Om Palmemordet har det sagts mer än nog, kan tyckas. Det har gått 30 år sedan 1900-talets mest uppmärksammade svenska mord och en av världens största brottsutredningar. Ändå fyller det spalterna så fort något nytt, oavsett hur litet, finns att berätta.

Det beror förstås till stor del på mysteriet, den okända mördaren som gäckar oss. Men också på att mordets politiska brännkraft ännu drabbar med stark intensitet.

Palmehatet som motiv har det också skrivits spaltmetrar om. Ändå är det där jag ska uppehålla mig, så här på minnesdagen. För det finns aspekter som inte betonats nog, eftersom motsättningarna lever kvar och fortfarande är relevanta.

Hatarna var en märklig blandning av delvis disparata högerelement: fascister och nyliberaler. Den etablerade gamla ordningen jämte nationalistiska revolutionärer. Ekonomer sida vid sida med marinofficerare. Moderater och högerextremister, näringslivet, högborgerligheten, CIA och polisen. Alla hade anledning att hata Palme och hatet växte ur samma mylla: en värdekonservativ soppa med kampen mot jämlikhet som minsta gemensamma nämnare. Palme sågs dessutom som en landsförrädare, hade vänliga förbindelser med Castro på Kuba och ansågs stryka Sovjet medhårs.

Men det var inte bara samhällets elit som hatade honom. Kerstin Vinterhed skriver i boken Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet (2011) om kretsen kring Sigge Cedergren, Christer Pettersson och bombmannen Lars Tingström. Hon menar att hatet spred sig ”nerifrån och upp och uppifrån och ner i det svenska samhället, allra längst ner. Till fängelser, anstalter och kriminella kretsar”.

Det var en annan tid. Kalla kriget spökade, terrorbalansen mellan öst och väst var konstant överhängande. Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), idag Svenskt Näringsliv, var pådrivande bakom de antisocialistiska stämningarna. I Storbritannien och USA hade klassbröderna rönt valframgångar med Thatcher och Reagan. I Sverige blev kampen mot löntagarfonderna en enande faktor. 4 oktober 1983 demonstrerade 75 000 personer mot det som sågs som det värsta uttrycket för socialism, att arbetarna skulle få mer makt över företagen.

Palme själv var dock tveksam till förslaget om löntagarfonder. Dessutom var det faktiskt Socialdemokraterna själva som tryckte tillbaka arbetarnas anspråk på andra plan. När Palme kom till makten igen 1982 hade det varit flera år av dåliga tider. Regeringsperioden innebar åtstramningar, devalvering av kronan och tillbakahållna löner trots att kapitalets vinster ökade. Kanske bidrog det till att hatet inte bara utgick från samhällseliten. När reformerna klingade av övergavs Palme av dem han allra helst ville nå.

I filmen Palme (2012) lyfter Kristina Lindström och Maud Nycander fram de starka känslor som fanns kring personen och politikern Olof Palme. Älskad, men också djupt hatad. En bild på en spindel med Palmes huvud visas, och texten ”...tänk så skönt det skulle bli om all ohyra kunde besprutas”.

– På nåt sätt blev det opportunt att ha en öppen, ganska frän eller hatisk attityd mot honom, säger sonen Mårten Palme.

Filmen visar också hur en ful docka kastas runt bland de medverkande på Moderaternas valvaka, för att sedan hamna liggande smutsig på en scen.

Kerstin Vinterhed påminner i sin bok om en annan händelse ur den numera bortglömda eller nedtystade moderata historien. Nämligen hur ”ungmoderaterna förföll till rena orgierna vid sitt upptaktsmöte i en biolokal ungefär ett år före mordet. Där visades en videofilm med Olof Palme i olika situationer, suggestiv discomusik och rökeffekter blandades med publikropen ’Palmebusters’ – Palmejägare – och många av ungdomarna bar tröjor med nidbilder av Olof Palme”. När Ingvar Carlsson fick höra det skrev han ett öppet brev till partiledare Ulf Adelsohn ”som dock endast gav ett innehållslöst svar”.

Moderata ungdomsförbundets ordförande vid den tidpunkten var för övrigt Beatrice Ask, senare skolminister (1991–1994) och justitieminister (2006–2014).

Nidbilden över en demonisk Palme har många sett. Bilden prydde förstasidan i det kanske främsta hatorganet Contra, en än idag ganska obskyr tidning. Men den var på många sätt långt före sin tid.

Contra grundades 1974 av Christer Arkefors, Carl G. Holm och Géza Mólnár (alla fortfarande aktiva i tidskriften). De kom ur Demokratisk Allians, en organisation som stödde USA:s krig i Vietnam och hade kopplingar till det världsomspännande antikommunistiska nätverket World Anti Communist League som enligt tidskriften Expo har befolkats av många högerextremister.

Contra gjorde något för tiden ovanligt: ifrågasatte det socialdemokratiska paradigmet. Vänstervindar rådde och Socialdemokraterna hade regerat så gott som oavbrutet från 1932. Men nu började borgerligheten trycka tillbaka arbetarrörelsens makt. Regeringen Palme förlorade valet 1976, SAF:s tankesmedja Timbro startade 1978. Kapitalet och dess politiska arm, högern, kände sin tid randas.

1978 publicerade Contra en intervju med nobelpristagaren och nyliberale gurun Friedrich A Hayek. Året därpå recenserades Milton Friedmans bok Välfärdsstatens myter. Nyliberala teorier introducerades alltså tidigt i Sverige av Contra. Sovjet var huvudfienden, liksom den socialdemokratiska tron på den starka staten. Artiklar som ”Sovjets militärstrategiska intressen i Skandinavien” och ”Sovjet i Sverige” är talande.

1983 publicerar Contra en intervju med Alf Enerström med titeln ”Palme går Sovjets ärenden”. Enerström var läkare, uteslöts ur Socialdemokraterna 1974 och började föra kampanj mot Palme med helsidesannonser i tidningar.

Även i flera Timbro-skrifter från 1984–85 utmålas kretsen kring Palme som Sovjetanstruken, skriver Kjell Östberg i sin Palme-biografi När vinden vände (2009).

Marknadskrafterna på 80-talet var långt ifrån så lössläppta som idag. Och på ett sätt var det ju det Palmehatet kretsade kring; kampen för en, som man såg det, friare värld – inte minst för kapitalet. I dag kan alla konstatera att de vann. Men då stod Palme i vägen, eller uppfattades göra det. I själva verket var han inte alls så kompromisslös. ”Palme hade en hälsosam respekt för behovet av en fungerande marknadsekonomi. Han visste att detta var en förutsättning för den jämlikhetspolitik han ville bedriva”, skriver till exempel Henrik Berggren i Underbara dagar framför oss (2010).

Men hatarna såg inga nyanser. Piltavlor över Palme kunde beställas från Contra: ”Setet innehåller också tre pilar. Ett komplett set kostar 49:- Det går bra att komplettera med måltavlor, fyra måltavlor kostar 10:-”

Så mördas Olof Palme, den 28 februari 1986. I Contra nummer 3/1986 skriver Sven Enberg artikeln ”Hatets och illviljans kolportör (nekrolog över Olof Palme)”. Den grova rubriken parafraserar Palmes eget tal vid Metalls kongress 1981 där han kallade näringslivets opinionsbildare för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”. Han noterar i talet hur den ekonomiska krisen gett upphov till ”starkt reaktionära strömningar”, närmare bestämt nyliberalismen. Han tar upp hur Milton Friedmans idéer ”med största konsekvens tillämpats i vissa latinamerikanska diktaturer, som Chile”. Så följer ett långt angrepp på SAF. Palme kunde visa hur arbetsgivarorganisationen gått från att vara en part på arbetsmarknaden till att ta aktiv del i politik och opinionsbildning direkt riktad mot socialdemokratin. Talet föll inte i god jord hos de krafter som var i rörelse.

En viktig aktör runt Contra var journalisten och statsvetaren Tommy Hansson, medverkande sedan 70-talet och ansvarig utgivare för tidskriften 1994–2009. Politiskt har han varit sökande, från Demokratisk Allians (ordförande 1974–1975) via Ny demokrati (1991–1994) till lokala Täljepartiet och sedan Sverigedemokraterna, bl a som chefredaktör för SD-kuriren 2009–2013 och gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje 2010–2014.

På sin blogg minns Tommy Hansson ännu tiden med stolthet. Så här skriver han angående att ha hamnat på den vinnande sidan i Kalla kriget: ”Vi kunde förlora enskilda slag som dem om Vietnam och Angola, men kriget vann vi. Borta är Sovjetunionen och dess forna välde i Östeuropa, liksom flertalet andra kommunistdiktaturer. Kvar är tyvärr det röda Kina, Nordkorea, Vietnam, Kuba och Vitryssland, men även i dessa länder är kommunismen naturligtvis dömd att gå under, liksom allt som är ont och ogudaktigt förr eller senare gör.” (2 februari 2016)

Och jodå, föraktet mot Palme gör sig ännu påmint. ”Palme och Castro ser ut att trivas ihop med sina rökverk”, lyder bloggens bildtext till en bild av de båda rökande statsmännen. Palmes kända tal efter bombningarna av Nordvietnam 1972 kommenteras som ”det svulstiga orerandet” om USA:s ”så kallade julbombningar”. Pierre Schori hängs ut som kommunistagent, först i en Contra-intervju 1999 och över tio år senare igen på Hanssons blogg.

Någon har en hang-up.

Jag tar upp Hansson för att visa hur den enögda kampen mot de ”onda och ogudaktiga” från 1980-talet fortsätter in i vår tid. Men nu är förstås inte kommunismen det stora hotet, utan islamismen. Vi befinner oss ”mitt i det Fjärde världskriget”. Islam är ”inte bara en religion utan fastmer en heltäckande ideologi som till stora delar bygger på våld och blodsutgjutelse”, anser Tommy Hansson som även har medverkat i islamofoba Dispatch International.

Det hat mot Palme och andra som då spreds av bland andra Contra och Moderaterna var konspiratoriskt och extremt. Idag är den sortens retorik både normaliserad och mycket mer spridd. Den frodas på hatsajter som Avpixlat via Flashback till naziforum som Motgift och Nordfront. Men Sovjet har bytts ut mot muslimer och Palmes plats innehas av Stefan Löfven. Dan Eriksson på nazistiska Motgift tycker till exempel att Löfven är ”i sanning den störste folkförrädaren i vår historia”.

Kritiken mot Löfven kan visserligen inte jämföras rakt av med det tryck Palme fick utstå. Men det handlar om att stämma i bäcken inför en ny hatets allians av högerkrafter och offervilliga gräsrötter. Lyssna på Kerstin Vinterhed när hon skriver om Palmehatets bredd: ”... så värst stor är inte skillnaden mellan det Palmehat som odlades på Kumla och det som fanns bland officerare och officersfruar på Östermalm, inom delar av polisen, på tidningen Contras redaktion och bland diverse nynazistiska och pronazistiska grupper”. Även borgerliga ledarsidor stämde för övrigt in i hetsen.

Det handlar inte om att mordet skulle ha någon direkt koppling till nämnda personer, tidningar eller yrkesgrupper. Utan om att ett så starkt och utbrett hat måste kanaliseras någonstans, att ”så mycket ond vilja, så mycket förtal och så mycket hat till sist måste få en urladdning”, som Kerstin Vinterhed skriver. Jämför med 1990-talet och hur Ny demokrati ”uppifrån” påverkade stämningarna i samhället vid tiden för Lasermannens dåd.

En dag som denna bör därför inte minst Anna Kinberg Batra och andra högertoppar (som Beatrice Ask) minnas sin närhistoria och erkänna att partiet var med och underblåste hatet. Och kanske än viktigare, höja rösten mot de krafter som idag odlar konspirationer kring Löfven på grund av flyktingsituationen och upplevda såväl som verkliga terrorhot.

För en konstant rädsla håller på att blåsas upp i Sverige, precis som under Kalla kriget och Palmes sista dagar.