Skip to Content
Bli medlem (Gratis!) | Glömt ditt lösen?

Kamp med Dagermans text

Kulturnyheter | De dömdas ö Scen: moment:teater Regi/dramatisering: Pontus Stenshäll Scenrum: Åsa Berglund Cowburn, Pontus Stenshäll Musik: Simon Steensland Skådespelare: Frida Bergh, Annika Olsson, Peter Järn, Ellen Norlund
José Figueroa
José Figueroa

Febrigt på de fria teaterscenerna i höst

Kulturnyheter | Förra veckan presenterade 15 fria teatergrupper höstens repertoarer. Teater Barbara fortsätter att spela sin klimatpjäs, Turteatern smäller till med barnteaterfestival och Boulevardteatern ger komprimerade klassiker.
Urban Jörén
Urban Jörén

Riktigt gripande och fullkomligt trovärdigt. Alexander Salzberger (Edmund) och Ann Petrén (Mary) är självlysande i familjedramat Lång dags färd mot natt.

Alla rätt i klassiskt familjedrama

Kulturnyheter | Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en riktig klassiker, en prototyp för det moderna stormiga familjedramat. En familj där fadern och sönerna super, ena sonen är dödssjuk och modern knarkar. Familjemedlemmarna förenas i en stark hatkärlek fylld av skuldkomplex, de kritiserar och sårar varandra hela tiden, samtidigt som de frenetiskt försöker undvika att ta upp vissa minerade samtalsämnen. Visst känns det igen från Lars Norén, Jon Fosse och många mindre namnkunniga dramatikerkolleger.

Mats Bäcker
Mats Bäcker

RAF-ideologerna Ulrike Meinhof (Frida Röhl) och Gudrun Ensslin (Saskia Husberg) har det synbarligen trevligt. Men även om Tribunalen lyckas diskutera terrorism på ett otvunget sätt är föreställningen distanserad, tycker Tomas Håkanson.

Odogmatiskt men kyligt

Kulturnyheter | Teater Tribunalens enorma scenrum är vitkaklat och belyst av starkt ljus. Här ska tydligen frågor om samhället och terrorismen genomlysas och skoningslöst avslöjas i teatrarna Tribunalens och Galeasens gemensamma uppsättning av Ulrike Maria Stuart. Nobelpristagaren Elfriede Jelineks pjäs är ingen färdig dramatext, snarare ett arbetsmaterial för regissören – ett textsjok på sex timmar mest bestående av långa monologer. Författaren uppmanar uttryckligen varje teater att göra sitt eget urval och sin egen version av texten.

Moment
Moment

Småroligt, men inte hysteriskt kul. Skattkammarön är en halv besvikelse, kanske för att Moment har lagt ribban för högt tidigare, menar Tomas Håkanson.

Moment är sin egen värsta fiende

Kulturnyheter | När moment:teater spelar Robert Louis Stevensons Skattkammarön är formen ganska nedtonad, i varje fall jämfört med hur det brukar vara här på scenen i Gubbängen. Det är ont om vildsinta, utflippade utvikningar från roller och intrig, istället berättas historien ganska rakt upp och ned i en distanserad berättarteater. Rollbyten markeras med snabba klädbyten, peruker eller tämligen groteska masker. Scenografin är sympatiskt enkel: några målade träd och buskar på pappskivor symboliserar ön, båten är en ratt och några linor som hänger ned från taket, och så vidare.

moment: teater
moment: teater

Mathias Olsson framför själv Den stora skrivboken med många olika medel, såsom tv-bilder, projektioner och dockor. Men trots att historien är levande gestaltad av Olsson blir föreställningen en alltför våldsam historia, menar Tomas Håkanson.

För våldsam att orka uthärda

Recensioner | På senare år har moment:teater i Gubbängen regelbundet växlat mellan större uppsättningar på sin vanliga scen och små kammarspel i en ”bakficka”, ett minimalt utrymme på teaterns övervåning med plats för ett par dussin åskådare och en liten scen. Det har visat sig konstnärligt fruktbart att växla format på detta sätt, och nu är det alltså dags för en ny pjäs på lilla scenen. Den här gången har moments unge veteranskådespelare Mathias Olsson dramatiserat den ungersk-schweiziska författaren Agota Kristofs prisbelönta roman Den stora skrivboken. Han framför hela historien ensam på scenen, en berättarföreställning i stramt nedtonad stil.

Jonas Jörneberg
Jonas Jörneberg

Turteatern kan sin Gombrowicz. Ett genidrag i gruppens uppsättning av Vigseln är den skräckfilmsinspirerade sminkningen, skriver Tomas Håkanson.

Ingen gäspar på Turteatern

Recensioner | Den polske dramatikern Witold Gombrowicz kräver sin regissör och sina skådespelare. Hans pjäser är absolut orealistiska, mycket intellektuella, groteska, drömaktiga – och alldeles underbara. Om de sätts upp av en teater som vet vad den gör. Annars riskerar publiken att gå vilse i en malström av ord, eller att börja gäspa inför en serie obegripliga, meningslösa händelser.

Mali lyser starkast på världsmusikhimlen

Kulturnyheter | Mamani Keita och Habib Koité, båda från Mali, var föga överraskande de klarast lysande stjärnorna på årets Selamfestival. Zoro & The Liberation Band och Zeritu Kebede var också ljuspunkter, medan Mayra Andrades musik bäst kan jämföras med eftersmaken av en klunk hallonsoda.

Tribunalen är på gott humör

Kulturnyheter | Teater Tribunalens uppsättning av den gamla pilsnerfilmen Ebberöds bank bygger på en blixtrande intelligent regiidé. Det är en högklassig föreställning som förtjänar en stor publik, skriver Tomas Håkanson.
 Anja Liljefors
Anja Liljefors

i Goethes klassiker Faust. En uppsättning som är ovanligt spretig för att vara gjord av moment, tycker Tomas Håkanson.

En Faust med dubbla viljor

Kulturnyheter | Och så var det dags för ett nytt kapitel i följetongen "moment:teater misshandlar klassiker". Giganter som Shakespeare och Strindberg har tidigare lagts på moments dissektionsbord och genomgått en "extreme makeover", ofta med lysande resultat. Den här gången är det gamle Johann Wolfgang von Goethes tur.

Senaste rubrikerna

Prenumerera på innehåll