1913 börjar en 22-årig Ester Blenda Nordström på Svenska Dagbladet. Hon är en av fyra kvinnliga journalister och har som sådan lägre status. Kvinnor skulle skriva teaterrecensioner, översätta utrikesnotiser eller hålla sig på särskilda ”kvinnosidor”.

Ester går sin egen väg. Under en månad våren 1914 lämnar hon redaktionen för att ta tjänst som piga hos en bondfamilj. Som första svensk iklär hon sig en annan identitet för att få tillgång till ett autentiskt material.

– Hon wallraffade, men långt innan begreppet fanns, säger regissören Anna Hylander som är filmaktuell på Tempofestivalen med en dokumentär om Ester.

Erfarenheterna från bondelivet resulterar i en uppmärksammad reportageserie och blir både bok och film med titeln En piga bland pigor. Ester blir en del av Stockholms kulturelit. Men hon är en rastlös natur och vill vidare. Hon tar tjänst som ”nomadskolelärare” i Lappland, undervisar renskötande samers barn och skriver en bok om det. Säger upp sig, börjar frilansa och resa runt i världen. Bor i och skriver reportage från Sydamerika, USA – och Kamtjatka.

Ester Blenda Nordström (1891–1948) växte upp i en nyrik borgerlig familj på Kungsholmen, yngst av fyra barn. Föräldrarna hade varit bönder och gjort en klassresa från Småland till storstaden. Pappan startade målerifirma och gjorde sig en mindre förmögenhet när byggboomen på Östermalm tog fart. Men varje sommar tillbringades på landet, så idén till genombrottsreportaget var inte helt tagen ur luften.

Anna Hylander upptäckte Ester långt innan hon hade en tanke på att göra film, hon är nämligen hennes mormors moster. Men hon visste inte så mycket och när En piga bland pigor återutgavs 2012 kände hon att hon måste ta reda på mer.

– Jag insåg snart att jag ville göra en film. Först visste jag inte om det skulle bli dokumentär eller fiktion. Så kom jag i kontakt med en annan avlägsen släkting som hade ärvt Esters resekoffert. Och däri låg alla hennes bilder, brev och anteckningar.

Med runt tusen stillbilder från Esters många resor hade Anna fått ett dokumentärt upplägg serverat på guldfat. Nu har hon ägnat filmen tre år och många timmar i arkiven. Ett syfte med filmen är att ge Ester återupprättelse.

– De som har pluggat på journalisthögskola känner kanske till henne, men hon är okänd för gemene man. Hon har hamnat i skuggan och det vill jag ändra på.

Efter pigreportaget fick Ester arga insändare som kritiserade den numera utbredda wallraffmetoden. Och hennes skildring av husbonden som lat och försupen mötte motstånd. Men vänner som den tio år äldre Elin Wägner betydde mycket.

– Det fanns en klick som hade börjat hylla den här typen av beteende och en stark opinion för kvinnlig rösträtt, säger Anna Hylander. Men Ester själv var inte politiskt aktiv, utan snarare ett levande exempel på frigörelsen.

Hon uppmuntrades också av Svenska Dagbladet som såg hennes talang.

– Hon hade en förmåga att skriva levande och tänjde på gränserna för reportaget, gav sig ut för att gestalta hur det är snarare än att redovisa vad som hänt.

Anna Hylander vill berätta om en modig kvinna som var före sin tid. Men Ester Blenda Nordström skulle sticka ut från mängden än i dag.

– Hon var en stark personlighet. Det skulle hända saker runt henne hela tiden. Sådana karaktärer är inspirerande. Sen är jag ju stolt för att hon är min släkting, skrattar Anna Hylander.

Det finns också ett mörkt stråk i filmen. Det händer till exempel att Ester drar sig undan. Troligen fanns en hemlighet som tiden inte var mogen för.

– Jag är övertygad om att hon var homosexuell, eller bisexuell, säger Anna Hylander. Hon måste ha känt ett utanförskap i att inte kunna leva ut sin identitet, att den var olaglig, ja sjukdomsklassad. Jag vet inte hur öppen hon var med det, ens för sig själv. Men det finns där. Det vill jag berätta om, att kvinnor i alla tider har praktiserat olika yrken och sexualiteter.

I sin samtid var Ester Blenda Nordström mycket omskriven, men historiens pendel svänger. Vad som blir känt och kanoniseras ändras.

– Kvinnorörelsen går i vågor. 1910-talet brukar man nämna som den första feministiska eran. Jag tror att det var en positiv tid, Ester hade vind i seglen och det fanns utrymme för hennes personlighet. Men sedan dippade det på 1930-, 40- och 50-talen.

När den andra feministiska vågen kom på 60-talet gällde kampen andra frågor. Kanske är tiden mogen för att återupptäcka henne idag? Intresset verkar finnas och även en biografi om Ester är på gång.

– Jag tror att hon kan bli en förebild för många, både inom den lesbiska sfären men även mer allmänt, för allt hon gjort.

Ester Blenda Nordström skrev även ett par flickböcker. 1919 kom första romanen, En rackarunge. Den första boken för unga flickor som inte handlar om en lydig utan en busig flicka.

– Här finns tydliga drag av Pippi och Madicken, säger Anna Hylander. Astrid Lindgren var förstås en fantastisk författare av egen kraft, men Ester måste ha influerat henne.

– Hon skriver väldigt roligt. Hade hon levt idag hade hon varit den stora bloggerskan.

Att göra film utan mycket rörligt material är en utmaning. För att komma runt det har Anna Hylander arbetat med andra medel. Svartvita stillbilder går över i rörliga stämningsbilder i färg. Ljudet har en stor plats och rösterna av Rakel Wärmländer (Ester), Tova Magnusson och Sara Sommerfeld skapar dramatik.

Filmen har premiär på dokumentärfilmsfestivalen Tempo den 10 mars. ”Lite pirrigt”, säger Anna Hylander. Men mest roligt.

– Jag har levt med henne så länge, en period undrade jag om det skulle bli film eller om jag höll på med en avhandling. Det har varit en intressant men ensam process. Det kan inte bli mycket mer ensamt än när man gör film på egen hand om en död person, haha. Men det var väldigt kreativt.