Det mål man nu, i den ekonomiska krisen och fördjupade lågkonjunkturen, har är att fortast möjligt komma upp på motorvägen igen och köra fort som fan. Man tycks överens när det gäller att analysera krisens orsaker och, vad värre, man är än mer överens om vilka åtgärder som ska vidtas. Öka konsumtionen, låna till konsumtion, handla allt vad tygen håller, svik inte din plikt utan åk till Ullared.

För de politiska partier som ingår i respektive block gäller det att nu anpassa sig till grunderna för socialdemokratiskt respektive moderat tänkande. Skulle centerpartiet driva en ideologiskt betingad glesbygdspolitik skulle man fläcka ner de moderata fanorna. Skulle miljöpartiet driva krav på sänkt arbetstid eller ifrågasätta jakten på ekonomisk och materiell tillväxt skulle Mona Sahlin tappar väljare till det moderata blocket.

Kärnkraftsfrågan är bara en av alla frågor där likriktning sker. I snabb takt har Maria Wetterstrands stolta uttalanden om att avveckla en reaktor nästa mandatperiod ersatts av mummel om att inga nya reaktorer ska byggas. Allt enligt den inneboende logik som finns i blockpolitiken.

Kort sagt: den politiska debatten nalkas en gräns där den blir intellektuellt undermålig. Tankarna beskärs, allt utanför de godkända idéernas bur rensas bort. En gång bildades socialdemokraterna för att det fanns människor som hade visioner som låg utanför de konservativas tankesfär. Senare bildades kristdemokraterna för att driva visionen om en värdegrund som bröt mot den dominerande.

När begreppet tillväxt förvandlats till en närmast religiös tes bildades miljöpartiet för att som en fågel utanför burfåglarnas mentala galler söka sig nya vägar. Så småningom fångades den in och fann trygghet i samma bur som de gamla burfåglarna. Allt utanför buren såg hotande ut. Den öppna dörren kunde vara en ingång för katten, så därför stängde man dörren om sin lilla bur. Och om den fria fågelns möjligheter mindes den snart ingenting… Ingen fick se den flyga heller, och ingen kunde längre höra den sjunga…

Ursäkta att jag flummar ut i fågelvärlden, men jag tycker att denna gamla bild – ursprungligen från Elin Wägners bok Väckarklocka från 1941 – är ganska bra för att beskriva hur ideologier kan fångas in och malas ner.

Jag minns faktiskt inte när politiken varit så utslätad som nu. Och än mer utslätad kommer den att bli i takt med att valet närmar sig. Ingen vågar riskera att tappa marginalväljare, de där som står och väljer mellan blocken. Man får vakta sin tunga. Glappar den för mycket får man nog fan skära av den.

Annars är det förstås en lysande tid för en alternativ samhällsanalys och en alternativ samhällsvision där man på allvar ifrågasätter konsumtionssamhället och den naiva drömmen om evig tillväxt. Det handlar i grunden om att förstå att också samhället genomgår en evolution och att dagens tillväxtsamhälle rimligen kommer att övergå till ett utvecklingssamhälle.

I ett sådant väger kultur, fri tid och personligt växande betydligt tyngre än materiell konsumtion. I ett sådant samhälle bygger man inte trygghet på till intet förpliktigande siffror på konton, utan på sociala relationer och närvaro. I ett sådant samhälle styr miljö- och överlevnadsfrågor ekonomin därför att vi insett det löjliga i att försöka förhandla med naturlagarna.

Valet 2010 blir trist. Ser det lika illa ut inför 2014 så kommer det av naturliga skäl att växa fram andra partier som intar det vakuum som uppstått. Som de gamla kommer att beskriva som orealistiska ända tills de nya smakat på maktens druvor, etablerats och fångats in. Då kan också de få beröm på DN:s ledarsida.