Stockholms Fria

Där dokumentär och fiktion möts

Just nu pågår 14:e upplagan av Tempo dokumentärfilmsfestival, där ett 100-tal filmer visas. Stockholms fria recenserar ett urval filmer och har pratat med festivalchef Agneta Mogren.

– Dokumentärer säger jättemycket om samhället och om oss själva. De ger en fördjupning som behövs när vi har så mycket snabba nyheter som sköljer över oss, säger Agneta Mogren.

Årets festival innehåller fördjupningar på en rad områden, från flyktingars situation i ett flertal svenska kortfilmer och Margreth Ohlins skildring av ungdomar i Norge som fått avslag på ansökningar om uppehållstillstånd, till feministisk filmfasta och samtal med Diane Torr, som är konstnär och håller i drag king-workshops.

Sedan visas förstås även Oscarsbelönade Searching for Sugar man. En film som mötts av kritik för att utelämna väsentliga fakta. Var går egentligen gränsen mellan spelfilm och dokumentärfilm?

– Sugarman blev en bättre historia av att man inte tog med att Rodriguez tidigare varit stor i Australien, men jag tycker inte att det är så problematiskt, säger Agneta Mogren. Det har blivit så mer och mer att dokumentär och fiktion möts, att man använder fiktiva grepp i dokumentärer. Det har på många sätt varit fruktbart, men jag tror någonstans att man måste vara ärlig i sin intention. Det är hur som helst en intressant diskussion som vi även kommer att ta upp efter flera filmer på festivalen.

Nytt för i år på Tempo är en sektion som heter Music &arts, med guldkorn från årets musik- och konstdokumentärer. En annan nyhet är en festivalbuss som går mellan biograferna och där det hålls poesiläsning och happenings.

Vilka är då årets mest intressanta filmer? Agneta Mogrens favorit är Miss Nikki and the tiger girls.

– Filmen handlar om det första tjejbandet i Burma som vill skriva egna texter och låtar, men bryter en rad tabun bara genom att vilja stå på scenen och möter mycket motstånd, deras texter är ganska politiska. Man får följa bandet samtidigt som Burmas politiska islossning sker.

Fakta: 

<h2><strong>Relaterade artiklar:</strong><br>• Recension:&nbsp;<a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/96781">Sofia's last ambulance</a><br>• Recension:&nbsp;<a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/96779">De dansande andarnas skog</a><br>• Recension: <a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/96786">Nowhere home<br></a><span>• Recension:&nbsp;</span><a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/96795">Flyktingar berättar</a><a href="http://www.stockholmsfria.nu/artikel/96786"><br></a></h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Film som utmanar sociala stereotyper

Kenyas mest intressanta namn inom film just nu är Amirah och Wafa Tajdin. Stockholms fria har pratat med systrarna som nästa vecka kommer till CinemAfrica.

”När man fyller 18 år, då blir man dödad”

Recension

Margreth Olin skildrar i Nowhere home ungdomar som kommit till Norge som flyktingar men fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Lagen säger att de inte kan utvisas förrän de fyllt 18 år, och de hålls i förvar i väntan på att de ska bli myndiga och kan skickas hem.

Inblick i säregen tankevärld

Recension

I sju år har Linda Västrik följt ett nomadfolk som lever nästan helt avskärmade från omvärlden i Kongos regnskog. Deras liv skiljer sig inte från våra bara till det yttre, utan filmen ger även en inblick i stammens säregna tankevärld.

© 2024 Stockholms Fria