I onsdags var det exakt ett år sedan explosionen vid BP:s oljerigg i Mexikanska golfen, katastrofen som ledde till att närmare fem miljoner fat olja läckte ut i havet. Samma dag besökte den kanadensiske fotografen Edward Burtynsky Stockholm och Fotografiska museet för att presentera utställningen OIL för ett samlat medieuppbåd.

Burtynsky, som har vigt sitt fotografiska liv åt att uppmärksamma mänsklighetens påverkan på jorden, var som ende konstfotograf på plats och bevittnade de katastrofala följderna av läckan. Tre av de bilder han tog av förödelsen ingår i utställningen Burtynsky/OIL, som på långfredagen öppnade för allmänheten.

OIL är resultatet av ett 12-årigt projekt där Edward Burtynsky rest världen runt för att dokumentera människans relation till jordens svarta guld, från produktion och distribution till förbrukning och de ofrånkomliga följderna av exploateringen. Hans detaljrika, närmast monumentala storformatsfotografier ger en skrämmande bild av människans giriga våldtäkt på naturens resurser. Resan tar oss från ödsligt belägna oljefält och raffinaderier till de städer och förorter som är beroende av oljetillgången, över parkeringsplatser och motorentusiaster till apokalyptiska slutstationer för bränsleavfall.

– Jag ser mitt arbete som ett slags visuell kritik av människans inblandning i naturen och vad det får för konsekvenser, säger Edward Burtynsky, som trots sitt uppenbara engagemang snarare förhåller sig objektivt betraktande i sitt fotografiska uttryck.

– Jag är ju hela tiden själv så inblandad att det vore konstigt att döma andra. När jag fotograferar ser jag mig snarare som en besökare från en annan planet, som iakttar och dokumenterar ett okänt fenomen för att senare kunna berätta om det för andra ovetande.

Det distanserade uttrycket gör bilderna kusliga i sin avskalade kyla, ett ödesdigert budskap som inte riktigt når fram. Samtidigt gör distansen att bildernas dekonstruerade landskap går att betrakta som vackra, som skulpturala former och surrealistiska mönster snarare än skildringar av världens undergång.

När Burtynsky inledde sin fotografiska bana var just skönheten i naturen vad han ville komma åt. Men när han trots enträgna försök inte lyckades återskapa dess storhet blev hans område att istället inrikta sig på mänskligt konstruerade landskap. Gruvor, varv och industrier är några tidigare ingredienser i hans utforskande av det invecklade förhållandet mellan industri och natur.

När oljekatastrofen i Mexikanska golfen blev ett faktum var oljeprojektet egentligen ett avslutat kapitel för Burtynsky. Våren 2010 var han redan i full gång med sitt nuvarande projekt, där elementet för undersökning ironiskt nog är vatten. Bilderna av oljan som läcker ut i havet blev i all sin tragedi en perfekt övergång mellan projekten, samtidigt som katastrofen också på ett sätt manifesterar hela Burtynskys konstnärskap; människans inblandning i naturen och de ofrånkomliga konsekvenserna av detta.

Edward Burtynsky beskriver situationen på platsen för katastrofen, maktlösheten och desperationen i saneringsarbetarnas lönlösa försök att stoppa läckaget. Och hur liten människan plötsligt framstod när naturen satte ner foten och tog över kontrollen.

– För mig är BP-katastrofen som en version av berättelsen om Frankenstein – människan skapar ett monster i ett labb, som plötsligt sliter sig loss och rymmer. För trots att det mesta av oljan i dag verkar ha försvunnit finns det ingen som vet hur läckaget kommer att påverka havsmiljön, eller för hur lång tid.