Döm inte landet efter filmen, som det gamla ordspråket lyder. Eller hur det nu var. Skulle japaner verkligen vara som dem i Quirky Guys and Gals hade de varit ett smått galet folk.

Filmen är egentligen fyra kortfilmer som inte har med varandra att göra förutom att de handlar om lätt skruvade personer. Och i grunden om ensamhet. Ganska svart i botten alltså men utan något vältrande, sättet på vilket personerna hanterar ensamheten är roliga, helt enkelt. Och omotiverade plötsliga smockor är alltid kul. Det blir absolut gapskratt, men det är inga råa skratt åt hur dumma alla är, tvärtom tycker du om de lagom knäppa men oförargliga personerna.

Som hejaklackstjejerna som går runt dagarna i ända och muntrar upp folk med ramsor och dans, eller hemmafrun som tar hand om sparkade kostymnissar så att de ska ha någonstans att vara på dagarna. Den minst skruvade historien är den om den oansenliga och olyckligt kära tonårskillen som upptäcker att han blir en riktig kalaspingla om han klär ut sig till tjej. Alltså gör han det och blir kompis med henne han är olyckligt kär i. Den berättelsen är mest söt. Och totalt fördomsfri, vilket är skönt.

I beskrivningen till filmen står det att den ”bjuder på färgstarka och roande inblickar i det moderna Japan”. Okej, då är det väl bara att vara beredd på att bli hysteriskt uppmuntrad av tre tjejer i fåniga klänningar om man kommer dit då.

- Det är som ett lotteri, säger en kvinna i kön bakom mig och dissar någon film hon såg igår.
- Men enligt katalogen är ju alla filmer jättebra, skrattar hennes kompis.

Händelsen väcker en tanke jag hade redan på vägen ner: tänk om en 180-sidig tärning avgjorde vilka filmer du skulle se? Själv är jag inte så äventyrlig, jag vill ju välja det som intresserar mig. Tänk att tvingas genomlida ett tre timmar långt lågmält drama eller en och en halv timme ytlig och alltför lättsmält amerikansk komedi!

Men samtidigt; känslan av besvikelse skulle förmodligen minska utan några förväntningar alls. Och risken att tvingas genomlida sådana filmer finns där ändå, hela tiden.

Valfriheten är en tvångströja. Varje film kan rent hypotetiskt ha varit bättre än den du valde att se. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Madonna är en duktig artist. Hon kan sjunga och dansa och provocera katoliker och sälja skivor och ha lustiga strutar på tuttarna. Och tydligen är hon en fena på att skriva barnböcker. Hon har som bekant även skådespelat, med blandad framgång. Nu har denna multiartist regisserat, varit medförfattare till och producerat W. E., en film om den berömda kärleksaffären mellan Wallis Simpson och Edward VIII. Och resultatet? Nja. Det är, kanske inte helt överraskande, musikläggningen som fungerar bäst i den här extremt ojämna och hackiga historien.
Regissör Madonna har massor av tankar och idéer om ett rikt och maffigt bildspråk, symbolik och spännande kameravinklar och försöker få in så mycket som möjligt. Följden blir ett rörigt amatörskimmer över stora delar av filmen. Men en del funkar. Grundtanken, att från Wallis perspektiv visa den berömda skandalen då Edward tvingades abdikera, är bra. Att väva ihop en nutida beundrares liv med Wallis är intressant och i slutet blir det även en diskret vink om hur prinsessan Diana ofta behandlades. Men filmen som helhet är inte mer än sådär, trots att den helt uppenbart är ett "labour of love".

Favoritscen? En halvpackad Wallis dansar på ett cocktailparty och musiken övergår från tidstypisk 30-talsmusik till Sex Pistols' Pretty Vacant.

Det är min första festivalkväll (28/1) och jag ska äta nudlar på Taj Shanghai. En farbror får syn på min festivalkatalog och börjar tjöta. Han är biografföreståndare på Folkets hus i Krokstrand och det blir en riktigt underhållande och lärorik timme. Även om jag fortfarande inte vet riktigt var i Bohuslän det där Krokstrand ligger...
Nära Norge vet jag i alla fall, för många norrmän kommer dit på somrarna och då visar Folkets hus gärna norska filmer. Max Manus fick de visa två gånger, berättar min nyvunna bekantskap.

Jag inser att digitaliseringen och datoriseringen har nått långt och har fler fördelar än nackdelar (föreståndarens vision att locka bygden att spela bilspel den stora 24”-duken låter lovande). För det verkar ha varit lite meckigt att vara biografföreståndare med de gamla 35mm-rullarna: 45 min resa till Strömstad för att hämta film, 1 h trä upp film på rulle, 1 h 30 min för att visa filmen, 45 min resa tillbaka för att lämna filmen i Strömstad, 45 min resa hem. Oavlönat arbete. Folkets hus är värda all respect.

På Lagerhuset hålls traditionsenlig fest och mingel. Gruppen Vanligt folk gör inte så stort intryck på mig men Nina nånting sjunger som Siouxsie and the banshees blandat med Robyn och alla är glada. En teori poppar upp som vanligt, vi delar upp den i två så ni hänger med: 1) Göteborgare är gladare än stockholmare 2) för att de får vara det.

För sånt är systemet.

Ännu en gång har media smällt upp krigsrubriker om terrorism i Göteborg. Ännu en gång har media gått händelserna i förväg och låtit fördomar väga tyngre än fakta. Det har senare visat sig att Säpo – för tredje gången på ett år – felaktigt slängt ur sig misstankar om terrorism.

Man hade ju hoppats att medierna lärt sig en läxa efter terrordåden i Norge då alla förhastade slutsatser om islamistiska gärningsmän kom på skam när det istället visade sig att en kristen norrman låg bakom det mest brutala våldsdådet i Skandinavien sedan andra världskriget. Läs mer om Medias jakt på den islamistiske terroristen.

I veckans tidning har FRIA kartlagt antalet våldsbrott i Göteborgs olika stadsdelar. Om man enbart förlitar sig på den bild som de lokala medierna målar upp så är det lätt att tro att förorterna är de mest våldsamma områdena i stan. Efter en närmare titt på statistiken kommer även den fördomen på skam – antalet brott per invånare är hela sex gånger fler i Majorna än i Backa, fyra gånger fler i Centrum än i Tynnered.

Men enligt medielogiken är ungdomar i Backa farligare än medelålders Linnébor – trots att det statistiskt sett är tvärtom. För att låna docenten Ester Pollacks ord: ”medierna ger endimensionella, enkla beskrivningar som bekräftar de fördomar vi redan har”.

Samma medielogik som styr när Säpo viftar med terroristflaggan.

Produktplacering, eller ”märkesintegrering” som det kallas med ett finare ord, har blivit allt vanligare. I filmen Iron man fanns till exempel inte mindre än 14 så kallade ”samarbetspartners” representerade, mer eller mindre synliga. Det ger filmen finansiering och bolagen associeras med olika positiva värden. En win-win-situation. Eller?

I sin nya film The greatest movie ever sold undersöker Morgan Spurlock reklamens sjuka värld, då i synnerhet storföretagens ökade inflytande över filmbranschen. För att riktigt förstå drivkrafterna bakom produktplacering blir hela hans projekt en studie i hur det går till att finansiera en film på just det sättet. Förmodligen den första och enda dokumentärfilmen någonsin som helt igenom finansierats av reklam.

En intervju görs i ett flygplan vars bolag sponsrar filmen, en halv minuts juicereklam läggs mitt i filmen och så vidare. Det är oerhört roligt, men mot slutet blir jag lite matt över Spurlocks lättsmälta samhällskritik, som jag hela tiden undrar om den verkligen fungerar som kritik eller i slutändan motverkar sitt syfte. Kanske är det som Spurlock själv säger – filmen blir en investering för hans eget varumärke. För visst kommer The greatest movie ever sold bara ge ytterligare spinn kring Spurlocks person. Och genom att göra filmen har han förmodligen också breddat sitt kommersiella nätverk och sin kredd.

Det är lätt att instämma i reklamkritikerna som uttalar sig i filmen. Noam Chomsky säger: först doppar du foten i vattnet och tror att det är lugnt. Men rätt vad det är ligger du där i och plaskar.

Det här med integritet och ”artistisk frihet” är samtidigt stora ord och falska ideal i en bransch som alltid har omgetts av stora pengar, vilket påverkar de allra flesta. I en liknande bransch var Dr Dre förvisso ett roligt undantag som sa nej till mjölkreklampengar eftersom han inte dricker mjölk. Men det smakar konstigt i munnen när företag försöker få igenom för många önskemål, som att göra ändringar i manus och till och med påverka dialogen.

Kontentan? Filmbranschen – även den mer "artistiska" grenen där Spurlock verkar – är all about the money.

Lisa Aschans Apflickorna har premiär på fredag. Det är en stark film om två flickors försök till frigörelse från såväl patriarkatet som vuxenvärlden, samtidigt som motstridiga känslor kring den egna sexualiteten riskerar att slita itu vänskap, familj och moral.

Att prata om barns och ungas sexualitet har varit ett tabu sedan 70-talet. Lisa Aschan struntar i att man inte får och det kommer säkert väcka anstöt. En tänkvärd film som lyckas visa att hård disciplin kring kroppens olika ritualer kan skapa monster.

Jag träffar regissören och manusförfattaren Ruben Östlund bara någon timme efter att hans tredje långfilm Play haft sin första Sverigevisning. Det har blivit ett gäng intervjuer, men han tycker om att vara i hetluften.

- Vi fick idén efter att producenten Eric Hemmendorf sett en artikel i GP om ett gäng väldigt unga pojkar, barn, som hade rånat andra barn på mobiltelefoner. Det hade skett extremt många gånger. De använde sig av en retorisk fälla som kallas brorsantricket, säger Ruben Östlund och skrattar.

Tricket går ut på att fem svarta killar går fram till ett par vita och frågar om klockan. Förmodligen tar någon av killarna då fram sin mobil för att se efter. Då börjar bluffen. ”Brorsan blev rånad och misshandlad i helgen. Det där ser precis ut som hans mobil”, säger en av rånarna och ber att få titta närmare på den.

De övertalar offren att följa med för att bevisa för brorsan att det inte är hans mobil. Killarna följer med och blir rånade på en bakgata.

- De lade upp det som ett rollspel, de spelade good cop-bad cop till exempel, det var väldigt genomtänkt. Och så var det aspekten att det var fem svarta som rånade tre vita, varför är det kontroversiellt att visa upp den bilden? Det gick jag igång på.

Ruben Östlund började läsa igenom rättegångsprotokollen. Samma gäng hade genomfört ett 40-tal rån med hjälp av tricket. Men det var svårt att få till ett åtal.

- Offren skämdes så mycket över att ha blivit lurade, gav fel signalement och ville inte ens erkänna för polisen att de var rädda. Det var ett sätt att hantera skammen. säger Ruben.

Trots att offren visste att de skulle råka illa ut följde de med förövarna. Varför?

- De puttar konflikten framför sig, underställer sig reglerna och hoppas att det ska bli en lösning. I protokollen framgår det också att de förstod rånarnas motiv, berättar Ruben.

En lång, obehaglig scen utspelar sig på en spårvagn. Det är inte första gången Ruben Östlund använder spårvagnsmiljön som scen.

- I de där offentliga rummen är alla ansvariga, hur mycket man än önskar att man inte deltog i situationen så gör man det ändå. Men jag upptäckte att vuxenvärlden och barnvärlden utspelar sig på två olika nivåer. Barnvärlden är som en laglös värld. Jag tror det beror på att man inte längre ser vuxna som en tillgång, i dag lär man barnen att de ska passa sig för andra vuxna.

Filmen kan också ses som en passande kommentar till Londonkravallerna?

- Ja, jag tycker verkligen det. Zygmunt Bauman kallade kravallerna för de diskvalificerade konsumenternas upplopp, inte de fattigas. Det säger väldigt mycket även om de här rånarnas beteende. De hade redan mobiltelefon, motivet var att få en finare mobiltelefon.

Filmen prisades med Coup de cour i Cannes 2011 och senare EU-parlamentets Lux-pris, som belönar europeisk film. Premiär på Stockholms filmfestival 9 november.

Fredrik Gertten tog fajten mot multinationella Dole – och vann. Efter omtalade Bananas! kommer snart uppföljaren – en film om turerna kring förra filmen.

Big boys gone bananas heter Fredrik Gerttens senaste projekt. Där den förra filmen följde skadeståndsprocessen från de nicaraguanska arbetare som förgiftats på Doles plantager handlar den nya om vilka strategier storföretagen använder sig av när de hamnar under press.

- Deras mediestrategi fungerade extremt väl, säger Fredrik Gertten. Dole lyckades få medierna i USA att skriva att filmen var lögn. Ingen av journalisterna hade sett filmen, ändå var det många som skrev att den var en bluff. Affärspressen är väl en sak, men även dokumentärfilmsbloggar gjorde sig lustiga över ”filmaren som blev lurad”. Det var en historia som var lätt att berätta vidare.

Doles version var att arbetarnas advokat José Dominguez bara var ute efter att tjäna mycket pengar och att Gertten ovetande gick hans ärenden.

- De satte ihop ett stort paket med alternativ information. De skickade agenter till Nicaragua som levererade anonyma vittnesmål. Domaren köpte hela paketet. Till och med LA Times skrev att Dominguez hade fängelse att vänta, fast han inte ens är åtalad. Konstruktionen fungerar. Man vinner tid genom att påstå sådana saker.

En annan strategi: den som sökte på Gerttens namn fann istället Doles version i toppen bland Google-träffarna. Ytterligare en: astroturfing, att skapa en konstgjord gräsrotsrörelse. Det kan handla om människor som får betalt för att agera i ett visst syfte på exempelvis olika nätforum.

En av Doles pr-konsulters hade tidigare ”sålt in” Irakkriget till amerikanerna.

- Det handlar om en extrem varumärkesstress. Ett märke som byggts upp under 50 år kan krossas snabbt, förklarar en av de pr-konsulter som Gertten intervjuat i filmen.

Processen mot Gertten inleddes juni 2009 och pågick i 18 månader. I november 2010 vann Gertten. Dole fick betala skadestånd och filmen fick distribution i USA. Ändå är den bild som hänger kvar i USA att det var något skumt med Gerttens film.

- Man kan säga att vi vann slaget hemma, men förlorade i USA. Men de var inte beredda på att vi skulle vinna alls. Nu har de skaffat sig en svensk pr-byrå.

Big boys gone bananas beräknas ha premiär i november.

Förra veckan var jag på Bokkafé Vulgo i Göteborg där det arrangerades ett samtal om Göteborg 2001. Det talades om minnen. Om att det – hur mycket en än önskar – är svårt att inte påverkas av mediebilden. Den påverkade arbetskamrater, vänner och familj och därmed deras syn på dig som var där. Det kan även vara svårt att behålla sina egna minnesbilder, när en matas med andras.

I januari 2003 byttes plötsligt mediebilden ut. Orsaken var Göteborgskommitténs konstanterande att polisen agerat felaktigt, och medias rapportering svängde om, men några ursäkter för tidigare felrapportering gavs inte.

I samband med uppmärksammandet av Göteborg 2001 hade mainstreammedia en ny chans att säga: förlåt, vi själva stod för en okritisk bevakning av polisens agerande, det kommer inte att hända igen.

Men förra veckan gav en förstasida på en icke namngiven stor Göteborgstidning svar på varför vi inte hör några förlåt. På bilden syns en kravallutrustad polis som sparkar en demonstrant. Rubriken: Våldsamma protester i Aten. Men vem är det som är våldsam? Den som sparkar eller den som blir sparkad?

Förstasidan visar tydligt att deras synsätt på intet sätt har ändrats, Göteborgskommittén till trots. Mainstreammedias historieskrivning kommer med största sannoliket att fortsätta tala högt om demonstrantvåld, och tyst om polisvåld.

Därför är det viktigt med samtal som det på Vulgo, för att kollektivt minnas vad som faktiskt hände, oavsett vad rubrikerna sa.

Våren innebär nystart och en påminnelse om den livskraft som slumrat i jorden. Det är en tid för att börja om och göra om. Naturen är förlåtande på det sättet. Det vi misslyckades med föregående säsong kanske kan gå bättre i år. Dock är det lätt att bli överambitiös när vårsolen lyser och mycket ska ske samtidigt med upparbetning av jorden, gödsling, sådd, ogrässtörning, beskärning etc.

Maj är månaden för det mesta av sådden på friland. I slutet av månaden kan man också plantera ut sina förkultiveringar. Principerna för sådd är ganska enkla och bygger på att sätta frön ungefär lika djupt som de är stora, alltså potatisar grävs ner lite, bönorna trycks ner någon centimeter, och de allra minsta fröerna strös i jordytan. Det är bra att vattna jorden innan sådd. Radavstånd finns ofta angett på fröpåsar eller i frökataloger. Jag är själv en riktig slarver när det gäller tillräckliga avstånd och raka rader. Kaos och rundade former har sin charm i en odling, men det underlättar inte alltid när man ska ogräsrensa.

Tidig ogräshantering är för övrigt viktigt för att få en behaglig odlingssäsong. Det första steget är att ta reda på vilka ogräs man har att tampas med. Är det rotogräs eller fröogräs, hur är balansen mellan ogräs och odling osv? Ett sätt att bygga bort ogräsproblemet är förstås att odla i lådor eller pallkragar med marktäckväv i botten. Bästa jord-, fuktförhållanden och maskarbete får man dock om man odlar utan avskiljare från jorden.
Rotogräsen är svårast att bli av med. De har djupa rötter som sprider sig ohämmat och bildar nya plantor. Kirskål och kvickrot kan ge vem som helst mardrömmar. Har rotogräsen tagit över, så återstår nästan bara att täcka ytan under minst en, och gärna två säsonger. Här kan det behövas en kombination av täckmaterial. Tidningar och kartong, med halm och organiskt material ovanpå är ett sätt som samtidigt bygger upp jordens näringsinnehåll, täckduk som släpper igenom vatten är en annan variant. Vid lättare ogräsproblematik kan man jobba med täckning mellan plantorna under säsongen från t.ex. gräsklipp, halm och trädgårdsrens.

Vi vet ju av erfarenhet att det onda ofta har något gott med sig. Ogräs kan också hjälpa oss  och ge oss kunskap i vårt odlande. Mycket nässlor indikerar att det finns gott om kväve. Maskrosen kategoriseras inom permakultur som en dynamisk accumulator. Detta betyder att maskrosen har  djupa rötter som pumpar upp näringsämnen och tillgängliggör dem för växter med grundare rotsystem. Ytligt rotade ogräs kan under en period i början av säsongen ha en funktion som fukthållare på nysådda fält.

Många ogräs fungerar utmärkt i matlagning, och är ofta det första man kan skörda i trädgården. Gröna vilda växter har högt näringsvärde och innehåller samtidigt låga halter av fullvärdig protein. Kirskål och Nässlor används på samma sätt som spenat i stuvningar och soppor. Mållor kommer lite senare och är finfina i sallader. Med dessa tips och tankar önskar jag er mycket majtid i solen,  kryddat med någon smaklig ogrässoppa och en vårsådd fylld av lust och lagoma ambitioner. 

Män är inte lämpade att ta hand om små barn eftersom de har sämre känsel i fingertopparna och tunnelseende jämfört med kvinnor som har ett bredare synfält. Män har också sämre känsel i innerörat hör därmed inte barns skrik. Det är några punkter som Annica Dahlström, nu mer professor emerita i neurobiologi vid Göteborgs universitet, presenterade i Aftonbladet (20/1–2007).

Nu är debatten om Annica Dahlströms syn på könen återigen högaktuell. I en debattartikel i Göteborgs-Posten i söndags skriver Dahlström, tillsammans med författaren och miljöaktivisten Christian Sörlie Ekström, att dagens familjepolitik gör barnen psykiskt sjuka.

De riktar kritik mot förskola från ett års ålder och mot att samhället inbillar sig att män och kvinnor har samma förutsättningar att ta hand om barn. ”Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor” och ”myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar oss in i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid”, anger de som orsaker till att depressioner, suicidförsök och konsumtion av psykofarmaka – enligt dem – har ökat med 400 procent bland unga kvinnor de senaste tio åren.

Debattörerna skriver också att det kan bero på att ”alla barn förväntas bete sig som pojkar”.

Men inte ens gällande påståendet om psykisk ohälsa har Dahlström och Ekström sina fakta rätt.

Cecilia Chrapkowska, läkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, har granskat påståendena. I ett svar i GP skriver hon:

• Självmorden bland kvinnor mellan 15–24 år har inte förändrats alls de senaste tio åren, enligt Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa, NASP, vid Karolinska institutet.

• Självmordsförsöken bland unga kvinnor har ökat, men med 75 procent – inte 400 procent.

• Antalet personer som vårdas för depressioner i slutenvården har dubblerats de senaste tio åren – inte ökat med 400 procent, enligt Socialstyrelsen.

• Användning av SSRI-preparat, antidepressiva läkemedel, har endast ökat med 14 procent bland kvinnor, enligt Socialstyrelsen.

• Mellan år 1990–2000 förändrades inte småbarnsmammornas förvärvsarbete, enligt SCB.

När det sedan kommer till Dahlströms och Ekströms idéer om skillnader mellan könen får de också mothugg från Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold, docent i mikrobiologi och immunologi. Redan den 18 februari 2007 gick Chrapkowska, Wold, och flera andra ut i en artikel i Dagens Nyheter och skrev att de ansåg att Dahlström missbrukade sin forskarroll eftersom hon har svag eller obefintlig vetenskaplig grund för sina påståenden. Bland annat vad det gäller den påstådda skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor.

Visserligen har män i genomsnitt något större hjärnor och kvinnor något mer grå substans, men enligt Chrapkowska och Wold finns det inga belägg för att det innebär att hjärnorna fungerar olika eller att det skulle finnas skillnader vad det gäller intellektuella prestationer.

När det gäller påståendet om att pappor inte kan ta hand om spädbarn, hänvisar de till studier som visar att pappor både har bra fingertoppskänsla, hörsel och helt okej synfält. ”Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare” skriver Chrapowska och Wold.

Att titulera sig som professor är något som ger pondus och respekt. Givetvis är det både en rättighet och av vikt att forskare deltar i den politiska debatten. Men lika viktigt är det att forskare refererar till källor, och att de inte far med osanning.

Chrapowska och Wold skrev i DN 2007 att ”en forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (‘populärvetenskap’) eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel.”

Kanske är det dags för Göteborgs universitet att se över vad deras professorer kan säga för universitets räkning utan att förlora sin titel. 

I almanackan är det fortfarande vinter. Utanför mitt köksfönster ligger snö kvar och termometern visar ett par minusgrader. Det är lite svårt att förstå att våren står runt hörnet, men så här års är det hög tid att börja planera årets odlingssäsong och beställa frön. Vad ska odlas och hur ska det odlas?<!--break-->

Dessa frågor är ju i sin tur beroende av frågor som vad gillar jag, hur ambitiös vill jag vara, vilka fysiska förutsättningar har jag (odlingsyta, typ av jord, långsiktigthet på platsen etc.)
Detta i sin tur ger svar på vilka frön jag ska köpa in, hur mycket, om något behöver förkultiveras, eller om allt ska sås på friland.

Det finns olika sätt att förhålla sig till odling. Vissa är väldigt kunniga och läser på mycket innan de börjar, om sorter, behov hos olika växter och växtföljd etc. Andra är mer anarkistiska i sitt förhållningssätt, stoppar ner saker lite hipp som happ och ser vad som händer när växtligheten självorganiserar sig. Det finns inget ’rätt sätt att odla’, däremot finns det sätt som ger mer avkastning, mindre ogräs, mindre sjukdomar och skadeinsekter.

Att välja ambitionsnivå gör man bäst utifrån att känna sina förutsättningar. Jag vet med mig på att jag är ganska lat, och rätt så dålig på att förkultivera. Därför väljer jag helst sådant som kan sås direkt på friland, med vissa undantag läs: TOMATER. Lätta sorter att börja med är t.ex. potatis, lök, sallad, ärter, bönor, squash, rödbetor och morötter. Sallad och squash kan du eventuellt förkultivera, men det går även att sätta allt direkt på friland.

För att lyckas med ekologisk odling är det viktigt lära sig om hur jorden fungerar. En jord i god balans, full av näringsämnen producerar fina grönsaker. Ett sätt att hålla jorden frisk och balanserad är att tillämpa växtföljd. Växtföljd innebär att man växlar vilka grödor som växer på en och samma plats från år till år. Olika växter behöver olika näringsämnen, olika mycket näringsämnen och vissa tillför näringsämnen till platsen. Det näringsämne som går åt mest när man odlar är kväve (N), utöver det behövs kol (C), fosfor (F) samt en mängd andra mineraler.
Det finns också vissa sjukdomar, som man kan undvika genom att växla grödor. En sådan är klumprotssjuka, som uppträder på kålväxter. Har man väl fått klumprotsjuka på en plats så kan det dröja upp till 20 år, innan smittan försvinner.

Att tillämpa växtföljd kan vara ett enkelt sätt att organisera sin odling. Här följer en vanlig uppdelning, som kräver fyra olika odlingsbäddar:

1.    Kålväxter, pumpa och squash.
2.    Rotfrukter och lök
3.    Sallad och potatis
4.    Baljväxter (bönor och ärtor)

Kålväxter, squash och pumpa kräver väldigt mycket näringsämnen och framför allt mycket kväve, rotfrukter kräver något mindre men ändå relativt mycket, potatis och sallad ännu lite mindre, medan baljväxter binder kväve, dvs. tillför jorden nytt kväve så att man ånyo kan odla näringskrävande växter på platsen.

I valet och kvalet tänk på att det är roligare att lyckas med en lite mindre odling, än att ha dåligt samvete över en ambitiös som man inte orkar/hinner sköta, samtidigt är det värsta som kan hända att man misslyckas så kör hårt!!!!

Gång på gång blir den här stackars filmen utsedd till tidernas sämsta och regissören Ed Wood till tidernas sämsta regissör.<!--break--> Den relativt talanglösa entusiasten och idealisten Wood ville skapa ett mästerverk, en egen Citizen Kane, och satsade på science fiction. Resultatet är en ofrivillig komedi, men efter 50 år har den blivit en kultklassiker och Ed Wood har fått lite upprättelse, 30 år efter sin död. Bland annat har några beundrare skapat en religion med en nätbaserad kyrka, The Church of Ed Wood. Han försökte i alla fall. Hell Ed. (Ett bonustips är hans debut som auteur, Glen or Glenda.)

http://www.youtube.com/watch?v=1dUe26lFFlM&feature=related

(Plan 9 from outer space, Edward D. Wood Jr., USA 1956)

”Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.

Glöm Sjunde Inseglet, Smultronstället och ”mästerregissörens” andra psuedodjupa utsvävningar. Fanny och Alexander är hans enda fullträff efter manuset till Hets. Med i princip hela Sveriges då samlade skådespelarelit och en av få svenska filmer som inte åldras. Christina Schollins formidabla porträtt av en enerverande tyska fick hela Sveriges befolkning att kalla landets konung ”Mein Carlschen”, och hon är bara en av alla högpresterande aktörer där Jan Malmsjös biskop garanterat ger dig mardrömmar.

http://www.youtube.com/watch?v=dRabKiNSJZI

(Fanny och Alexander, Ingmar Bergman, Sverige 1982)

"Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.

Det här är möjligen för enkelt och en smula ospecificerat vad gäller ingredienser för att kallas ett recept, men spelar roll, gott är det och snabbt går det. Alltid vinst på sådant. <!--break-->

Ospecificerat på det viset att den filodegen jag hittade i frysdisken var en hiskeligt stor förpackning, där hela nödvändigtvis behövde tinas på en och samma gång. Stor klump på rulle, helt omöjlig att dela fryst (om man ej hade motorsåg till hands).

Jag använde cirka 1/3 av den tinade filodegen och ungefär 6 äpplen, vilket gav på en höft 6 portionsbitar. Mer äpple, aningens mindre deg blir nog ännu bättre.

Det fanns stora planer för den överblivna tinade filodegen, som helt kom på skam. Degen blev istället fågel- och smådjursmat. Vilket väl inte är helt illa det heller.

Till servering glass efter tycke och smak, men de är goda att äta naturella också. Inget man sparar på, bakas och äts samma dag.

Äppelknyten

fryst filodeg
ca 1,5 grovrivet äpple (ej syrligt) per portion
flytande smör/olja
kanel, kardemumma
strösocker
ev solrosfrön, hackade nötter

till servering: glass

Tina filodegen (i god tid innan tillagning).

Sätt ugnen på de grader som anges på filodegspaketet. Skala och grovriv äpplena. Lägg den mängd deg du vill använda till dina knyten på en plåt med bakplåtspapper. Pensla med lite smör/olja. Fördela de rivna äpplena i en sträng på filodegen. Strö på generöst med kanel/kardemumma och lite socker.

Tänker att lite hackade nötter, solrosfrön kan vara gott att strö på också. Kanske mandelmassa om man vill lyxa till det en smula.

Rulla därefter ihop degen till en rulle. Pensla med lite smör/olja ovanpå. Strö på lite strösocker. Grädda i ugnen tills rullen är gyllene.

Låt svalna lite. Skär sedan i lagom portionsbitar. Servera med glass.

Krämig, matig, god pastasås, blir alltid lika imponerad av hur mångsidigt användbart linser är. Såsen är lätt att variera med olika grönsaker, själv tycker jag är gott med morötter (nähä) och exempelvis zucchini, paprika (röd eller gul).<!--break-->

Spagettin kokas efter anvisningar på paketet. Att avsluta anrättningen med lite smulad fetaost på toppen tycker jag personligen lyfter en redan förnämlig måltid lite till.

Spagetti Linsbolognese

4 portioner

3 dl röda linser
8 dl vatten
solrosolja
1 lök
1 solo vitlök
3 morötter
1/2 gul eller röd paprika
1/2 zucchini
1 burk passerade eller krossade tomater
1 grönsaksbuljongtärning eller fond
2 msk chilisås
1 tsk timjan eller basilika, salt, svartpeppar

till servering: spagetti, ev smulad fetaost eller motsvarande

Börja med att koka vattnet till spagettin. Laga sedan spagettin enligt anvisningarna på paketet.

Koka linserna i en kastrull med vattnet i cirka 10 minuter. Häll sedan av eventuellt överblivet vatten.

Skala och slanta morötterna. Skär zucchinin i mindre bitar. Kärna ur paprikan och skär även den i mindre bitar.

Finhacka löken och fräs den i oljan. Pressa sedan i vitlöken. Lägg i de slantade morötterna. Rör om ordentligt och låt fräsa en stund. Lägg därefter i zucchinin och paprikan. Rör om och fortsätt fräs. Häll sedan ner de avrunna linserna och låta hela röran puttra en stund.

Häll sedan i tomaterna, buljongtärning/fond, chilisås, smaka av med kryddor, salt och peppar.

Färdigt att servera med spagettin. Smaklig spis ~

Banan är en frukt jag har väldigt kluven inställning till, gillar smaken, men inte konsistensen, kan absolut inte äta den á la naturell, men den fungerar med flingor, mat eller i bakverk. <!--break-->Så, eftersom det är fredag blir det bakverk, bananpaj. Jättegod sådan, ja för annars hade jag inte brytt mig om att dela receptet naturligtvis, ogod mat fyller ingen vettig funktion. Punkt. Och nu,  trevlig helg, bananpajslagningshelg hoppas jag!

Bananpaj

ca 6 portioner

pajdeg:
3 dl vetemjöl
100 g smör/olja/margarin
50 g grovriven mandelmassa
0,5 dl florsocker
2-3 msk vatten

fyllning:
3-4 bananer
2 dl aprikosmarmelad
1 dl hasselnötter

till servering:
vispad grädde eller glass efter tycker och smak

Rör ihop smör/olja/margarin och mjöl. Blanda i mandelmassa och florsocker, rör om väl. Häll i vatten pö om pö. Konsistensen ska vara fast deg. Låt degklumpen  vila i kylskåp cirka 1 timme.

Sätt ugnen på 200 grader. Fördela degen i en rund pajform. För att undvika övergräddad pajkant kan du lägg en remsa folie runt kanten och ta bort den efter halva baktiden. Baka pajen i mitten av ugnen cirka 20 minuter. Låt sedan pajbotten svalna helt.

Skala och skiva bananerna. Lägg dem i ett vackert mönster i pajformen.

Värm aprikossylten, späd eventuellt med lite vatten. Häll sedan "glasyren" över pajen så den täcker bananerna. Jag vill ha min "glasyr" utan aprikosbitar så jag brukar sila den över pajen, men det är en smaksak.

Grovhacka nötterna. Lägg dem sedan utefter kanten på pajen.

I festivalens galasektion visas filmen The King's Speech som är nominerad till ca 538 Oscars. Colin Firth i huvudrollen som prins Albert, sedermera George VI, spås vinna en guldgubbe för bedriften att spela den stammande ovillige monarken. Och även filmen i övrigt är en riktig pärla. Parallellt med talövningar för prinsen frodas kärleken mellan kung Edward (Guy Pearce) och Wallis Simpson (Eve Best). Filmen är slutsåld på festivalvisningarna, men redan på fredag har den premiär på vanliga biografer så det är bara att traska iväg till bion om du gillar brittiskt kostymdrama med lysande aktörer i minsta biroll. Som det brukar vara i brittiska kostymdramer...

För övrigt var det kul att se "den riktige" Mr. Darcy tillsammans med sin Elizabeth Bennet (Jennifer Ehle) igen, om än bara i en kort scen, men den kvinnliga delen av publiken suckade fånigt. Vackert. Dessutom spelar Ivanhoe premiärminister, bara en sådan sak.

Med ett gäng av dina favoritgrönsaker, kryddor och en burk kokosmjölk kan du skapa magi i en tugga. Själv använder jag kokosmjölk alldeles för sällan, det får det bli ändring på nu! Det här blev fantastiskt gott. Tycker jag. Samt enkelt att variera, lägga till, ta bort grönsaker, ändra mängden.<!--break-->

Grönsakscurry

ca 4 portioner

3 morötter
1 litet broccolihuvud
1 litet blomkålshuvud
1 gul paprika
1/2-1 zucchini
100 g babymajs eller strimlad vitkål
solrosolja
1 röd chili, finhackad
1 solo vitlök
1 burk kokosmjölk (400 g)
1 tsk kummin
2 msk curry
svartpeppar, salt

till servering:
fullkornsnudlar eller ris

Skölj, skala, strimla grönsakerna. Morötter, blomkål, broccoli behöver fräsa lite längre än de andra grönsakerna, så börja med att fräsa dem i en stor wokpanna med lite olja. Hälls sedan i resten av de strimlade grönsakerna och fräs en kort stund.

Pressa ner vitlöken, blanda i chilihacket och kummin, rör om ordentligt. Häll därefter på kokosmjölken. Låt puttra ett tag, till grönsakerna har en konsistens som tilltalar dig. Smaka av med salt och peppar.

Carlos handlar om filmstjärnelika terroristen Ilich Ramirez Sanchez, mer känd för allmänheten som Carlos eller Schakalen. Världsberömmelse nådde han med kidnappningsdramat under Opec-mötet i Wien 1975. Målet var palestinsk befrielse.

Arbetar Carlos och andra aktivister av hans typ för ”den goda saken” – eller den egna? Det lutar åt det senare. Vi får bilden av en machorevolutionär som erövrar kvinna efter kvinna medan han dyker allt djupare i självförhärligandets träsk. Avsmaken ökar alltmer ju längre filmen pågår.

Det är en spännande historia men toklång (2 h 38 min) och rakt kronologiskt berättad, trist efter en timme.

Jag hade höga förväntningar och Carlos lyckas inte leva upp till dem. Det är få närstudier av terroristens hjärna, men väldigt många klipp med Carlos snygga rumpa.

Läs hela recensionen i onsdagens nummer av Fria Tidningen.

Ännu ett tips till festivalledningen: skriv i katalogen vilka spårvagnsalternativ som finns för respektive biograf (förslagsvis i anslutning till biografens namn och adress). Nu vill ni att vi ska ta 6:an överallt, men det finns ju andra linjer, ibland mer effektiva.

I går kväll var vi på nyrenoverade Lagerhuset, där huvuddelen av festivalens seminarier hålls. Det bjöds på glass och en minglande Pagrotsky vinglade med ölglaset. <!--break-->En gubbe såg ut som Lars Norén men vi kom fram till att det nog inte var han. Kändisspotting är en viktig ingrediens för en bra festival.

Såg Parking lot movie som jag återkommer till senare, fantastiskt kul dokumentär om "det optimala slackerjobbet". Vad gör en parkeringsvakt om dagarna? Just det, ingenting. Se den!

Nu har jag precis sett Flickorna från Dagenham (det blev den) om strejkande kvinnor på en Fordfabrik i 60-talets England. Kul, inspirerande och klart sevärd men levde inte riktigt upp till det enorma förhandsintresset. Draken - en av Sveriges vackraste biografer, vilket jag nu fått erfara - var fylld till den sjuhundrade platsen. Det var lika värt att se biografen i sig som filmen.

Klasskamp i feelgood-format känns lite förvirrande, helt enkelt.

Den konstnärliga dokumentärfilmens framtid är hotad. Det menar Claas Danielsen från festivalen Dok Leipzig. På videolänk förklarade han sin oro under ett seminarium på House of Win-Win (28/1).<!--break-->

- Den artistiska dokumentären är en nischad produkt som kräver särskild uppmärksamhet, även finansiellt. Nu har det gått inflation i lågbudgetproduktioner.

Nyss hemkommen från amerikanska Sundancefestivalen konstaterar han dock att den europeiska dokumentärfilmen "är vid god hälsa" vid en jämförelse. Men kanske inte så länge till. Det är en negativ trend att televisionens public service-kanaler inte längre i lika hög utsträckning betalar för konstnärlig kvalitet. Smala och mer experimentella dokumentärer är i riskzonen. Det uppstår ett glapp, allt oftare väljer att tv-kanalerna att köpa antingen lågbudget eller några mycket påkostade filmer, menar Danielsen.

- Inte ens tyska kulturkanalen Arte satsar lika mycket längre. Vi måste börja ställa krav på public service, och framför allt våra politiker på nationell och europeisk nivå så att de börjar försvara public service.

Samtidigt krävs nya, alternativa lösningar med tanke på att framför allt ungdomar inte tittar på tv i samma utsträckning längre. Så hur ska dokumentärfilmer av den typen Danielsen talar om nå ut i framtiden?

Jo, det finns hopp. Claas Danielsen är på väg att starta en fond för riskabla projekt, och har även byggt upp en europeisk dokumentärallians (Doc Alliance) som erbjuder en video on demand-tjänst.

Festivaler har en tendens att ställa den hängivne inför beslutsångest – av ett delikat slag. Just nu grubblar jag över om jag ska se Odjuret, Inside job eller Flickorna från Dagenham.<!--break--> Alla visas kl 10 Imorgon. Närgånget drama, dokumentär om kapitalismens girighetsmekanismer eller brittisk komedi om strejkande kvinnor? Som sagt, ett delikat problem. Fö är Condeco ett trevligt fik med gratis wifi, och nära till hagabion. Men vegopastan är sådär.

Det här är en av mina personliga favorit-i-repris middagar. Den har inte alltid mött stående applåder och hurrarop när jag serverat den, möjligen beroende på att den är *för* enkel, jordnära och nyttig.<!--break--> Älskar man däremot dessa egenskaper och framför allt morötter, då är den ett säkert (och snabbt) kort på middagsbordet.

Morotspasta med sojakorv 

2 portioner

3-4 sojakorvar
1-2 gula eller röda lökar
4 morötter (eller fler!)
1 burk champinjoner (här fungerar burkchampinjoner mycket bättre än färska smakmässigt) 
solrosolja
ca 120 g kvarg
salt, svartpeppar

till servering:
nykokt tagliatelle eller annan bandpasta

Sätt på vatten till pastan. Koka sedan den medan du lagar morotsröran på följande vis:

Finhacka löken. Skala och riv morötterna grovt. Fräs med olja i en kastrull i några minuter. Häll av vattnet från champinjonerna och häll sedan ner champinjonerna i lök-morotsblandningen och låt fräsa en stund. 

Skär korven i slantar och blanda ner med grönsakerna. Blanda sedan i kvargen, rör runt tills den smält och allt blivit genomvarmt. Salta och peppra. Servera med pastan.

Ett favoritminne från barndomens lördagsgodispåse var hallonkola. Som vuxen har jag aldrig stött på hallon plus kola i samma precis-just-rätt-konsistens-och-smak som då.<!--break-->Men den här hemlagade varianten minner åtminstone lite, lite om de där alltid soliga, alltid goda barndomssomrarna... 

Att ha en matlagningstermometer till hands för att kolla koktemperaturen för rätt kolakonsistens rekommenderas varmt. 

Receptet innehåller grädde, jag har inte provat att laga det med exempelvis havregrädde. 

Hallonkola

ca 30 stycken

200 g frysta hallon
1 msk färskpressad citron- eller apelsinjuice
2 dl socker
2 dl grädde (35%)

Tina hallonen. Pressa dem genom en sil för att få en hallonpuré. Det bör bli ungefär 1 deciliter. Häll ner purén i en liten tjockbottnad kastrull tillsammans med de andra ingredienserna. Låt koka upp, rör hela tiden. När värmen nått 124 grader är kolan klar.

Har du inte en matlagnings-termometer kan du droppa lite kola i ett glas kallt vatten, kan den formas till en liten, fast kula är kolan klar.

Häll ut kolasmeten på ett bakplåtspapper cirka 20 x 20 centimeter. Låt svalna. Skär/klipp därefter kolan i bitar. Slå in i bakplåtspapper. Förvaras i rumstemperatur. 

De där dagarna när man inte orkar med omständlig och tidskrävande matlagning, då är det skönt att ha ett litet lager med snabba, goda och helrätta recept. Som inte behöver vara soppor. För min del är mat som innehåller morötter eller/och rödbetor alltid helrätt. Vilket således omfattar denna rätt - rörakor. Tre ingredienser, lite olja och kryddor, lite rivjärnsjobb, stekning, klart.<!--break-->

Som varandes vegetarian brukar jag servera mina rörakor med lite fetaost, men det går naturligtvis att hoppa över eller ersätta med något annat passande veganskt. Ja, vill du tipsa om vad du som är vegan tycker om att äta ihop med rödbetsrätter, då blir jag riktigt glad, lämna en kommentar!

Rörakor

ca 4 portioner

8 potatisar
8 rödbetor
1 gul lök
solrosolja
salt, svartpeppar
ca 1 tsk timjan eller mejram

till servering:
fetaost

Skala potatisen och rödbetorna. Riv sedan dessa grovt. Hacka löken fint. (Allt detta görs minst kladdigt i en matberedare med fungerar även för hand naturligtvis.) Blanda väl och krydda. 

Klicka ut rörakorna platt i stekpanna och stek i olja ungefär tre minuter på varje sida på medelvärme. 

Smula eventuellt över fetaost (eller annat gott) vid servering.

Jag fick nyligen frågan hur många år jag trodde det skulle ta innan papperstidningen är död.<!--break-->

Medveten om att alla sådana försök till förutsägelser kan förvandla en till en ny Ines Uusman svarade jag: "mellan 10 och 100 år". Då är jag åtminstone redan död om det visar sig att det aldrig hände.

Men det är helt klart att nätet redan har förändrat papperstidningens roll totalt. Läget är ett annat idag än för bara sex år sedan när vi startade Göteborgs Fria. Då fanns ordet blogg inte i ordlistan och Youtube hade inte öppnat.

Internet har sedan dess förvandlat vanliga dagstidningar till ett slags magasin. De är sällan först med nyheter utan får komma med någon form av uppföljning morgonen efter. Vi som har lägre utgivningstakt och bara kommer en gång i veckan, vad blir vi?

Om vi vore en vanlig tidning skulle vi knappast ha något existensberättigande alls, men vi är ju speciella. Vi startade för att korrigera ett urspårat medieklimat och det behövs tyvärr fortfarande.  Skillnaden är att det nu behövs på fler ställen.

En del folk som inte är rädda för att ta fram spåkulan menar till exempel att telefoner som inte går att surfa på snart är lika utdöda som skrivmaskinen. Och om ni läsare har tänkt börja ta del av nyheter i mobilen allihopa, så ska vi se till att det inte bara är fulmedia som finns där. Det är ett nyårslöfte!

Fotnot: Ines Uusman, infrastrukturminister på 1990-talet, är för evigt känd för citatet "Internet är en fluga som kanske blåser förbi." Hon har dock aldrig sagt det, utan det verkar ha varit en kreativ rubriksättare som missuppfattade henne. Seriös journalistik behövs mer än någonsin i nätets tid när ryktena surrar som flugor.

Det här jättegoda receptet på dinkel-fetaostbaguetter passar utmärkt till någon av förra veckans soppor. Enkelt att variera med annan ost/grönsaker/mjöl, pröva dig gärna fram till vad som passar dig.<!--break-->

Personligen vill jag hellre använda så mycket dinkelmjöl som möjligt framför vetemjöl (snällare mot magen). Men för att få rätt och hanterbar konsistens på degen behöver man använda mycket, mycket mer dinkel- än angiven mängd vetemjöl. Man får pröva sig fram, deciliter för deciliter. Måtten nedan är således inte helt exakta! Min erfarenhet är också att dinkelbröd gräddas mycket fortare än vetebröd. Ha därför extra koll på ugnen/brödet och tiden.

Nu bakar vi!

Dinkelbröd med fetaost

1 l vatten
50 g jäst
1 msk salt
ca 5 dl vetemjöl - obs testa dig fram som jag skrev ovan
ca 7 dl dinkelmjöl - obs testa dig fram som jag skrev ovan
150-200 g fetaost
2 dl riven vegetarisk ost
ca 2 dl mjöl till utbakningen

Blanda jästen med ljummet vatten i en matberedarens skål. Tillsätt salt. Tillsätt mjölet pö om pö medan maskinen hela tiden arbetar. Degen ska inte vara för fast, men inte heller för lös. Att den släpper från kanterna är en bra indikator på att den är den är redo för jäsning.

Degen kommer att jäsa mycket. Låt den därför inte stå kvar i matberedaren eller täck med finaste kökshandduken... Låt jäsa under handduk cirka 30 minuter.

Strö därefter ut lite mjöl på bakbordet. Häll ut degen (som kommer att vara ganska lös och luftig om du använt mycket dinkelmjöl). Knåda den och använd sedan en kavel för att kavla ut den till en rektangel. Smula fetaosten, sprid ut den rivna osten jämnt över degen. Vik därefter den ena halvan över den andra.

Skär sedan i skivor om 2-3 centimeter och snurra dem. (Jag brukar få ungefär 10-12 baguette-formade bröd). Lägg dem sedan på en bakplåt med bakpapper och låt dem jäsa i 15 minuter (utan att täcka över). Pensla gärna bröden med lite vatten eller solrosolja för att ge dem en frasig yta vid gräddning.

Sätt ugnen på 200 grader medan bröden jäser. Grädda dem sedan i 20-25 minuter (glöm inte att kolla gräddningen under tiden med tanke på att dinkelmjölets behov av gräddningstid skiljer sig från vetemjölets). Låt sen bröden svalna på ett galler (utan att täcka över).

Att äta dem ljumma med en klick smör är... himmelskt. De fungerar bra att frysa in och tina i mikron. Perfekt som en snabbmåltid toppat med färska grönsaker.

Få saker i matväg är så enkla att göra, variera, tycka om som soppor. Med en bunt grönsaker och en handmixer sveper man raskt ihop en fin skål närande soppa. Gärna med ett gott hembakat bröd (som det mycket väl kan tänkas komma ett recept eller två på framöver).<!--break-->

Här en sopptrio som värmer särskilt gott den här tiden på året; en härligt krämig blomkål/morotssoppa, en solig paprikasoppa och en kryddig linssoppa.

För mig är recept sällan menade att följas slaviskt (och är det de så är de inte min sorts recept). Således kan den angivna mängden grönsaker justeras lite efter tycke och smak. Först ut:

Blomkåls-morotssoppa

3-4 portioner

500 g blomkål
2 morötter
2 grönsaksbuljongtärningar
8 dl vatten
2 dl mjölk/havremjölk
1 dl creme fraiche (kan uteslutas)
salt, svartpeppar

Skala och skär blomkålen och morötterna i bitar (eftersom soppan ska mixas efter att ha kokat är det inte så noga med storleken på bitarna). Lägg dem i en kastrull tillsammans med vatten, buljongtärningar och mjölk, koka upp och låt koka i cirka 20 minuter.

Mixa sedan ihop koket med handmixer (alternativt häll soppan i en blender). När soppan är krämig, tillsätt eventuellt créme fraiche, salta och peppra. Känns soppan för tjock efter mixandet, tillsätt mer vatten.

Paprikasoppa

4-6 portioner

7 stora röda/orange/gula paprikor
5-8 schalottenlökar
2 dl créme fraiche (kan ersättas med havremjölk, prova dig fram med mängd för en konsistens som passar dig)
1l grönsaksbuljong
solrosolja
salt, svartpeppar, timjan

Dela och tärna paprikan och schalottenlöken. Kör dem i en matberedare. Välj själv om du vill ha helt slät eller mer "bitig" röra.

Fräs paprika/schalottenröran i en gryta med solrosolja. Häll i grönsaksbuljongen och créme fraiche. Krydda, koka upp och låt puttra i några minuter.

Kryddig linssoppa

4 portioner

1 gul eller röd lök
2-3 msk garam masala
1 kanelstång
3 msk solrosolja
200 g gula eller röda linser
1 burk krossade tomater
5-8 dl grönsaksbuljong, beroende på hur tjock soppa du vill ha
salt, svartpeppar, lite honung
(hackad persilja att strö över)


Hacka löken och fräs med kryddorna, kanelstången och oljan i en stor kastrull på medelvärme i några minuter. Se till så det inte bränns vid. Häll i linserna och rör om. Häll därefter ner de krossade tomaterna och buljongen, låt småkoka under lock i cirka 20 minuter tills linserna är mjuka.

Krydda med salt, peppar och smaka av med en skvätt honung. Häll upp i vacker skål. Njut.

Här följer lite tips på vegetariska och veganska alternativ att duka upp på julbordet. Gott, nyttigt (det söta är som alltid hälsa för själen), från enkelt och lättlagat till de rätter som kräver mer tid och vilja. Lite salt, lite sött, lite stort, lite smått.<!--break-->

I ärlighetens namn har jag aldrig varit särskilt förtjust i julmat. Rödbetssallad (recept på en god, fräsch sådan som ett mer än utmärkt alternativ till snabbköpets tillsatsberikade kladdighet kommer inom kort i en blogg nära dig), Ris á la Malta och jag är nöjd.

Men för de som vill ha lite inspiration i tider av vad-ska-jag-laga-för-vegetariskt-till-jul-i-år, kanske kan ni hitta något tilltalande bland dessa recepttips med länkar till sådant jag samlat på mig men i flera fall inte haft möjlighet att äta eller testlagat själv ännu. Det enda jag kan säga om dem är att de låter väldigt goda. Oavsett tid på året. Somligt vegetariskt, somligt veganskt.

Det matiga

Fyllda champinjoner

Finfint, lättlagat tillbehör är dessa fyllda svamphattar. Ja, jag har provsmakat och ger alla tummar upp.

Tryffelbrysselkål

Avocado och grönsaksröra (engelskt recept)
Att tillsätta svarta bönor rekommenderar jag varmt.

Sojabullar

Svamp och nöt Wellington (engelskt recept)

Griljerad kålrot

För den som, till skillnad från mig, är lagd åt fuskkötthållet finns här några länkar till hur man tillagar rätter av seitan. Fler recept hittar man på nätet, varsågod och sök.

Här var ett 
här var två 
och här var tre 

Det söta

Ingen december är som den ska utan lussekatter. Men jag är en finsmakare, de allra flesta faller mig inte i smaken. För torra, för degiga, för jästiga, för söta, för lite saffran, för smaklösa... Länge har egna lussebullar smakat bäst. Nyligen smakade jag dock några som möjligen är (det bär mig emot att säga) ännu godare. Alla då närvarande var eniga om dessa bullars förträfflighet.
Obs, saffransmaken kommer enligt uppgift fram mycket mer om man tillsätter saffran i det heta smöret, som det står i receptet.

Extragoda lussebullar

Vegansk nougattårta

Kokos-körsbärs kakor (engelskt recept)

Juligt nötbräck med superbär

Hoppas ni hittar något trevligt, nytt att prova på till det vegetariska julbordet i år. Kanske blir ni till och med inspirerade att hitta på egna rätter till ert vegetariska julbord. Ha en god vegetarisk jul därute!

Här ett enkelt och fräscht alternativ till färdigköpt rödbetssallad. Perfekt tillbehörssallad vilket tid som helst på året, men kanske extra fin på julbordet. Även enkel att variera med olika nötter och salladsblad.<!--break-->

6 stora rödbetor
1 dl solrosfrön (mer eller mindre efter behag)
1 påse färsk babyspenat
½ dl-1 solrosolja
2 msk äppelcidervinäger
1,5 tsk torkad timjan (eller färsk)
salt (gärna havssalt), svartpeppar
(1 grönt syrligt äpple för den som tycker om smakbrytningen)

Tvätta rödbetorna men låt skalet sitta kvar under kokningen. Koka i vatten tills de känns mjuka (20-40 minuter beroende på storlek). Låt svalna, skala och tärna därefter. (Skala och tärna äpplet.) Blanda med spenat och solrosfrön i en skål.

Rör ihop olja, äppelcidervinäger, timjan, smaka av med salt och peppar. Häll över salladen. Blanda ihop och låt dra ett tag innan servering, med fördel över natten. Men vänta då med att blanda ner solrosfröna till serveringen.

Självförsörjning är temat för dagen. Till skillnad från i min farfars ungdom är självförsörjning i dag något radikalt eller lite skumt. Ofta är det förknippat med helylle-hippiefamiljer som flyttar ut på landet och kardar sin egen ull. Det passar i alla fall inte ihop med bilden av storstadsmänniskor. Det tror jag vi bör ändra på.

En vän sa till mig nyligen att han försökte avkapitalisera sig. Jag vet inte om ordet är vedertaget, men vad han menade var att så mycket som möjligt frigöra sig från principen om köp och sälj, för att mer självständigt och fritt kunna använda sin tid till det han ansåg meningsfullt. Att producera sin egen mat är ett tydligt sätt som avkapitaliserar.

Det går utmärkt att producera mat i storstäderna genom kolonilotter, tomter, rabatter, grönområden och annat. Det går också att som samlare; genom nötter, bär, frukt och svamp, införskaffa delar av årsbehovet. För självförsörjning behövs dock en del kunskaper som har glömts bort sedan farfar var barn. Jag tänker här på gamla konserveringsmetoder, att sylta, safta, koka in, torka, lägga in, och inte minst mjölksyra.

Jag vill slå ett särskilt slag för mjölksyrejäsning. Det är ett sätt att lägga in grönsaker som samtidigt förhöjer smak och näringsvärde. Mjölksyrejäsning har använts mycket i Östeuropa, Ryssland och Japan. Mest känd är väl surkålen. Annat vanligt att syra är morötter, gurkor, blomkål med mera. Mig veterligen är mjölksyrning den enda konserveringstekniken som faktiskt förhöjer näringsvärdet i grönsaker när de lagras. Forskning har visat att de mjölksyrebakterier som bildas i en syrningskultur stärker immunförsvaret, och principen för mjölksyrade grönsaker är samma som för andra syrade produkter tillexempel surdegsbröd och yoghurt.

Ingredienserna i en syrning är havssalt ca 1-1,5% av syrningens totala volym, vätska (antingen saltat vatten, eller grönsakernas egen inneboende vätska), de grönsaker man vill syra och eventuella kryddor. Grönsakerna ska vara ekologiska eftersom besprutade grönsaker innehåller gifter som kan hindra jäsningsprocessen. I fallet surkål packar man tillexempel en steril glasburk med riven kål, så hårt att vätskan från kålen täcker innehållet. Detta får du till genom att först banka på kålen och sedan med knytnäven trycka ner den i burken. Man varvar lite salt mellan lagren av kål och när vätskan når över kålen och cirka en femtedel av burken återstår kan man försluta burken. Syrningen placeras först varmt (rumstemperatur+) i cirka en-två veckor, och sedan kallare. Jordkällare är då den ultimata förvaringen, men för alla oss som inte har en sådan får uppfinningsrikedomen flöda; en ouppvärmd källare, ett kyligt vindsförråd, en nedgrävd stuka, en isolerad låda på en balkong, ett kallskafferi etcetera. Syrningen ska stå i minst en månad innan den är redo för förtäring. Under tiden utvecklas mjölksyrebakterier i burken och innehållet blir surt/syrligt, näringsrikt och väldigt gott.

Min kärlek till syrade grönsaker startade när jag var liten. Min mor var 70-talsvegeterian och hälsokostare. Syrran och jag brukade få var sin burk mjölksyrade grönsaker på julaftons morgon. Då var julen räddad. Mitt mål för året är att tillsammans med vänner syra för ett årsbehov, och till julbordet förstås. Vi får se om det lyckas.

Här på matbloggen tänker jag dela med mig i ord och bild inom ett begränsat område. Nämligen vegetarisk mat och recept.

Sedan en tid tillbaka ger jag en hjälpande hand till (och lär mycket av) webbredaktör Caspar med det vardagliga webbredaktionella och Fria Tidningars knoppande närvaro inom sociala medier.

Blogg-formatet upplever jag exempelvis som en ypperlig chans att på ett personligt, lättsamt, snabbt och enkelt sätt dela med sig av allehanda tankar, ting, möten och intryck samtidigt som öppnar upp för givande interaktion med läsaren.

Vanligtvis skriver jag personlig blogg på annat håll, på engelska. Men här på redaktionsbloggen tänker jag dela med mig i ord och bild inom ett mer begränsat område. Nämligen vegetarisk mat och recept, stundom vegansk, (även om jag erkänner mig ganska vilsen på det veganska området. För närvarande, än finns hopp om bättring).

För mig ska mat vara lagad med kärlek och goda råvaror, välsmakande, näringsrik (färgrik) och mer än gärna lättlagad. Samt inte minst (om möjligt) vara tilltalande att se på. Första intrycket betyder mycket, även när det gäller mat. 

För övrigt anser jag också att all mat bör innehålla minst en morot. Därtill att ju mer morötter man äter desto mer har man förtjänat en trevlig efterrätt. Eller en mysig fika. 

Ja, de kommande vegetariska guldkornen kommer även att omfatta restaurang- och café-tips (inrikes och utrikes). I den bästa av världar skulle dessa naturligtvis enbart vara vegetariska/veganska sådana, i brist på sådan värld kommer jag även att nämna restauranger som har fina vegetariska alternativ.

Hoppas vi ses här i redaktionsbloggen framöver!

/Pia

Vår stödkampanj går över förväntan. Nu ser det ut som om vi kan nå alla våra mål för tidningarna. Det trodde vi inte ens själva. Men det är osäkert in i det sista.<!--break-->

Nya preliminära siffror från prenumerationsavdelningen visar att vår tidning Landet Runt – i väntan på Malmö Fria för tillfället ligger på rätt sida av presstödsgränsen, vilket är det allra viktigaste.

Dessutom verkar det som om både Stockholms Fria och Göteborgs Fria kan slippa få sänkt presstöd, men det är fortfarande väldigt oklart. Där skulle vi fortfarande behöva minst 200 nya prenumeranter på varje för att vara helt säkra.

Varför redovisar vi inga exakta siffror? Därför att vi inte har dem. När presstödsnämnden gör sin bedömning går de inte på hur många prenumeranter en tidning har vid årsskiftet utan hur många den har haft i genomsnitt under året.

Eftersom vi har legat under stödgränsen en stor del av året måste vi nu ta oss upp en bra bit över gränsen. Och ju senare siffran stiger desto högre måste den nå för att höja snittet tillräckligt.

Det är också därför vi inte kan säga hur många nya prenumeranter vi behöver – en prenumeration denna veckan är värd mycket mer än en som kommer in om en månad.

Så allt vi vet är att det uppenbarligen är många som vill att vi ska finnas kvar och att det här uppsvinget antagligen kommer att rädda flera av våra tidningar. Men allt beror på om det fortsätter så här eller om det slutar komma in nya prenumeranter.

Vi testar just nu ett nytt och förhoppningsvis bättre kommentarssystem här på bloggen. Säg gärna hur du tycker det funkar. Om det faller väl ut går vi över till detta även på våra nyhetssidor.<!--break-->

Vi har fått en del klagomål på vårt kommentarssystem, och jag förstår det. Det är inte så snyggt och när man ska svara på en kommentar hamnar det man skriver längst ner istället för i anslutning till det man svarar på, och så vidare.

Därför har jag nu installerat Disqus här på bloggen. Det är en social kommentarstjänst som göra att diskussionen kan fortsätta vidare utanför vår sajt. Jag tror att det här blir mer användarvänligt och underlättar diskussioner. Och självklart vill vi så långt det går låta alla läsare bli delaktiga och få uttrycka sig. Det är en del av vad Fria Tidningar står för.

Andra som använder Disqus är till exempel www.nyhetskanalen.se (TV4). Vill du läsa mer kan du göra det på www.disqus.com

Pröva gärna, och säg vad du tycker. Om du har några problem med funktionen så skriv det och tala gärna om vilket operativsystem och vilken webbläsare du använder.

P.s. Många problem på webben beror på Microsofts webbläsare Internet Explorer. Uppdatera gärna till senaste versionen av Explorer, eller ännu hellre: byt till en bra webbläsare som till exempel Firefox, Opera eller kanske Google Chrome.

Vi får in jättemånga nya prenumeranter – men har långt kvar.<!--break-->

Sedan vi drog i gång vår stödkampanj på webben och i tidningarna i slutet av förra veckan har vi fått in hundratals nya prenumeranter. Det är fantastiskt roligt att så många tycker att våra tidningar är viktiga. Om det fortsätter i den här takten kommer vi att klara målen och förhoppningsvis inte behöva lägga ner någon tidning.

Men då måste det verkligen fortsätta i den här takten. Här på redaktionen kämpar vi på som galningar och försöker komma på nya sätt att sprida ordet samtidigt som vi pusslar ihop nästa tidning. Inom kort går ett mail ut till alla som inte förnyat sina prenumerationer för att få dem att skicka in den där fakturan som kanske ligger och skräpar i någon byrålåda.

Vi är otroligt tacksamma för all hjälp vi redan har fått från våra gamla och nya prenumeranter. Om du vill göra något finns det flera möjligheter:

1. Mest uppenbart: Ta en prenumeration – just nu får du en lokaltidning i tre månader för bara 93 kronor.
2. Ge bort en prenumeration – du får två nummer av klimatmagasinet Effekt som tack.
3. Sprid länken till vår stödsida till dina vänner och ovänner:
   http://www.fria.nu/fria-behoever-ditt-stoed
   Om du har Facebook kan du gå in på sidan och klicka "gilla" så dyker länken upp i dina vänners nyhetsflöde. På stödsidan kan du också kommentera och ställa frågor om kampanjen.
4. Hjälp dina vänner att få upp ögonen för oss genom att dela med dig av artiklar som du gillar på vår sajt. Du som har Facebook kan klicka på "gilla"-knappen som finns under varje artikel. Andra delningsalternativ finns längst upp till höger på varje artikelsida.
5. Ännu ett alternativ är att bjuda in vänner till vårt Facebook-evenemang. De som deltar får löpande information om hur det går (men inte så ofta att det blir jobbigt, vi lovar).

Det var allt jag kan komma på nu. Har du fler förslag, posta dem gärna i kommentarsfältet nedan.

Vi har en bit kvar, men vi ska nog fixa det här!