• S:t Görans sjukhus köptes 1999 av vårdföretaget Capio och blev då Sveriges första helprivata akutsjukhus. Sedan dess har Capio fått kontrakt för att leverera vård värda upp till 15 miljarder kronor, utan att någon offentlig upphandling genomförts. På bild
Fria.Nu

Vård för miljarder upphandlas olagligt

Genom ökad konkurrens skulle vården vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och Lundby i Göteborg effektiviseras. Men kontrakten med företaget Bure skrevs utan offentliga upphandlingar och istället hamnade politikerna i beroendeställningar där de var pressade att förlänga avtalen till år 2012. Och sjukvården som skulle bli billigare kan istället ha blivit dyrare för skattebetalarna.

Vårdkontrakt värda över femton miljarder kronor skattemedel har i Stockholm och Göteborg gått direkt till Bure och dess efterföljare Capio utan att konkurrenter har fått vara med och tävla om pengarna. Det visar Fria Tidningars genomgång av revisorernas granskningar.
- Vi själva är naturligtvis riktigt upprörda. Man tycker att det är sådana jättekontrakt egentligen. Och så sker ingen upphandling enligt lagen. Men det är ingen tidning innan er som har brytt sig, säger juristen Thomas Hallgren, en av landets främsta experter på offentliga upphandlingar, angående affärerna i Stockholm.
För revisionsföretagen KPMG och senare Öhrlings PriceWaterhouseCoopers har han hjälpt Stockholms läns landsting och dess revisor Ralf Jonsson att granska affärerna med Bure/Capio. Först privatiseringen av vården vid S:t Görans sjukhus år 1999 och sedan, år 2005, förlängningen av vårdavtalet med minst sju år. Kontrakt värda upp till femton miljarder skattekronor.
Enligt lagen om offentlig upphandling, LOU, ska varje större uppköp för skattepengar göras enligt bestämda regler där alla intresserade erbjuds komma in med anbud. Men i Stockholm har avtalen ingåtts och förlängts på annat sätt.
- Det var politiken som beslutade att det skulle direktupphandlas 1999 och samma sak 2005. Vi tjänstemän hade bara att rätta oss efter det, säger landstingets beställningsdirektör Kjell Nyberg.
En av de politiska arkitekterna bakom privatiseringen 1999, dåvarande finanslandstingsrådet Ralph Lédel (m), har en helt annan minnesbild än tjänstemännen.
- Det var en stor offentlig upphandling som genomfördes. Det var sju intressenter till både driften och aktiebolaget, däribland två stora internationella.

Men i landstingsrevisorernas rapport, skriven bland annat av Thomas Hallgren och godkänd utan kommentarer av landstingsledningen, ges en troligare bild av hur det gick till.
Sjukhuset såldes för 250 miljoner kronor till Bure. Kanske förekom här en inofficiell eller till och med officiell budgivning, men det spelar ingen roll. LOU finns till inte för att trygga offentliga utförsäljningar, utan offentliga inköp av tillgångar och tjänster. Det var här de stora pengarna fanns, uppskattningsvis vård för 3,5 miljarder skattekronor fram till och med år 2006. Och det kontraktet, vårdavtalet, gavs med automatik till företaget som fått köpa sjukhuset - Bure.
'Den valda konstruktionen kan då ses som ett kringgående av LOU', skrev Thomas Hallgren i sin granskning av affärerna i mars 2001.
- Det var ingen som överklagade och det blev helt godkänt. Vi hade Konkurrensverket inkopplat och de hade inga synpunkter. Och dessutom blev det väldigt lyckat, säger Ralph Lédel, som efter 14 år som landstingsråd i dag är pensionerad och fritidspolitiker i Fagersta.

Frågan är just hur lyckat det har blivit. Ideologi och disparata verklighetsbeskrivningar gör debatten om privatiseringar i vården svår att förstå. Högern lovar effektivitet och patientinflytande, vänstern varnar för fördyringar och att vinstintresset styr vårdinsatserna.
En faktauppgift har dock förekommit ofta i Sverige: 'Capio Sankt Göran i Stockholm har överträffat landstingens sjukvård till 85-90 procent av kostnaderna.' I ett exempel förmedlades det som en sanning av reportern Gunnar Lindstedt på tidningen Veckans Affärer.
- De siffrorna får stå för Capio. Det är i det närmaste omöjligt att jämföra egentlig effektivitet i vården eftersom patienter kan kräva olika mycket insatser för samma diagnos, säger Berit Lemfjord på Stockholms läns landstings beställarkontor.
Trots svårigheterna att jämföra vårdkostnader tyder mätningar på att S:t Göran gav klart billigast vård i Stockholm - innan privatiseringen. Men efter privatiseringen har vården istället tillåtits bli lika dyr som på de övriga sjukhusen. Det visar en fortsatt läsning av de tre rapporterna märkta 'Landstingsrevisorerna' som granskar affärerna med Bure/Capio.
- För det första kunde jag konstatera att S:t Göran hade en del konkurrensfördelar, avtalet var inte direkt jämförbart med landstingets egna sjukhus, man fick en slags prisfördel, säger konsulten som gjorde den andra granskningen, Ulf Wennerberg, till Fria Tidningar.

Han uppmätte i januari 2003 elva snedvridande konkurrensfaktorer till fördel för Capio och en till fördel för de landstingsägda sjukhusen. Bland annat hade Capios tuffa förhandlare garanterat företaget en uppräkning av priserna och kompensationer för moms och hyreshöjningar som de andra sjukhusen inte fick. Vidare konstaterades också att Capio rapporterade antal ställda diagnoser på ett annat sätt och därigenom tycktes 'skaffa sig en högre ersättning än landstingssjukhusen för samma prestation'. Wennerberg beräknade värdet av det privata företagets konkurrensfördelar till drygt nio procent av faktureringen. Inte heller han minns något medieintresse för sitt arbete.
Därtill kommer andra kostnader för landstinget. När sjukhuset såldes i oktober 1999 var avtalspriset 250 miljoner kronor, men Bure krävde en sänkning på grund av ett dåligt resultat samma år och betalningen blev 225 miljoner kronor. Dessutom lade landstinget ut 13 miljoner kronor på själva förhandlingarna.
Räknar man in de extra kostnaderna innebär det att landstingets utgifter för vården vid S:t Göran ökade med omkring tio procent per år under de första åren efter privatiseringen, att jämföra med den normala kostnadsökningen på drygt fem procent per år åren 1998 och 1999.
P-A Dahlberg, chefsöverläkare på Capio S:t Göran, tycker att revisorernas rapporter är delvis politiserade och felaktiga.
- Jag vill inte påstå att upphandlingen år 2000 var neutral. Men det finns andra saker som inte heller tas fram. Landstingssjukhusen får extra ersättning för investeringar och förluster som inte vi kan få, säger han.

Först år 2008 ska det bli lättare att jämföra hur stockholmssjukhusen egentligen står sig sinsemellan. Revisorerna granskade senast istället vänstermajoritetens förlängning år 2005 av S:t Görans vårdavtal, som nu löper fram till minst år 2011 och sannolikt till och med år 2018. Förlängningen var också en otillåten direktupphandling utan konkurrens. Orsaken - brister i den första olagliga vårdöverlåtelsen från 1999.
Bland annat hade Capio nu fått besittningsskydd till själva sjukhuset och kunde alltså tvinga sig kvar även om de skulle förlora vårdavtalet.
- Det var en klantighet eller möjligen medveten politik från den borgerliga regimen 1999, säger landstingsrevisorernas chefsutredare Ralf Jonsson om att besittningsskyddet inte förhandlats bort i tid.
Andra argument var att tidsbrist rådde och att man inte kunde tvinga Capio att dela med sig av information om interna kostnader och annat som behövs för en upphandling.
Men experten Thomas Hallgren, som gjort även denna granskning, underkänner argumenten och pekar på olika sätt på vilka landstinget hade kunnat hävda sig gentemot Capio och låta olika vårdgivare tävla om kontraktet, värt ytterligare i storleksordningen 12 miljarder kronor. I kommunallagen garanteras allmän insyn i offentliga tjänster som läggs ut på entreprenad och i hyreslagen finns en paragraf om att vräka hyresgäster som inte uppfyller avtalsenliga skyldigheter.
Trots all kritik misstänker ingen att landstinget var partiskt, och det finns inga säkra beräkningar på att antingen offentlig eller privat drift varit billigare.
- Det finns bara en uppenbar risk att det blivit onödigt dyrt.
- Jag tror inte att man har velat gynna Capio otillbörligt, utan man trodde att det här var det snabbaste sättet. Men utan offentlig upphandling kommer vi aldrig att få veta om man har fått maximal valuta för skattebetalarnas pengar eller inte, säger Thomas Hallgren.

Det finns i Sverige i dag fem sjukhus och hundratals - samlad statistik saknas - vårdcentraler på entreprenad. Sjukhusen är S:t Göran i Stockholm, Lundby i Göteborg, samt de mindre Simrishamn i Skåne och Kristinehamn och Säffle sjukhus i Värmland. Landsorten visar sig ha konkurrensutsatt i god ordning, medan Göteborg betett sig som Stockholm. Capios kontrakt med Lundby sjukhus förlängdes för ett par år sedan utan någon lagenlig offentlig upphandling.
- Capio hade sen gammalt ett hyresavtal på fastigheten med Göteborgs stad. Även om vi upphandlat offentligt hade vi haft svårt att komma åt lokalen. Men nu har vi tagit över hyreskontraktet, så till avtalets utgång 2011 blir det en stor offentlig upphandling, ursäktar sig Västragötalandsregionens hälso- och sjukvårdsdirektör i Göteborg, Nils-Gunnar Ernstson.
September 1994 underkände Göteborgs stads revisorer upphandlingen av Lundby och skrev att den borde göras om. Sedan regionen tog över 1999 har inga revisorer granskat affären. I Värmland och Skåne tycks dock allt ha gått rätt till när man 2004 och 1999 privatiserade delar av närsjukvården.
- Det är klart att vi gör direktupphandlingar, men inte på så här stora saker, säger landstinget i Värmlands upphandlings- och juridikansvariga Majvor Andersson och skrattar förvånat vid frågan.
Ändå är vårdkontrakten för de två närsjukhusen och fem vårdcentralerna där bara värda omkring 1,6 miljarder kronor om de förlängs - en tiondel av det potentiella värdet i Stockholm.
- Det är jätteviktigt att det inte blir 'privat privatvård' utan offentligt styrd och finansierad. Ägandet är en av de saker vi som ägare ser till att ha full kontroll över, säger distriktssjukvårdsdirektören Birgitta Viklund i Österlen.
Hon har skrivit boken Mycket mer än bara pengar för att hjälpa andra vårdupphandlare att styra sina entreprenörer.
- Sjukvården är inte alltid så vit under den vita rocken som man vill tro, säger Viklund.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En kinesisk hamnarbetare i Göteborg berättar

Arbetare från Kina arbetar i hamnen i Göteborg. Tidningarna skrev mycket om dem förra året. Först fick de kinesiska arbetarna bara fyra kronor i timmen, men de svenska fackföreningarna såg till att de fick riktiga löner. Nu ska de snart åka hem till Kina igen. Förmannen Gong Fei, 26 år, berättar.

Fria.Nu

Amer blev utvisad till Västbanken

Migrationsverket sa att Amer var jordanier. De utvisade honom till Amman. Men han fick inte stanna i Jordanien. Polisen tvingade honom att åka till Västbanken.

Fria.Nu

Göteborgare köper ekologiskt tillsammans

För tre år sedan blev Leif Strandh pappa. Han ville att hans son skulle ha den bästa maten. Men man kan inte alltid hitta ekologisk mat i affärerna. Den kan också vara dyr. Därför startade Leif Strandh Ekobeställarna.

Fria.Nu

Växande Facebook en dröm för storebror

Den i Sverige kraftigt växande nätverkssajten Facebook är en dröm för säkerhetstjänster som övervakar de egna medborgarna. Det framgår av kartläggningar utförda av amerikanska bloggare, vars uppgifter inte tidigare publicerats i Sverige.

Fria.Nu

Sverige avvisade till Västbanken

De svenska myndigheterna sa att 33-åringen var jordanier och utvisade honom till Amman. Men den jordanska polisen tvingade honom att omedelbart åka vidare till Västbanken. Migrationsverkets beslutsfattare i ärendet är själv skeptisk till hanteringen.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria