Stockholms Fria

Alla rätt i klassiskt familjedrama

Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en riktig klassiker, en prototyp för det moderna stormiga familjedramat. En familj där fadern och sönerna super, ena sonen är dödssjuk och modern knarkar. Familjemedlemmarna förenas i en stark hatkärlek fylld av skuldkomplex, de kritiserar och sårar varandra hela tiden, samtidigt som de frenetiskt försöker undvika att ta upp vissa minerade samtalsämnen. Visst känns det igen från Lars Norén, Jon Fosse och många mindre namnkunniga dramatikerkolleger.

Ändå spelas pjäsen ganska sällan numera, kanske för att sådana som Norén och Fosse känns mer nutida. Teater Giljotins regissör Kia Berglund har tidigare visat sin begåvning för den stora psykologiska dramatiken genom att bland annat vara den som introducerade Jon Fosse i Sverige. Nu har hon satt upp O’Neills klassiker i samarbete med Uppsala stadsteater i en ganska sällsynt samarbetsform: första halvan av spelperioden i Uppsala, andra halvan på Teater Giljotin.

Detta är en genre som kräver sin regissör och sina skådespelare. Den trivs sällsynt illa ihop med teaterrutin och skådespelarklichéer, då blir det bara platt och pinsamt. När allt stämmer kan det i gengäld bli fruktansvärt bra.

Och detta är en sådan uppsättning där allt stämmer. Efter en något lam inledning mejslas karaktärerna ut allt tydligare. Efterhand som berusningen och intensiteten ökar blir skådespeleriet alltmer självlysande, allt verkar enkelt, självklart och absolut trovärdigt.

Kanske mest gripande är Alexander Salzberger som den sjuke, veke lillebrodern Edmund, en liten grabb i en ung mans kropp, med en stor förtvivlan och stark längtan efter kärlek. Den halvtimmeslånga uppgörelsen mellan Edmund och fadern James (Göran Engman) blir inte tråkig en sekund utan oavbrutet fängslande.

Göran Engman lyckas göra sin hopplöst förstockade, skrytsamma, snåla suput till en figur man tycker om, mot alla odds.

Ann Petrén som modern Mary är först behärskat småborgerlig men fylls med allt mer desperation och sorg, som om världen rasar samman omkring henne. Tobias Hjelms bufflige storebror, en yngre kopia av fadern, balanserar fint mellan sorg och aggressivitet i slutklämmens långa berusade monolog.

En avslutande anmärkning dock: ingenstans i programbladet anges översättaren Klas Östergrens namn. Eftersom O’Neill inte skrev sin pjäs på svenska är översättaren upphovsman till den svenska versionen och har lika stor rätt att förknippas med verket som författaren.

Fakta: 

Teater

Lång dags färd mot natt

Av Eugene O'Neill Regi Kia Berglund Översättning Klas Östergren Scen Teater Giljotin (i samarbete med Uppsala stadsteater)

I rollerna Ann Petrén, Göran Engman, Tobias Hjelm, Alexander Salzberger, Lanna Olsson Spelas t o m 16 maj

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vackert stiliserad performanceteater

Teater Giljotin är en teater med Janus-ansikten. Det ena ansiktet vetter mot intensiv, psykologisk-realistisk dramatik av författare som Jon Fosse och Lars Norén eller Eugene O’Neill. Det andra ansiktet riktar blicken mot något radikalt annorlunda, mot performance och en scenkonst på gränsen mellan teater och dans.

Underhållande debattinlägg vid rätt tidpunkt

Ibland undrar man över konstens profetiska förmåga. Således hade Tranströmerföreställningen Den halvfärdiga himlen premiär på Strindbergs intima teater bara någon vecka efter Nobelpristillkännagivandet. Och nu, veckan efter det stora avslöjandet om en hemlig svensk vapenfabrik i Saudiarabien, har Teater Tribunalen premiär för En föreställning om svensk vapenexport.

Kolonialism kring middagsbordet

Det är vitt, rent och stiligt på Teater Galeasen. Och klaustrofobiskt. Sofforna är vita, kläderna är vita, människorna är ljusa och glada. Åtminstone skenbart.

© 2024 Stockholms Fria