Argument | Tjänstefolk eller tjänstesektor?

Vissa som ständigt rider till pigavdragets försvar hävdar att vi som är kritiker ser ner på människor som städar. Om detta vill jag säga något.
Ungdomsgården i Västertorp där min mamma arbetade lades ner i början av åttiotalet. Kvar blev en hantverksgård och där fick min mamma jobb - hon städade tre dagar i veckan. Hon sa aldrig: 'Det är inget riktigt jobb'. Min mamma älskade människor, att skoja och slänga käft. På hantverksgården var hon ensam. Men minnena från tiden på ungdomsgården - med hundratals tonåringar - levde kvar. Hon hatade att gå till hantverksgården. Därför fick jag följa med.
Jag har sett hur trötthet, meningslöshet och värk maler ner en människa. När man till slut går till en läkare och blir sjukskrive, ja då möts man av misstro från försäkringskassa och förtroendeläkare
Det var i denna verklighet, bakom talet om den löftesstinna 'servicesektorn', som jag blev politiskt medveten och socialdemokrat. I dag känns det som om detta gamla samhälle är på väg tillbaka - kvinnorna ska återigen hem till de besuttna och städa. Och inte nog med det, det är du och jag som ska betala för det.

Att städa är en nödvändighet. Alla måste göra det. Jag, du som läser detta och Fredrik Reinfeldt. En del gillar att städa, andra avskyr det. På grund av sjukdom eller funktionshinder klarar vissa människor inte av hushållsarbetet själv. Därför har vi en kommunalt skattefinansierad hemtjänst för dem som behöver. Andra, som är fullt arbetsföra och friska men kanske har ett stressigt arbete, kan tycka att de inte har tid att städa, passa barnen eller klippa gräset. Okej för mig. Då kan de köpa hjälp med detta. Men de som ska utföra detta arbete är lika mycket människor, och det arbete de utför är lika ansträngande och viktigt som annat arbete. Därför ska de ha lika bra betalt som andra. Staten ska inte subventionera deras arbete. För den som vill köpa, får också betala.
Många av oss är stressade av till exempel arbetslivet eller familjelivet. I det moderna Sverige där både kvinnor och män förvärvsarbetar blir fördelningen av hemarbetet en stor fråga. För femtio år sedan skötte kvinnorna detta per automatik. Nu är normen att det ska delas lika. Trots det gör kvinnorna den största delen av hushållsarbetet. Visst vore det härligt med lite avlastning - ett avdrag. Och kan man dessutom intalas att detta är bra för samhället, då gör man väl inget ont? Men ibland när man blir bjuden på karameller måste man avstå. Reinfeldtregeringen försöker muta oss välmående. Vi måste avstå denna giftpastill som pigavdraget är.
Ett av de vallöften som borgarna gav innan valet var att införa pigavdrag, eller som det heter: avdrag för hushållsnära tjänster. Argumentet från alliansens sida är att avdraget ska skapa arbeten. Metoden är statssubventionerade arbeten i privata hem. Kanske kan detta skapa en del nya arbeten.
Men - vilka arbeten, för vilka och varför?
Mot politiken med pigavdrag finner jag tre huvudsakliga argumentationslinjer: att den är för alla, att det skulle öka jämställdheten och att reformen skapar jobb. Alla felaktiga. Pigavdraget är också en del i en större politik - en politik med målet att skapa en låglönemarknad liknande den i USA.

Att införa pigavdrag för hushållsnära tjänster ökar ojämlikheten och är en reform som ytterligare gynnar de redan rika. Om man har någon erfarenhet av hur vanliga inkomsttagare har det i vårt land förstår man att det inte är av de många som dessa tjänster kommer att köpas. Det är några andra som ska få hjälp. Några som redan har fått skattesänkningar på tiotals miljarder i år. Dessa rika människor har råd att betala för sin städning - eller städa själva, så som vi andra gör. De får prioritera helt enkelt. Det finns skolor som behöver städas, sjuka som behöver vändas, pensionärer som aldrig får gå ut, cancerpatienter som inte får vård för att köerna är långa. Men regeringen väljer istället att prioritera städning hos välbeställda. Och då har alliansen redan sänkt fastighetsskatten, tagit bort förmögenhetsskatten och sänkt inkomstskatten med tiotals miljarder vilket sammantaget gynnar de rika männen som bor i villor i Stockholms norra kranskommuner.
Med pigavdraget kommer de att gynnas ytterligare. Min fasta övertygelse är att det främst är redan välbeställda som kommer att ha råd att utnyttja subventioneringen av hushållsnära tjänster. Den utarbetade ensamstående morsan eller den fattiga förtidspensionären som behöver hjälp har inte råd. Utnyttjandet av subventionen kommer att domineras av höginkomsttagare som redan är gynnade. Satsas skattebetalarnas pengar på välfärd istället för på lyx, kommer det dem med störst behov till del. Men eftersom samhällets skatteinkomster nu används till välbeställdas förmåner kommer det att finnas mindre pengar till välfärden. Därför ökar pigavdraget orättvisan.

Trots att borgerliga kvinnor argumenterar för att pigavdraget är en jämställdhetsreform tror jag inte många går på det argumentet. Kvinnor i övre medelklass må ha ansträngande arbetsdagar som exempelvis moderata finansborgarrådet Kristina Axén Olin. Men i familjen måste lösningen på fördelningen av hushållsarbetet vara att man delar på detta. Inte att en tredje person, med statssubventionerad lön, kommer hem och löser jämställdhetskonflikten. Om vi har råd, varför kortar vi inte arbetstiden för småbarnsföräldrar?
Dessutom tillkommer detta - vem ska utföra arbetet? Min gissning är att det är kvinnor från arbetarklassen som till största delen kommer att ta dessa arbeten. Problemet är att det i många fall handlar om små företag som ofta saknar kollektivavtal och försäkringar. Den privata städbranschen är dessutom svagt fackligt organiserad. Det är en svart djungel som främst kvinnor hänvisas till. Om man expanderade den offentliga sektorn istället skulle tusentals kunna få fast anställning med rimliga villkor, samtidigt som livsviktiga arbeten utfördes. Vad pigavdraget gör är istället att öka könsskillnaderna.

Att trycka ut tusentals människor att ta arbeten som ingen i dag är beredd att betala skäligt för, är att gå tillbaka till en ineffektiv hushållning med samhällets resurser. Ett annat argument för subventioneringen av hushållsnära tjänster är att arbetet i dag utförs svart. Är det en rimlig hållning att allt som sker olagligt inte bara ska legaliseras utan dessutom subventioneras? Jag ser det som ett tecken både på svensk jämlikhet och på utvecklingen att var och en i de allra flesta fall tar hand om sitt eget hus. Sannolikt finns det tusentals arbeten som är både mer produktiva och viktigare än städning hemma hos rika. Vi kommer inom kort att få flaskhalsar på arbetsmarknaden. Därför vore det mycket effektivare ur samhällsekonomisk synvinkel att utbilda människor i bristyrken eller anställa dem i offentlig sektor. Pigavdraget är dåligt samhällsekonomiskt och för människors ställning på arbetsmarkanden.
Subventioneringen av hushållsnära tjänster är en del i den borgerliga politikens strategi för att skapa en låglönemarknad liknande den i USA. Försvagningen av facket ska leda till måttligare lönekrav och subventionerade tjänstearbeten ska ersätta offentliga anställningar. Det är så de nya jobben ska ordnas. Detta är den konkreta innebörden av den nya arbetslinjen som högeralliansen skapar. Att detta är ett angrepp på kvinnorna och arbetarklassen i vårt land är uppenbart.

Man måste se pigjobben som en del av ett borgerligt samhällsbygge. Facken försvagas, socialförsäkringarna gröps sakta men säkert ur och de offentliga välfärdstjänsterna privatiseras och försämras. A-kassans lägsta nivå utgör ett golv för de lägsta lönerna. När man sänker a-kassan så innebär det en press nedåt på lönerna. Med tiden kommer säkert också prestationskrav för socialbidrag. Målet med allt detta är att skapa ett nytt samhällskontrakt. Medelklassen ska solidarisera sig uppåt, med eliten. Målet är att trycka tillbaka arbetarklassen i vårt land. Medlet är låglönemarknaden. Därför talade alliansen om utanförskap och bidragsberoende - om fusk och hårdare tag. I den praktiska politiken talas det om 'en ny arbetslinje'. För att få människor ur bidragsberoendet måste de stimuleras att arbeta. I USA löste man det med work-fare, man ska inte kunna få bidrag utan motprestation. Det handlar om att försämra för dem längst ner, moroten är sänkta skatter för dem som befinner sig lite högre upp.
Kritiken mot workfare handlar om att de arbeten som skapas är lågproduktiva tjänstejobb. I grunden bygger workfare på en negativ människouppfattning som jagar fattiga människor att ta jobb till extremt låga löner. Workfare, pigjobb och skapandet av en låglönemarknad hör ihop. Barbara Ehrenreich uppmärksammade hur lågavlönade kvinnor, så kallade arbetande fattiga, hade det i USA i början på 2000-talet. Baksidan av det amerikanska framgångreceptet innebär att de längst ner kunde få ta både två och tre arbeten för att kunna överleva. Jobb fanns, men inga man kunde leva på. Låglönemarknaden hade expanderat och priset betalades av de många fattiga som fick sina levnadsomständigheter försämrade.
Regeringen verkar anse att de redan välbeställda behöver morot för att bli mer produktiva. De fattiga däremot måste smaka piskan. Vilken människosyn ligger bakom en sådan politik?
I den nyliberala draksådden ser vi Sverige förvandlas. Det kallas framsteg men man vrider klockan tillbaka femtio år. Var finns kvinnorörelsen, fackföreningarna? Varför är det så tyst?