Stockholms Fria

Scum på scen både skarp och spännande

Det finns tydligen två speciella grupper som gärna tar till våld eller hot mot misshagliga konstverk: militanta islamister och militanta maskulinister. Ja, det verkar faktiskt som om de nätextremister som spritt hatbudskap mot Turteatern på sistone går in hårt för att bevisa Gudrun Schymans gamla tes att män är som talibaner – eller kanske bara att Valerie Solanas hade rätt i sina åsikter om män.

Nå, bortsett från den mediala turbulensen omkring det hela – hur är själva föreställningen? Riktigt skarp och spännande, faktiskt. Det är uppenbart att manifest gör sig bra på teaterscenen (Tribunalen gjorde ju en sevärd version av Kommunistiska manifestet för ett par år sedan). Där finns en inbyggd patetik med stora känslor och enorma världsförbättrarambitioner som är tacksam att göra teater av. På Turteatern är Andrea Edwards ensam på scenen och har publiken helt i sin hand när hon spelar på sitt breda känsloregister, från vrede till hänförelse till grovt hån. Och hon utnyttjar effektivt olika teatrala grepp som att vända sig direkt till männen i (den könssegregerade) publiken och antasta dem på olika sätt eller till och med springa utanför teaterns väggar och skrika ut manifestet i högtalare mot tunnelbanepassagerarna.

Och innehållet då? Först och främst, om jag som man tog texten bokstavligt skulle jag förstås inte ha så många fler alternativ än att lämna lokalen mitt under föreställningen och skriva kommentarer på någon lämplig hatblogg. Eller? Med tanke på de många grovt kvinnoföraktande texter som skrivits under historien, från Aristoteles till Nietzsche och Strindberg (varav några finns citerade på Turteaterns hemsida) kanske Scum-manifestet bara är att betrakta som ett anspråkslöst litet bidrag till den retoriska jämvikten. Valerie Solanas budskap om vad som ska ske med männen i framtiden, när Scum-kvinnorna har tagit över världen, är inte heller konsekvent. Ibland låter det som om alla män ska mördas, ibland ska några av dem få leva vidare om de bara uppför sig ordentligt. Det visar sig även att en stor del av världens kvinnor hör till fienden, nämligen alla de ”pappas flickor” som har anpassat sig till manssamhället. I grunden är ändå Scum-manifestet utpräglat särartsfeministiskt och identifierar den penisförsedda varianten av människa med mansrollens alla negativa sidor. Ingen genusdiskussion här alltså.

En intressant upptäckt är annars att texten även kan ses som ett anarkistiskt manifest för arbetsfrihet. Den figur som kallas Mannen och som är föremål för en så utpräglad vrede är nämligen skyldig inte bara till sexuellt våld och patriarkalt förtryck utan även till i princip alla negativa företeelser i samhället och världshistorien, däribland konsumtionssamhället och lönearbetet. Mannen blir alltså en symbol för staten, kapitalet, industrisamhället och så vidare. Visionen är en frihetlig värld utan makthavare och hierarkier där allt tråkigt rutinarbete är automatiserat. Men för att nå dit måste den traditionella mansrollen krossas och förändras i grunden. Inte bara det – människan, både män och kvinnor, måste förändras i grunden. Det är åtminstone en mindre blodtörstig tolkning av det hela.

Det var några sidor av texten jag själv fäste mig vid, mer får inte plats i en kort recension. Men diskussionen lär fortsätta utanför recensionen. Turteaterns Scum-manifest är en ypperlig form av politisk teater som stimulerar till debatt och vidare tankeverksamhet.

Fakta: 

Teater

Scum-manifestet AV: Valerie Solanas REGI: Erik Holmström ÖVERSÄTTNING: Sara Stridsberg MED: Andrea Edwards VAR: Turteatern (i samarbete med Counterforce produktion/CP) NÄR: T o m 17 januari 2012

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria