Stockholms Fria

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Med grovhugget måleri fyller Emma Engström i med tre målningar hon kallar Innanförskapet, som skildrar en hopplös arbetslöshet. White power är i Anders Wallgrens bild ett brunsvart hus med svensk flagga infälld i ytterväggen.

En mörk historia är Skånskt linnebroderi med lite innehåll av Lia Pizarro. Innehållet är Mir Abbas Safaris mångåriga flykt från Afghanistan, som via minst fyra länder tog honom till Gävle där han dog 2005 i väntan på utvisning till hemlandet. Där hade han trakasserats för sin sexuella läggning. Längst ner ses Gävlebocken på språng med fågeln på ryggen som i en dröm. Konstnären Lia Pizarro, som är född i Chile och lärare i Farsta, hörde om Mir Abbas Safaris flykt och död på radion. Så kom verket till.

Arrangörerna bakom årets Vårsalong har jobbat hårt med kändisfaktorn. Kungen och Victoria finns som motiv och Caroline af Ugglas har gjort ett självporträtt där hon ligger på ett piano med naken rygg mot betraktaren. Till faktorn bidrar också kändisar som Ernst Billgren, Peter Johansson och Annika von Hausswolff i juryn. De har av någon anledning lämnat fältet fritt för kitsch och det överdrivet anspråksfulla. Hade man valt 100 av de 264 verken så hade det kunnat bli bra. Men det blev det inte.

Vad denna ytlighet gör med konsten och intresset hos seriöst arbetande konstnärer att delta är kanske ointressant. Bara publikrekordet ryker.

Helmi Jäppinen hör till salongens intressanta. I tre verk beskriver han egensinnigt tillstånd som fast, andrum och stilla. Lotta Hellströms målningar är drömskt poetiska och lockande – och självständiga. Egensinne präglar också Anna Sörensons målningar som ger särskild laddning mellan minnen och en vardagssak som en plastkasse.

Annars finns det mycket realistiskt måleri. Tove Roséns garderob berättar tyst med kläder, huvudbonader och skor om två människors liv, medan Tomas Lundgren porträtt av fyra pojkar tiger. De är prydliga, men den fjärdes ansikte är blåslaget. Man stirrar på de andra. Vem är den skyldige? Är alla skyldiga?

Även tecknare följer realismtrenden. Fredrik Forslind fångar vardagssituationer med yttersta noggrannhet. Både Angelika Olsson och Samuel Åhlman berättar enkelt om sommarplatser i vintertid, medan Josefin Rasmusons bläckteckningar av människor i tunnelbaneträngsel har ett mer existentiellt perspektiv.

Bortom realismen finns fem nonfigurativa målningar av Jakob Hultin Rosenberg, som hör till Vårsalongens yngsta. I hans målningar kan man ana en färd över och förbi svåra passager mot slutet, där röd färg stelnat i droppar.

Erik Lagerwall deltar med två olika slags verk. Dels har han målat jätteporträttet Profil, dels svarar han tillsammans med Maja Qvarnström för en rumsinstallation i bokstavlig mening: rum och kök så stort att man kan kliva in i det och känna hemkänslan blandas med något flottigt-dammigt i denna folkhemsrest.

Det finns inget överflöd av foto och videoinstallationer. Men Caisa Brombergs fotosvit om närhet förmedlar mycket känslor, medan helt andra saker kommer i dagern i Anna-Karin Rasmussons blodiga och fint gjorda videosaga Sedan slickar vi våra sår till kaffet. Det behövs, kaffet också.

Dan Lestanders skulptur Ekonomiska bubblan är en av Vårsalongens tillgångar. Bubblorna i form av tre sfärer i växande storlek reser frågan hur många och stora bubblorna kan bli innan allt spricker?

Sedan känner jag hur Vårsalongen sjunker ihop och jag flyr, förföljd av en jättekanin i uppförstorade legobitar, surrealism på skoj, korvar i landskapet, jultomtecollage, pepparkakshus, förortsvykort, naken kvinna vid sjö med blommor i händerna ”för freden” och naken man med rosor och örnar…

Fakta: 

Konst

Vårsalongen 2012 VAR: Liljevalchs NÄR: T o m 25 mars

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

Konstens viskning i reklamens buller

Gatukonsten är kanske bara i början av sin utveckling. Den tanken slår mig när jag ser utställningen med Emess från Berlin i det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm. Emess, som arbetat med gatukonst sedan han var barn, är nu i 40-årsåldern. Han vill inte avslöja sitt riktiga namn.

© 2024 Stockholms Fria