Snacket om The Artist började vid vissa festivaler förra året, har fortsatt skramla under hösten och utvecklats till högljudda skrin av lycka under Hollywoods "awards season". Filmen är gjord av en relativt okänd regissör med ett namn som är nästintill omöjligt att stava rätt (Michel Hazanavicius), med två relativt okända skådespelare (Jean Dujardin och Bérénice Bejo) i huvudrollerna. Dessutom är den en stumfilm. Så, vad är grejen?
Grejen är att den är bra. Så enkelt är det. Extremt välgjord in i minsta atom, från briljant foto och scenografi till formidabelt skådespeleri. Och Jean Dujardins filmstjärnesmajl sitter som en smäck.
Enkel handling. Hollywood, sent 1920-tal. Ljudfilmen kommer, trist för stumfilmsstjärnor som inte klarar övergången. Lätt att tänka Singin in the Rain eller kanske rentav Sunset Boulevard, men det här är något annat, seru.
Här är det George Valentin, en Douglas Faibanks/John Gilbert-liknande storstjärna som inte inser att ljudfilmen är det enda rätta och i en nedåtgående spiral förlorar allt. Parallellt med hans väg utför går den unga skådespelerskan Peppy Millers karriär rakt upp.
För den som gillar gamla Hollywood är The Artist omissbar. Referenserna är otaliga, allt från detaljer som Citzen Kane-inspirerat foto här och där och Garboklassiska "I want to be alone" till den före detta stjärnan som på Norma Desmond-manér sitter och kollar på sina egna gamla filmer och drömmer sig tillbaka. The Artist är helt enkelt en enda lång kärleksförklaring till gamla Hollywood, en kärleksförklaring utförd med självdistans och värme. Dessutom ser den redan i förtexterna ut som en gammal klassiker. Pluspoäng.
Dokumentärfilmen lånar alltmer från fiktionen och vice versa. Det är den inte så spännande slutsatsen efter ett annars givande samtal på Lagerhuset mellan fyra danska filmare (hölls med anledning av festivalens danska tema).
Den danska dokumentärscenen är särskilt vital just nu. Kanske hybridformer är nödvändigt för att skapa intresse?
- Reality shows och att folk dokumenterar sig själva har tagit över det traditionella sättet att göra dokumentärfilm. Det är en enorm förändring och det är klart att det förändrar synen på hur en dokumentärfilm är, säger Birgitte Stærmose, regissör (Room 304, som inte är dokumentär).
- Min generationen har försökt ta dokumentären till tv och bio, göra den mer publikvänlig. Vi försöker göra dokumentärer som är underhållande, ”cinematic documentary”, säger regissören Eva Mulvad.
Termerna dokumentärfilm/fiktion håller alltså på att tappa både form och innehåll, ungefär vad postmoderna teoretiker sagt i 30 år. Spelfilmsregissörer lånar dokumentära metoder och vice versa.
Men det finns fortfarande viktiga skiljelinjer. I dokumentärfilm måste man utgå från verkligheten. Regissören har inga skådespelare, utan får hoppas att verklighetens ”karaktärer” fungerar framför kameran, och att verkligheten är tillräckligt intressant när den äger rum. Som dokumentärfilmare jagar du alltid det där ögonblicket, ”the dramatic now”. Är man bortrest när det ögonblicket äger rum, ja då har det gått förlorat för alltid. I fiktionen kan du rekonstruera det. Men det går i dokumentärfilmen också, poängterar Eva Mulvad:
- En scen i min film The good life gjorde vi i efterhand. Familjen mindes sorgen och kunde spela upp det som hade hänt. De kunde berätta för mig på ett ”sant sätt” även om det inte skedde just då.
Men varför är vår tid så upptagen vid att ringa in vad som är verklighet och vad som är fiktion? Precis samma debatt finns ju inom litteraturen.
- Gråzonen stör folk och jag förstår det faktiskt inte inte. Ju svårare det blir att definiera dokumentärt/fiktivt, desto större blir trycket på att göra det, säger Birgitte Stærmose.
Kanske är det så enkelt som Mads Mathiesen (Teddybear) menar.
- Det handlar om att man vill veta om det är sant eller inte. När jag gör film sätter jag inte upp scener. Jag spelar in i en bar med riktiga människor. Jag försöker få folk att agera men samtidigt vara sig själva. Mina filmer är så realistiska. It's a great way of doing fiction.
Döm inte landet efter filmen, som det gamla ordspråket lyder. Eller hur det nu var. Skulle japaner verkligen vara som dem i Quirky Guys and Gals hade de varit ett smått galet folk.
Filmen är egentligen fyra kortfilmer som inte har med varandra att göra förutom att de handlar om lätt skruvade personer. Och i grunden om ensamhet. Ganska svart i botten alltså men utan något vältrande, sättet på vilket personerna hanterar ensamheten är roliga, helt enkelt. Och omotiverade plötsliga smockor är alltid kul. Det blir absolut gapskratt, men det är inga råa skratt åt hur dumma alla är, tvärtom tycker du om de lagom knäppa men oförargliga personerna.
Som hejaklackstjejerna som går runt dagarna i ända och muntrar upp folk med ramsor och dans, eller hemmafrun som tar hand om sparkade kostymnissar så att de ska ha någonstans att vara på dagarna. Den minst skruvade historien är den om den oansenliga och olyckligt kära tonårskillen som upptäcker att han blir en riktig kalaspingla om han klär ut sig till tjej. Alltså gör han det och blir kompis med henne han är olyckligt kär i. Den berättelsen är mest söt. Och totalt fördomsfri, vilket är skönt.
I beskrivningen till filmen står det att den ”bjuder på färgstarka och roande inblickar i det moderna Japan”. Okej, då är det väl bara att vara beredd på att bli hysteriskt uppmuntrad av tre tjejer i fåniga klänningar om man kommer dit då.
En och en halv timmes ren njutning, det ni!
Efter ett välriktat tips såg jag den norska Revolt (en kass svensk titel för övrigt, i original heter den Sønner Av Norge), en helt fantastisk sak om en kille som försöker revoltera mot sin far. Tänk en mysig proggaktig pappa på 1970-talet med inställningen att man ska uttrycka sina åsikter och att allt hans barn gör är okej. Inte lätt att revoltera mot, men man kan ju alltid försöka. Nikolaj blir punkare, gör Johnny Rotten till husgud, kör en säkerhetsnål genom kinden och springer runt och spottar. Pappan hänger på och tycker det är fint att sonen står för vad han tycker och känner och är så rätt och så fel samtidigt. Han blir polare med sonens polare, lyssnar på Sex Pistols och diskuterar punkens budskap på ett djupare plan och det verkar för många som en dröm. Men för den som har en sådan förälder är det inte lätt. Föräldrar ska liksom opponera sig mot det som barnen gör, det ingår i hela konceptet.
Förutom en lycka över att det görs filmer som denna medförde Revolt också ett litet gött nostalgibegär, så det var bara att sticka hem, rota fram Never Mind the Bollocks och tacka mig själv för att jag fortfarande har en fungerande vinylspelare. Punken lever.
- Det är som ett lotteri, säger en kvinna i kön bakom mig och dissar någon film hon såg igår.
- Men enligt katalogen är ju alla filmer jättebra, skrattar hennes kompis.
Händelsen väcker en tanke jag hade redan på vägen ner: tänk om en 180-sidig tärning avgjorde vilka filmer du skulle se? Själv är jag inte så äventyrlig, jag vill ju välja det som intresserar mig. Tänk att tvingas genomlida ett tre timmar långt lågmält drama eller en och en halv timme ytlig och alltför lättsmält amerikansk komedi!
Men samtidigt; känslan av besvikelse skulle förmodligen minska utan några förväntningar alls. Och risken att tvingas genomlida sådana filmer finns där ändå, hela tiden.
Valfriheten är en tvångströja. Varje film kan rent hypotetiskt ha varit bättre än den du valde att se. Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Joslyn är en ledsen 19-årig tjej som fått jobb som hemvårdare. Under ett par dagar ska hon ta hand om Frank. Familjen är rätt glada att få lämna den rullstolsburna grönsaken, pappan i huset nästan springer ut ur huset.
Joslyn lämnas i det öde huset, knappt med mobiltäckning och utan internet, med "Bibeln" - en uppsättning regler som den neurotiska familjen satt upp kring Frank. Naturligtvis inget en 19-åring bryr sig särskilt mycket om. Hon utmanar sina egna begränsningar och familjens försök att rama in verkligheten, för Franks tystnad är naturligtvis en spegling av Joslyns egen instängda sorg. Så börjar saker hända i huset. Joslyns mobil verkar få fötter. Är Frank verkligen handikappad på riktigt?
De första 45 minuterna av Mark Jacksons debut Without segar sig fram, det är alldeles för lång transportsträcka till den utlovade spänningen. Ibland bränner det till, som när Joslyn hittar en gitarr och sjunger så vi smälter. Då blir hennes längtan efter flickvännen också vår.
Without är väl vad man skulle kalla en modig och annorlunda film och kvinnlig sexualitet ser vi nästan aldrig skildrat så här närgånget i amerikansk film. Det finns i själva verket ett europeiskt, nästan svenskt anslag här.
Men jag blir besviken, kanske mest på att filmkataloger ljuger så bra. Detta lågmälda identitetsdrama har i katalogen blivit en "psykologisk thriller", men thrillerinslaget är så ogenomfört och svagt närvarande att vi hade klarat oss lika bra utan det.
Och jag kunde nog ha varit utan Without.
Madonna är en duktig artist. Hon kan sjunga och dansa och provocera katoliker och sälja skivor och ha lustiga strutar på tuttarna. Och tydligen är hon en fena på att skriva barnböcker. Hon har som bekant även skådespelat, med blandad framgång. Nu har denna multiartist regisserat, varit medförfattare till och producerat W. E., en film om den berömda kärleksaffären mellan Wallis Simpson och Edward VIII. Och resultatet? Nja. Det är, kanske inte helt överraskande, musikläggningen som fungerar bäst i den här extremt ojämna och hackiga historien.
Regissör Madonna har massor av tankar och idéer om ett rikt och maffigt bildspråk, symbolik och spännande kameravinklar och försöker få in så mycket som möjligt. Följden blir ett rörigt amatörskimmer över stora delar av filmen. Men en del funkar. Grundtanken, att från Wallis perspektiv visa den berömda skandalen då Edward tvingades abdikera, är bra. Att väva ihop en nutida beundrares liv med Wallis är intressant och i slutet blir det även en diskret vink om hur prinsessan Diana ofta behandlades. Men filmen som helhet är inte mer än sådär, trots att den helt uppenbart är ett "labour of love".
Favoritscen? En halvpackad Wallis dansar på ett cocktailparty och musiken övergår från tidstypisk 30-talsmusik till Sex Pistols' Pretty Vacant.
Bold, funny, exciting, quick, witty, original, excentric, radical... Det är ingen hejd på adjektiven från intervjupersonerna som beskriver ”the guru of the new left”, en av förra århundradets viktigaste amerikanska intellektuella. Kanske ska det vara så i en film som heter Paul Goodman changed my life. Men det blir lite lätt romantiserande.
Paul Goodman (1911–1972) var pacifist, anarkist, jude, bisexuell, poet, terapeut, filosof, lärare, pjäsförfattare och humanist. En intellektuell av den gamla skolan. Han rörde sig fritt i alla läger oavsett om han hörde hemma där eller ej; litteratur, skolfrågor, vetenskap – han hade en åsikt om allt, och ”every idea mattered”.
Han var enligt den samstämmiga bilden i filmen oerhört karismatisk, vältalig och mångordig, alltid med glimten i ögat. Oftast förändrade han faktiskt också folks liv i grunden. ”Även om han bara gav en avsugning till en ung man, är jag övertygad om att han lärde också denne något med stor ödmjukhet. He was a teacher to everyone”, säger en av de överväldigade intervjupersonerna.
– Han förändrade mitt liv också, berättar regissören Jonathan Lee. Jag började läsa honom som 17-åring och det var något hos honom som fastnade. Han blev en viktig person för mig även om jag aldrig träffade honom. Jag riskerade att bli inkallad till Vietnam då och det ville jag verkligen inte. Min egen far var för kriget, som många fäder var på den tiden. Därför blev Goodman som en ställföreträdande far.
Baksidan av myntet var förstås det gamla vanliga: den Stora Intellektuella Personligheten var extremt självupptagen och skröt om att han minsann alltid var hemma till middagen. Vad var det att skryta om, för vem lagade middagen? Frun Sally, som fick svälja förtreten när Goodman var ute och raggade på sjömän eller studenter. ”Han stötte på alla”, berättar en gammal vän.
Med Noam Chomsky ingick Goodman i gruppen Resist som uppmanade unga amerikaner att bränna sina inkallelseorder till Vietnam, med risk för långa fängelsestraff. Hans visioner om deltagardemokrati och ekologiskt tänkande finns i dag överallt och han var med och introducerade gestaltterapin. Ändå är det knappt någon i Sverige som känner till honom. Förrän nu.
Paul Goodman changed my life är en ordinärt berättad biopic som på det där lite långrandiga sättet låter en rad kända och okända personer uttala sig, en efter en. Men dikterna fungerar som en röd tråd och ger verkligen mersmak, poeten Goodman är filmens stora styrka. Dikterna är en ren fröjd att lyssna till och de har också börjat återutges i USA på senare tid, berättar regissören Jonathan Lee. Det är bara att hoppas på en svensk utgivning, även om en översättning knappast kan matcha originalet.
Det är min första festivalkväll (28/1) och jag ska äta nudlar på Taj Shanghai. En farbror får syn på min festivalkatalog och börjar tjöta. Han är biografföreståndare på Folkets hus i Krokstrand och det blir en riktigt underhållande och lärorik timme. Även om jag fortfarande inte vet riktigt var i Bohuslän det där Krokstrand ligger...
Nära Norge vet jag i alla fall, för många norrmän kommer dit på somrarna och då visar Folkets hus gärna norska filmer. Max Manus fick de visa två gånger, berättar min nyvunna bekantskap.
Jag inser att digitaliseringen och datoriseringen har nått långt och har fler fördelar än nackdelar (föreståndarens vision att locka bygden att spela bilspel den stora 24”-duken låter lovande). För det verkar ha varit lite meckigt att vara biografföreståndare med de gamla 35mm-rullarna: 45 min resa till Strömstad för att hämta film, 1 h trä upp film på rulle, 1 h 30 min för att visa filmen, 45 min resa tillbaka för att lämna filmen i Strömstad, 45 min resa hem. Oavlönat arbete. Folkets hus är värda all respect.
På Lagerhuset hålls traditionsenlig fest och mingel. Gruppen Vanligt folk gör inte så stort intryck på mig men Nina nånting sjunger som Siouxsie and the banshees blandat med Robyn och alla är glada. En teori poppar upp som vanligt, vi delar upp den i två så ni hänger med: 1) Göteborgare är gladare än stockholmare 2) för att de får vara det.
För sånt är systemet.
Med debuten Raja Sarajevo (1994) gjorde han ett outtalat ställningstagande gentemot den samtida ZTV-generationen och i Videocracy (2009) drog han banalitetens ondska till sin spets.
- Ironi är ett obehagligt fenomen, säger Erik Gandini och ringar till stor del in vad hans mångsidiga berättande bottnar i. I civilisationskritiska Surplus (2003) lånade han visserligen formspråk från musikvideo och reklam, men det var ett sätt att fylla tomheten med innehåll.
- Det var just då man började klippa digitalt och det gjorde det oerhört lekfullt. Men filmen var också en lek med musikvideoestetiken som inte var fylld med nånting. Alla gäspade när vi sa att vi gjorde en film om konsumtion. Vi ville kunna prata om konsumtion, men inte på det rationella sättet, utan göra det till en emotionell upplevelse, precis som reklamen.
Så han var före sin tid, kan man tycka. Det verkar i alla fall Konstnärsnämnden ha tyckt för nu förärar den Erik Gandini med årets Mai Zetterling-stipendium på 200 000 kronor. I ett möte på Hagabion i Göteborg berättar Gandini om sina filmer och sin syn på dokumentärfilmen. Han är en radikal filmare, men vill inte kalla sig politisk.
- Jag har svårt för begreppet politisk dokumentär, säger han. Det låter som att du är språkrör för en grupp och har i uppdrag att föra fram ett budskap. Det kan jag inte känna igen mig i.
(En längre version kommer att publiceras på fria.nu.)
Man hinner aldrig så mycket som man vill eller borde. IT-stress och dålig sömn till trots har jag ändå upplevt mycket. Träffat flera intressanta regissörer, sett flera av höstens kommande filmer - om än bara en bråkdel - och börjat skissa på en artikel om en aspekt inom nutida svensk film som få uppmärksammar: återgången till någon form av socialrealistisk vardagslivsskildring som tar sin utgångspunkt i ett klassperspektiv.
Ibland sker det medvetet, ibland omedvetet, men faktum är att underklassen och/eller prekariatet börjar synas på film. Filmen Sebbe (2010) uppmärksammades stort för just detta av en del kritiker medan andra missade klassaspekten helt. Men Sebbe var bara ett exempel, tidigare under decenniet har Peter Birros tv-dramer skildrat arbetarklassen och även i filmer som inte verkar handla om klass - som Ruben Östlunds - är detta en röd tråd i produktionen.
Senare i höst vill jag ge Fria Tidningens läsare en fördjupning i frågan.
Några filmer har även gett uppslag till helt andra artiklar och tankar. Bland annat är en artikelserie om reklam under uppsegling. I Sao Paulo är utomhusreklam helt förbjudet. Ingen reklam på bussar, hus eller skyltar tillåts över huvud taget.
Förbjudet. Det är, precis som socialismen under 80- och 90-talet, en "otänkbar tanke". Den går inte att tänka eftersom ingen sådan debatt är möjlig inom den rådande ideologin. Den existerar över huvud taget inte i medier eller bland samhällets eliter. Men nu är den ändå där. Inte bara tänkt, utan också förverkligad.
Produktplacering, eller ”märkesintegrering” som det kallas med ett finare ord, har blivit allt vanligare. I filmen Iron man fanns till exempel inte mindre än 14 så kallade ”samarbetspartners” representerade, mer eller mindre synliga. Det ger filmen finansiering och bolagen associeras med olika positiva värden. En win-win-situation. Eller?
I sin nya film The greatest movie ever sold undersöker Morgan Spurlock reklamens sjuka värld, då i synnerhet storföretagens ökade inflytande över filmbranschen. För att riktigt förstå drivkrafterna bakom produktplacering blir hela hans projekt en studie i hur det går till att finansiera en film på just det sättet. Förmodligen den första och enda dokumentärfilmen någonsin som helt igenom finansierats av reklam.
En intervju görs i ett flygplan vars bolag sponsrar filmen, en halv minuts juicereklam läggs mitt i filmen och så vidare. Det är oerhört roligt, men mot slutet blir jag lite matt över Spurlocks lättsmälta samhällskritik, som jag hela tiden undrar om den verkligen fungerar som kritik eller i slutändan motverkar sitt syfte. Kanske är det som Spurlock själv säger – filmen blir en investering för hans eget varumärke. För visst kommer The greatest movie ever sold bara ge ytterligare spinn kring Spurlocks person. Och genom att göra filmen har han förmodligen också breddat sitt kommersiella nätverk och sin kredd.
Det är lätt att instämma i reklamkritikerna som uttalar sig i filmen. Noam Chomsky säger: först doppar du foten i vattnet och tror att det är lugnt. Men rätt vad det är ligger du där i och plaskar.
Det här med integritet och ”artistisk frihet” är samtidigt stora ord och falska ideal i en bransch som alltid har omgetts av stora pengar, vilket påverkar de allra flesta. I en liknande bransch var Dr Dre förvisso ett roligt undantag som sa nej till mjölkreklampengar eftersom han inte dricker mjölk. Men det smakar konstigt i munnen när företag försöker få igenom för många önskemål, som att göra ändringar i manus och till och med påverka dialogen.
Kontentan? Filmbranschen – även den mer "artistiska" grenen där Spurlock verkar – är all about the money.
Pangpangbröder handlar om Axel Danielssons systersöner Gustav och Oskar och filmen följer deras uppväxt under tio års tid. I 53 scener – ögonblick i tvillingbrödernas liv från 9 till 19 års ålder – får vi uppleva syskonbråk, tonårssmärtor och konflikter med föräldrarna.
Istället för att göra en klassisk, kronologiskt berättad uppväxtskildring har Danielsson valt att skildra enskilda ögonblick. Resultatet är ungefär som när man bläddrar i ett fotoalbum. Livet är inte en sammanhängande berättelse utan en räcka händelser, menar Danielsson och tanken är att denna berättarteknik kan skapa en mer autentisk känsla av tidens rörelse.
Hur lyckas han då i denna ambition? Mycket bra – men det blir naturligtvis en ”berättelse” av det ändå, trots formbrottet. En berättelse som säger att livet på den skånska myllan inte är så annorlunda mot något annat liv för den som är ung och dum. Livet som en konstant strid mellan kraven på anpassning och kampen för att finna sin egen personlighet och roll i samhället.
Porträttet av de till sinnelag och utseende mycket olika bröderna är gripande och nära, och man känner omedelbart stark sympati med dem båda. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt med dem sedan sista klippet spelades in.
Pangpangbröder har premiär 30 september på Folkets bio.
Lisa Aschans Apflickorna har premiär på fredag. Det är en stark film om två flickors försök till frigörelse från såväl patriarkatet som vuxenvärlden, samtidigt som motstridiga känslor kring den egna sexualiteten riskerar att slita itu vänskap, familj och moral.
Att prata om barns och ungas sexualitet har varit ett tabu sedan 70-talet. Lisa Aschan struntar i att man inte får och det kommer säkert väcka anstöt. En tänkvärd film som lyckas visa att hård disciplin kring kroppens olika ritualer kan skapa monster.
I dag presenterade några olika filmbolag korta klipp ur pågående produktioner. Bland annat en romantisk komedi med Peter Magnusson och en journalistkriminalare baserad på Liza Marklunds bok Nobels testamente. I den senare tar al-qaidaterrorister på sig ett dåd som inträffar under Nobelfesten - och det känns bara sååå 00-tal.
Mer utmärkte sig då danska Einstein film som jobbar på att få klart 3D-animerade Ronal barbaren, en komedi som beskrivs som när hårdrocksbandet Manowar möter Disney, "Disney movie gone wrong".
Filmbolaget har inte lyckats sälja in sina tidigare filmer till utlandet, de beskrevs som alldeles "för danska". Så nu försöker man med något "universellt" - svag tönt blir hjälte med andra medel än ren muskelstyrka. Proppad med allsköns universell sexism förstås. Sååå stenålder.
Jag träffar regissören och manusförfattaren Ruben Östlund bara någon timme efter att hans tredje långfilm Play haft sin första Sverigevisning. Det har blivit ett gäng intervjuer, men han tycker om att vara i hetluften.
- Vi fick idén efter att producenten Eric Hemmendorf sett en artikel i GP om ett gäng väldigt unga pojkar, barn, som hade rånat andra barn på mobiltelefoner. Det hade skett extremt många gånger. De använde sig av en retorisk fälla som kallas brorsantricket, säger Ruben Östlund och skrattar.
Tricket går ut på att fem svarta killar går fram till ett par vita och frågar om klockan. Förmodligen tar någon av killarna då fram sin mobil för att se efter. Då börjar bluffen. ”Brorsan blev rånad och misshandlad i helgen. Det där ser precis ut som hans mobil”, säger en av rånarna och ber att få titta närmare på den.
De övertalar offren att följa med för att bevisa för brorsan att det inte är hans mobil. Killarna följer med och blir rånade på en bakgata.
- De lade upp det som ett rollspel, de spelade good cop-bad cop till exempel, det var väldigt genomtänkt. Och så var det aspekten att det var fem svarta som rånade tre vita, varför är det kontroversiellt att visa upp den bilden? Det gick jag igång på.
Ruben Östlund började läsa igenom rättegångsprotokollen. Samma gäng hade genomfört ett 40-tal rån med hjälp av tricket. Men det var svårt att få till ett åtal.
- Offren skämdes så mycket över att ha blivit lurade, gav fel signalement och ville inte ens erkänna för polisen att de var rädda. Det var ett sätt att hantera skammen. säger Ruben.
Trots att offren visste att de skulle råka illa ut följde de med förövarna. Varför?
- De puttar konflikten framför sig, underställer sig reglerna och hoppas att det ska bli en lösning. I protokollen framgår det också att de förstod rånarnas motiv, berättar Ruben.
En lång, obehaglig scen utspelar sig på en spårvagn. Det är inte första gången Ruben Östlund använder spårvagnsmiljön som scen.
- I de där offentliga rummen är alla ansvariga, hur mycket man än önskar att man inte deltog i situationen så gör man det ändå. Men jag upptäckte att vuxenvärlden och barnvärlden utspelar sig på två olika nivåer. Barnvärlden är som en laglös värld. Jag tror det beror på att man inte längre ser vuxna som en tillgång, i dag lär man barnen att de ska passa sig för andra vuxna.
Filmen kan också ses som en passande kommentar till Londonkravallerna?
- Ja, jag tycker verkligen det. Zygmunt Bauman kallade kravallerna för de diskvalificerade konsumenternas upplopp, inte de fattigas. Det säger väldigt mycket även om de här rånarnas beteende. De hade redan mobiltelefon, motivet var att få en finare mobiltelefon.
Filmen prisades med Coup de cour i Cannes 2011 och senare EU-parlamentets Lux-pris, som belönar europeisk film. Premiär på Stockholms filmfestival 9 november.
Som en (o)lustig pendang till hur pr-maskineriet arbetade för att smörja medierna under Dole vs Gertten: det är sällan jag blivit så överöst av merchandise som i dag. Den presskasse vi fick oss tilldelade var proppfull med dvd-filmer, kortlek och t-shirt.
Kommer de elaka filmkritikerna skriva snällare för det? Nej, knappast. Men ompysslade journalister blir i värsta fall avtrubbade i det långa loppet och blundar för den ”osynliga” påverkan som vi ständigt utsätts för.
Fredrik Gertten tog fajten mot multinationella Dole – och vann. Efter omtalade Bananas! kommer snart uppföljaren – en film om turerna kring förra filmen.
Big boys gone bananas heter Fredrik Gerttens senaste projekt. Där den förra filmen följde skadeståndsprocessen från de nicaraguanska arbetare som förgiftats på Doles plantager handlar den nya om vilka strategier storföretagen använder sig av när de hamnar under press.
- Deras mediestrategi fungerade extremt väl, säger Fredrik Gertten. Dole lyckades få medierna i USA att skriva att filmen var lögn. Ingen av journalisterna hade sett filmen, ändå var det många som skrev att den var en bluff. Affärspressen är väl en sak, men även dokumentärfilmsbloggar gjorde sig lustiga över ”filmaren som blev lurad”. Det var en historia som var lätt att berätta vidare.
Doles version var att arbetarnas advokat José Dominguez bara var ute efter att tjäna mycket pengar och att Gertten ovetande gick hans ärenden.
- De satte ihop ett stort paket med alternativ information. De skickade agenter till Nicaragua som levererade anonyma vittnesmål. Domaren köpte hela paketet. Till och med LA Times skrev att Dominguez hade fängelse att vänta, fast han inte ens är åtalad. Konstruktionen fungerar. Man vinner tid genom att påstå sådana saker.
En annan strategi: den som sökte på Gerttens namn fann istället Doles version i toppen bland Google-träffarna. Ytterligare en: astroturfing, att skapa en konstgjord gräsrotsrörelse. Det kan handla om människor som får betalt för att agera i ett visst syfte på exempelvis olika nätforum.
En av Doles pr-konsulters hade tidigare ”sålt in” Irakkriget till amerikanerna.
- Det handlar om en extrem varumärkesstress. Ett märke som byggts upp under 50 år kan krossas snabbt, förklarar en av de pr-konsulter som Gertten intervjuat i filmen.
Processen mot Gertten inleddes juni 2009 och pågick i 18 månader. I november 2010 vann Gertten. Dole fick betala skadestånd och filmen fick distribution i USA. Ändå är den bild som hänger kvar i USA att det var något skumt med Gerttens film.
- Man kan säga att vi vann slaget hemma, men förlorade i USA. Men de var inte beredda på att vi skulle vinna alls. Nu har de skaffat sig en svensk pr-byrå.
Big boys gone bananas beräknas ha premiär i november.
Fria är på plats under Malmö filmdagar, där höstens filmer visas för branschfolk och medier. Dagens schema för undertecknad ser ut som följer:
- Big boys gone bananas. Work in progress. Fredrik Gerttens nya film om vad som hände sen.
- Ruben Östlunds Play.
- Seminarium: Vem ska betala digitaliseringen?
- Intervju med Ruben Östlund.
Kultklassiker. George Lucas’ genombrottsfilm som gjordes innan han blev rymdkung. Tidiga roller för Harrison Ford, Richard Dreyfuss och självklart Ron Howard som ju började som skådespelare innan han blev storfilmsregissör. Det är alla myter om 50-talet i en enda film, med chicken race, tonårskultur, drive-in, rock’n’roll… Och Wolfman Jack.
(American Graffiti, George Lucas, USA 1973)
”Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.
Gång på gång blir den här stackars filmen utsedd till tidernas sämsta och regissören Ed Wood till tidernas sämsta regissör.<!--break--> Den relativt talanglösa entusiasten och idealisten Wood ville skapa ett mästerverk, en egen Citizen Kane, och satsade på science fiction. Resultatet är en ofrivillig komedi, men efter 50 år har den blivit en kultklassiker och Ed Wood har fått lite upprättelse, 30 år efter sin död. Bland annat har några beundrare skapat en religion med en nätbaserad kyrka, The Church of Ed Wood. Han försökte i alla fall. Hell Ed. (Ett bonustips är hans debut som auteur, Glen or Glenda.)
http://www.youtube.com/watch?v=1dUe26lFFlM&feature=related
(Plan 9 from outer space, Edward D. Wood Jr., USA 1956)
”Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.
En film du garanterat fortfarande blir lite fjollig av. Och det är okej, det blir alla, även de som inte erkänner det. <!--break-->Klyschorna avlöser varandra, dottern till rik läkare blir kär i äldre, fattig, snygg och spännande danslärare, han lär henne om livet i det stora världen med hjälp av halverotisk dans, pappa blir sur men är ädel innerst inne och skakar hand med killen i slutet som kröns av en ”improviserad” dansscen där flickan klarar det hon inte gjorde innan och föräldrarna blir imponerade av hennes talang. Sååå underbart. Nobody puts baby in a corner. R. I. P. Patrick Swayze.
http://www.youtube.com/watch?v=7GBy7rBzz_I
(Dirty Dancing, Emile Ardolino, USA 1987)
”Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.
Glöm Sjunde Inseglet, Smultronstället och ”mästerregissörens” andra psuedodjupa utsvävningar. Fanny och Alexander är hans enda fullträff efter manuset till Hets. Med i princip hela Sveriges då samlade skådespelarelit och en av få svenska filmer som inte åldras. Christina Schollins formidabla porträtt av en enerverande tyska fick hela Sveriges befolkning att kalla landets konung ”Mein Carlschen”, och hon är bara en av alla högpresterande aktörer där Jan Malmsjös biskop garanterat ger dig mardrömmar.
http://www.youtube.com/watch?v=dRabKiNSJZI
(Fanny och Alexander, Ingmar Bergman, Sverige 1982)
"Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.
Premiär för listan! Och den första blir en av de mest klassiska av alla klassiska klassiker.
Han sa faktiskt aldrig ”Play it again, Sam”. Inte hon heller. Däremot sa hon ”Play it, Sam”. Filmen som gjorde Humphrey Bogart och Ingrid Bergman till ett av de absolut mest klassiska filmparen under Hollywoods guldålder, bredvid Clark Gable och Vivien Leigh. En av tidernas största klassiker, och stundtals riktigt spännande. Klassiska citat avlöser varandra i en strid ström, ”I think this is the beginning of a beautiful friendship”, “Here’s looking at you, kid” etc etc.
http://www.youtube.com/watch?v=7vThuwa5RZU
(Casablanca, Michael Curtiz, USA 1943)
"Helenas 100 filmer" är är en högst ovetenskaplig och subjektiv lista (utan inbördes ordning) över 100 filmer du bör se innan du dör. Enligt Helena.
Det fanns en tid då det sattes upp ett tält utanför Folkteatern på Järntorget under filmfestivalen. En tid då hela torget levde upp till följd av detta, och det var enkelt att slinka in och insupa lite atmosfär medan man till exempel väntade på vagnen. Inslinkandet kunde även innebära att man väntade lite längre och tog nästa vagn. Och även om man av någon anledning valde att inte slinka in fick man ändå en festivalkänsla i magen.
Denna tid är förbi. Tältet flyttades sedermera en bit bort och restes vid Draken, lite vid sidan av men ändå så att atmosfären spreds till kvarteren runt Järntorget. I år finns det inget tält, i stället är det Lagerhuset som ska fylla tältets funktion. När man väl kommer dit är det inga problem, Lagerhuset är ett superbra ställe som lämpar sig väl för ändamålet. Och det är festligt utanför. Men... Det är inte samma sak. Det känns inte i luften när man halkar runt på Järntorget att det är festival. Filmfestivalminglet har flyttat inomhus och inslinkningssuget har försvunnit. Vågar man hoppas på ett litet tält nästa år? Bara ett litet, litet... Kanske bara ett partytält med en karaokeanläggning. Vad som helst.
I festivalens galasektion visas filmen The King's Speech som är nominerad till ca 538 Oscars. Colin Firth i huvudrollen som prins Albert, sedermera George VI, spås vinna en guldgubbe för bedriften att spela den stammande ovillige monarken. Och även filmen i övrigt är en riktig pärla. Parallellt med talövningar för prinsen frodas kärleken mellan kung Edward (Guy Pearce) och Wallis Simpson (Eve Best). Filmen är slutsåld på festivalvisningarna, men redan på fredag har den premiär på vanliga biografer så det är bara att traska iväg till bion om du gillar brittiskt kostymdrama med lysande aktörer i minsta biroll. Som det brukar vara i brittiska kostymdramer...
För övrigt var det kul att se "den riktige" Mr. Darcy tillsammans med sin Elizabeth Bennet (Jennifer Ehle) igen, om än bara i en kort scen, men den kvinnliga delen av publiken suckade fånigt. Vackert. Dessutom spelar Ivanhoe premiärminister, bara en sådan sak.
Det blev en film till igår kväll... Vi var en liten men tapper skara som intog Bergakungen för att se Shelter, ett lite annorlunda familjedrama från Bulgarien av debutanten Dragomir Sholev.<!--break--> En 12-årig kille försvinner från föräldrarna ett par dagar och kommer sedan hem med ett par punkare. Hur reagerar föräldrar på sådant?
Här är det välvilja från modern och skepsis från fadern, samtidigt som den ena av punkarna är tillmötesgående och den andra allmänt störig. Det är vardagsrealism blandat med komedi och underbart skådespeleri, framförallt från Tzvetan Daskalov och Yanina Kasheva som föräldrarna.
Den visas i eftermiddag och i morgon kväll också, bara att passa på! Om inte annat för att se en av de coolaste filminledningarna på länge, en lång tagning där förtexterna sveps bort av vindrutetorkare. Dessutom utspelas det mesta av filmen i en enda lägenhet, och kameraarbetet är överlag helt grymt.
Ett par dagar sent, men ändå... Idag var det första festivalfilmen för min del, och det blev en indisk film som heter Udaan. Alla ni som trodde att indiska filmer alltid har omotiverade sångnummer, tydliga fejktårar och röda glittriga dräkter som virvlar i de "spontana" danserna kanske bör tänka om. Här var det realism för (nästan) hela slanten. En utförligare recension kommer på webben senast i morgon.
Dagens fundering från mig: Jag trodde att publiken på filmfestivalen bestod av filmintresserade personer som med glädje och nyfikenhet går på filmer de aldrig hade sett annars, insuper atmosfären och låter sig vaggas in i handlingen och glömma allt annat. Ack, vad fel man kan ha. Det snackas och tisslas och tasslas och leks med mobilen även här. Fy bubblan.
Carlos handlar om filmstjärnelika terroristen Ilich Ramirez Sanchez, mer känd för allmänheten som Carlos eller Schakalen. Världsberömmelse nådde han med kidnappningsdramat under Opec-mötet i Wien 1975. Målet var palestinsk befrielse.
Arbetar Carlos och andra aktivister av hans typ för ”den goda saken” – eller den egna? Det lutar åt det senare. Vi får bilden av en machorevolutionär som erövrar kvinna efter kvinna medan han dyker allt djupare i självförhärligandets träsk. Avsmaken ökar alltmer ju längre filmen pågår.
Det är en spännande historia men toklång (2 h 38 min) och rakt kronologiskt berättad, trist efter en timme.
Jag hade höga förväntningar och Carlos lyckas inte leva upp till dem. Det är få närstudier av terroristens hjärna, men väldigt många klipp med Carlos snygga rumpa.
Läs hela recensionen i onsdagens nummer av Fria Tidningen.
* Mobilladdare (dog efter bara en dag och eftersom den är min väckarklocka också försov jag mig och missade morgonvisningen på söndagen.)
* Bok (fick läsa GP...)
* Liten bärbar dator (blogga aldrig med en Ipod touch. Det värsta är när du fått en wifiuppkoppling som mitt i bloggandet visar sig vara instabil. Då får du skriva om allt, och det på en maskin som knappast kan vara gjord för att skriva på.)
* Ryggsäck (fult att gå runt med festivalprogrammet i en H&M-kasse)
* Rullväska med stora hjul (Göteborgarna fick höra Stockholmssymfonin, en tiotimmarskonsert som lät ungefär som när en tung väska möter mängder av grus.)
Ännu ett tips till festivalledningen: skriv i katalogen vilka spårvagnsalternativ som finns för respektive biograf (förslagsvis i anslutning till biografens namn och adress). Nu vill ni att vi ska ta 6:an överallt, men det finns ju andra linjer, ibland mer effektiva.
GIFF engagerar förstås också många volontärer. Jag pratade med en herre som hjälper till på Stadsbiblioteket som också har en festivalduk. Så mycket film hann han inte se i år, men han var nöjd ändå:
- Förra året såg jag som mest fyra filmer på en dag. Jag var ju helt slut och gick ingenstans dagen efter!
Valde jag rätt? Svårt att veta förstås, men jag hade nog inte velat missa Post Mortem.
En krävande film som manar till eftertanke. På ytan en historia om misslyckad och olycklig kärlek mellan den ensamme protokollföraren vid obduktioner Mario Cornejo och showartisten Nancy Puelma.
Militärkuppen 1973 pågår liksom i bakgrunden, men film är inte bara det vi ser utan lika mycket det som inte uttalas eller visas i bild.
Kanske kan man se Post Mortem som en metafor för hur diktaturen gör människor till objekt, djupt alienerade för varandra. Frågan är om det nationella chilenska traumat kan behandlas enbart genom ventilering - i det här fallet tårar och sex - eller om den verkliga förlösningen ännu väntar runt hörnet i form av något mycket mer genomgripande: en obduktion.
Filmer jag hade velat se men inte hann för
att de krockade med andra filmer, för att jag
försov mig eller för att jag ska resa hem:
- The health factory
- Finding Ali
- Pepperminta
- You are here
- Hitler in Hollywood
- Strictly confidential
- The troll hunter
... och många fler. Nu blir det en bosnisk film
på Chalmers istället.
Kanske beror det på att jag är turist i mitt eget land, det vill säga beter mig lite som tappad bakom en (spår)vagn, trots att jag behärskar språket. Det kanske är sådant som väcker moderskänslor och faderskänslor och hjälpsamhet i allmänhet.
Jag frågar till exempel om vägen hela tiden men har inte fått ett enda arrogant svar. Ingen skyndar förbi för att slippa svara på frågan.
Göteborgarna är väluppfostrade och tillmötesgående och försöker hjälpa även när de inte kan. En ung kille i förorten Bergsjön plockade fram Ipoden och ville, utan större framgång, visa vägen på Eniro. En äldre herre kände till att det skulle finnas ”ett hotell” – i det hotelltäta området runt centrum.
Till och med dörrvakterna är trevligare, samma 18-åringar som de nobbar guidar de gärna vidare till andra ställen: ”Där och där kommer ni garanterat in!”
I går kväll var vi på nyrenoverade Lagerhuset, där huvuddelen av festivalens seminarier hålls. Det bjöds på glass och en minglande Pagrotsky vinglade med ölglaset. <!--break-->En gubbe såg ut som Lars Norén men vi kom fram till att det nog inte var han. Kändisspotting är en viktig ingrediens för en bra festival.
Såg Parking lot movie som jag återkommer till senare, fantastiskt kul dokumentär om "det optimala slackerjobbet". Vad gör en parkeringsvakt om dagarna? Just det, ingenting. Se den!
Nu har jag precis sett Flickorna från Dagenham (det blev den) om strejkande kvinnor på en Fordfabrik i 60-talets England. Kul, inspirerande och klart sevärd men levde inte riktigt upp till det enorma förhandsintresset. Draken - en av Sveriges vackraste biografer, vilket jag nu fått erfara - var fylld till den sjuhundrade platsen. Det var lika värt att se biografen i sig som filmen.
Klasskamp i feelgood-format känns lite förvirrande, helt enkelt.
Könsbalans: ca 50-50
Etnicitet: vitt och göteborgskt
Glasögon: 1/4<!--break-->
Åldersspridning: god (dock inga barn och få under 20)
Skägg: 5/100 (förvånande få, säger Göteborgsvännerna)
Undersökningen är helt ovetenskaplig och baseras på publiken till Parking lot movie. Enligt uppgift var det många fler kulturtanter i publiken till Homeland.
Den konstnärliga dokumentärfilmens framtid är hotad. Det menar Claas Danielsen från festivalen Dok Leipzig. På videolänk förklarade han sin oro under ett seminarium på House of Win-Win (28/1).<!--break-->
- Den artistiska dokumentären är en nischad produkt som kräver särskild uppmärksamhet, även finansiellt. Nu har det gått inflation i lågbudgetproduktioner.
Nyss hemkommen från amerikanska Sundancefestivalen konstaterar han dock att den europeiska dokumentärfilmen "är vid god hälsa" vid en jämförelse. Men kanske inte så länge till. Det är en negativ trend att televisionens public service-kanaler inte längre i lika hög utsträckning betalar för konstnärlig kvalitet. Smala och mer experimentella dokumentärer är i riskzonen. Det uppstår ett glapp, allt oftare väljer att tv-kanalerna att köpa antingen lågbudget eller några mycket påkostade filmer, menar Danielsen.
- Inte ens tyska kulturkanalen Arte satsar lika mycket längre. Vi måste börja ställa krav på public service, och framför allt våra politiker på nationell och europeisk nivå så att de börjar försvara public service.
Samtidigt krävs nya, alternativa lösningar med tanke på att framför allt ungdomar inte tittar på tv i samma utsträckning längre. Så hur ska dokumentärfilmer av den typen Danielsen talar om nå ut i framtiden?
Jo, det finns hopp. Claas Danielsen är på väg att starta en fond för riskabla projekt, och har även byggt upp en europeisk dokumentärallians (Doc Alliance) som erbjuder en video on demand-tjänst.
Festivaler har en tendens att ställa den hängivne inför beslutsångest – av ett delikat slag. Just nu grubblar jag över om jag ska se Odjuret, Inside job eller Flickorna från Dagenham.<!--break--> Alla visas kl 10 Imorgon. Närgånget drama, dokumentär om kapitalismens girighetsmekanismer eller brittisk komedi om strejkande kvinnor? Som sagt, ett delikat problem. Fö är Condeco ett trevligt fik med gratis wifi, och nära till hagabion. Men vegopastan är sådär.
