Inför valet 2006 skapade det nya Moderaterna ordet ”utanförskap” för att beteckna arbetslösa och sjukskrivna. Personer som befann sig i detta utanförskap skulle med alla medel in i det så kallade ”innanförskapet” – men snart stod det klart att innanförskapet mest var till för ”etniska svenskar mitt i livet”.

För politiken syftade aldrig till att alla arbetslösa skulle få jobb – tvärtom står de längre ifrån arbetsmarknaden i dag än vid valet 2006. Och ordet utanförskap har försvunnit från Moderaternas hemsida.

Men genom att måla upp en bild av att det finns en grupp människor som måste tvingas att ”rycka upp sig” för att bli nyttiga samhällsmedborgare, har de konsekvent byggt upp en bild av att det finns personer – nästan alltid med utländsk bakgrund och boende i en förort, som kräver speciella åtgärder. Om syftet är att skapa ett vi och dom-samhälle, har högeralliansen lyckats.

Stockholms förorter är inte de ”problemområden” som alliansen försöker påstå. Förorterna har precis samma problem som andra områden där låginkomsttagare bor – men eftersom segregationen koncentrerat låginkomsttagare i förorten, har de också koncentrerat en del av dessa problem.

Trots det har många förortsbor envisats med att trivas i sina förorter och till och med påstå att det har varit mycket bättre uppväxtmiljöer för barn än en del medelklassområden. Förorterna är också långt bättre platser än de förutsättningar de fått att vara det, beroende på människors engagemang och drivkraft. Att många förorter har utvecklats positivt beror på att människor krävde och fick sina rättigheter, som bra skolor, samlingslokaler, lokal kultur. Men trots det har de ständigt blivit utsatta för olika experiment som ska bli ”den nya lösningen” på sociala problem, men vars resultat endast är att stigmatisera förorterna som platser som ska ”lösas”.

Om man vill ha ett samhälle som inkluderar alla bedriver man en välfärdspolitik som omfattar alla – det är inte svårare än så. Men alliansen har gjort tvärtom – konsekvent skapat allt större klyftor och öst miljarder över en priviligierad medel- och överklass genom skattesänkningar och rut-avdrag.

Att medelinkomsten är låg i Rinkeby beror inte på Rinkeby eller Rinkebyborna, det beror på resten av Stockholm. Om alliansen har en bostadspolitik som gör att stockholmare med låga inkomster kan bo i allt färre stadsdelar i Stockholm är det självklart att medelinkomsten är låg just i de stadsdelarna.

Folk i förorter ska utsättas för språktester, tvingas sitta på jobbtorg och söka jobb de inte kan få, deras förorter ska bli ekonomiska frizoner så att företag ska få skattelättnader för att anställa dessa människor som inte ”rycker upp sig” och skaffar sig ett jobb.

Det är en sorglig politik som ställer ”vi” mot ”dom”, som påstår att arbetslösa är lata och att välfärden går på knäna för att ”småbarnsföräldrar fuskar med vabben”.

När alliansen skickar sin integrationsminister till Rinkeby på nationaldagen för att sjunga ”Vi tronar på minnen från fornstora dar” så är det för att ge bilden av olika kulturer som möts, av att problemet skulle vara integration – och inte social orättvisa.

Låt istället Anders Borg komma till Rinkeby torg och prata om jämviktsarbetslösheten. Hur han räknat ut att arbetslösheten bör vara över sex procent för att hålla nere inflationen.

Hur politiken går ut på att dessa sex procent inte ska få jobb hur många jobb de än söker. Men också hur de samtidigt ska jagas som om felet var att de var lata. Som om det var deras kultur det var fel på.

Moderaterna har varit väldigt framgångsrika med att fästa ”utanförskapet” i det kollektiva medvetandet. Diskriminering och förföljelse av olika grupper börjar just med detta, några pekas ut som lata, utanför, som inte vill anpassa sig.

Det är de som är problemet, inte den havererade välfärdspolitiken. Sverigedemokraterna tackar säkert för hjälpen med opinionsbildningen.

Vänsterpartiets oppositionsledare i Stockholms stad