskussion om hur alla sorters fördomar kan försöka undvikas. Blottläggandet av könsdiskrimineringen har därför lett till en stor kvalitetsförbättring.
  Det finns fler positiva exempel på att något görs, bland annat har Stockholms läns landsting dragit igång ett stort jämställdhetsprojekt som utvärderar skillnader i vård för män och kvinnor. De har också synat fördelningen av forskningsanslag, som numera fördelas mer jämnt mellan kvinnliga och manliga forskare. Jag är själv engagerad i ett nätverk för kvinnliga doktorander, ENSU, på Stockholms universitet. Nätverket är tänkt att ge kvinnliga doktorander en möjlighet att träffa varandra för att utbyta erfarenheter, diskutera och hjälpa varandra att förbättra sin arbetssituation. Genom att olika doktorander får en möjlighet att jämföra hur olika institutioner bedriver (eller inte bedriver) jämställdhetsarbete, kan situationen på den egna institutionen förbättras.

Trots att det finns tecken på att jämställdhetsarbetet går framåt finns ändå en väldig tröghet, speciellt bland naturvetare som kan ha attityden att sådana 'mjuka' frågor som jämställdhet är flummiga och något som inte berör naturvetare. Objektivitet är ett ledord inom forskningen, och många forskare, både kvinnor och män, har svårt att erkänna att det skulle kunna finnas brister i objektiviteten hos de forskare som bedömer ens forskningsresultat. Idealet är att bara kvaliteten på resultaten räknas, och många vill gärna tro att det är så verkligheten ser ut. Även om det finns överväldigande bevis som visar att det också spelar roll vem som har producerat resultaten, väljer många att förneka verkligheten. Studier har visat att personer med lägre status, som till exempel kvinnliga forskare eller forskare från universitet i tredje världen, har svårare att få sina forskningsresultat publicerade. Men många vill inte tro att det kan vara något fel på det system man själv är en del av, utan antar att personer som tillhör de grupper som diskrimineras saknar de egenskaper som krävs för att bli en god forskare.
Ett exempel på någon som resonerar på det sättet är den avgående rektorn på Harvard University, Larry Summers. Han uttalade sig om att anledningen till att så få kvinnor nådde toppositioner inom forskning snarare beror på medfödda skillnader mellan män och kvinnor än på att kvinnor blir diskriminerade. Han påstod att detta hade vetenskapligt stöd, men en genomgång av forskning på området visar tydligt på motsatsen - det finns tvärtom otroligt många studier som visar på att diskriminering sållar bort kompetenta kvinnor. Under hans tid på Harvard har antalet kvinnor som har fått en forskarposition minskat dramatiskt. Beror det på att de medfödda talangerna plötsligt minskade eller på att diskrimineringen ökade?

Tyvärr finns det många som i tysthet tror likadant som Larry Summers, och som tack vare uttalanden som hans har fått för sig att det finns vetenskapligt belägg för en sådan tro. Med den inställningen finns det heller ingen anledning att lägga ner tid på att motverka diskriminering av kvinnor, eftersom det är kvinnorna själva som inte är tillräckligt kompetenta. Genom att förneka existensen av diskriminering hindras kvinnor effektivt från att komma vidare på varje steg i karriärsstegen. På så sätt finns väldigt få kvinnor att välja på när en topposition ska tillsättas. Och återigen leder en fördom till sin egen bekräftelse.
Kanske beror den här motviljan mot att erkänna diskriminering på att om manliga forskare erkänner att kön kan gå före kompetens så kan misstanken krypa fram att de inte sitter där de sitter på grund av att de är mest kompetenta, utan till viss del bara för att de är män. Och det måste vara en förödmjukande känsla! Som om du hade blivit kvoterad till ditt jobb på grund av ditt kön...

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Resurser finns för att förverkliga idéerna

Det finns ett stort behov av att öka resandet med kollektivtrafik och det finns gott om idéer för hur det ska gå till. Även branschorganisationen för svensk kollektivtrafik har en offensiv attityd. Men för att lyfta resandet med kollektivtrafik krävs mångmiljardsatsningar och hittills har beslutsfattarna inte velat satsa tillräckligt på kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Vanliga argument mot nolltaxa

Undertecknad har vid flera tillfällen försökt att via e-post och telefon nå Christer Wennerholm, styrelseordförande i AB Storstockholms Lokaltrafik. Syftet var att denne skulle få en chans att bemöta innehållet i artikeln om nolltaxa. Wennerholm har dock inte svarat vilket jag tolkar som att han inte vill kommentera texten. För att belysa frågan om nolltaxa på ett mer allsidigt sätt redovisas nedan vanliga argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken.

Fria.Nu

Morötter för ökat kollektivt resande

I den första delen av argumentserien Kollektivtrafik för hållbar utveckling resonerar gästredaktör Jarmo Juhani Riihinen kring varför en väl utbyggd kollektivtrafik är viktig för såväl miljö som tillgängligheten i städerna.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria