Stockholms Fria

Mordfrossa för hembygdsnostalgiker

I takt med planerna på radikala förändringar av stadsbilden börjar en ny folkrörelse vinna terräng i Stockholm. Plötsligt finns en uppsjö av stadsvandringar med fantasifulla inriktningar att tillgå. Den tidigare mossiga söndagsaktiviteten har fått sällskap av allt från vampyrpromenader i Blackeberg och spökvandringar i Gamla stan till strövtåg med gatukonst och queer som teman.

Att vurmen för stadsvandringar tog fart ungefär samtidigt som diskussionerna om Slussens skönhetsoperation och Skeppsbrons förvandling till shopping-esplanad är säkerligen ingen slump.

Förändringar föder nostalgi och måhända är det tanken på allt som försvinner som får vandrarna att klamra sig fast vid det som trots allt finns kvar av gamla tider.

För nyväckta hembygdsnostalgiker ger förlaget Fröjdendahls ut en promenadantologi i mordens tecken. Liv och död i Stockholm kombinerar stadshistoria med kända mordfall från Norrmalm åren 1950-77. Antologin ska fungera som en promenadguide i mordens tecken och innehåller såväl karta och fotografier som plats för vandrarens egna anteckningar.

Antologin inleds med en lättsmält men utförlig beskrivning av Norrmalms framväxt och förvandling, liksom en hel del Stockholmskuriosa för kalenderbitare. Till exempel får vi veta att det fanns 5 500 telefonapparater i huvudstaden 1887 och tio taxibilar år 1905.

Mer intressant för icke-nörden är redogörelsen för byggnader som revs under 1960- och 70-talen till förmån för klossar som Sverigehuset, PK-huset och Kulturhuset.

I bokens andra del skriver medförfattarna om morden på den prostituerade Bisse Nattfjäril och den homosexuelle tysken Joachim Bergfels, om Syramordet i Tegnerlunden och Kakelugnsmordet på Robert Aspelin. Jan Guillou bidrar med ett kriminalreportage om seriemördaren Ali Q som publicerades i FIB/Kulturfront 1979.

Mordhistorierna är kryddade med platsinformation och omgivningsskildringar. De flesta också med detaljerade beskrivningar av tidstypiska plagg och företeelser, allt med ambitionen att ge en känsla för tid och rum.

Med tanke på det växande intresset för stadsvandringar är en promenadbok för självstudier en briljant idé. Mordantologin ligger onekligen rätt i tiden och har redan en given publik.

Men frågan är om den trist förpackade Liv och död i Stockholm kan locka fler än de mest inbitna promenadfantasterna. Ett snyggare och mer vandringsvänligt utförande hade definitivt inte skadat utan förhoppningsvis kunnat få andra än 40-talister att gå på upptäcktsfärd i staden.

Som litteratur betraktad är boken heller ingen höjdare, vilket i och för sig må vara förlåtligt då dess primära syfte är att stimulera till stadspromenader.

En mer kärleksfull redaktör och några timmars korrektur hade dock satt stopp för fadäser som att en Tok-Vera byter namn till både Tok-Ellen och Tok-Ella det fåtal gånger hon nämns.

Att mördaren Ali Q ser rätt ut när han får sin livstidsdom förkunnad hade även det kunnat undvikas. Och någon borde ha talat om för framför allt Helena Sigander att en sökt femtiotalsvokabulär snarare känns fånig än fungerar väl som tidsmarkör.

Allt som allt får ovanstående slarv Liv och död i Stockholm att framstå som ett amatörmässigt hastverk, vilket inte hade behövt vara fallet. När syftet är lovvärt och innehållet godkänt är det synd att slutprodukten knappt klarar sig över IG-gränsen.

Fakta: 

Liv och död i Stockholm – Promenader till platser för omskakande mord i Stockholm FÖRFATTARE: Jan Guillou, Heidi von Born, Helena Sigander, Maria Gustafsson, Birgitta Fröjdendahl FÖRLAG: Fröjdendahls

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria